Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

Evalottalisa

Jag vet inte om det blir rörigt att skriva i olika trådar samtidigt men men...
Samtalet med pappa gick så bra!!
Inte en tillstymmelse till fördömande av min sambo, inget avståndstagande, bara 100 % stöttning och fokusering på att han är sjuk, och måste inse, skaffa hjälp, och ta konsekvenserna för om han i n t e tar hjälp. Väljer han att ta hjälp, kommer mina föräldrar och syskon att stötta, precis som vore det cancer el dyl.
Idag ska jag ta nästa steg och prata med min chef.

MCR

- Åh, vad jag verkligen behöver träffa den där doktorn! Sa min pojke när vi skulle gå och borsta tänderna i kväll.

- Vilken doktor? frågade jag.

- Den där doktorn som ska se om han kan hjälpa mig att inte känna så här mycket stress i kroppen hela tiden. Det är så jobbigt mamma!

Jag kramade honom hårt och berättade för honom hur fantastisk han är. Precis som han är.

För det är han! Min fina! Lilla du ❤

MCR

I går var det torsdag och då har hans pappa hämtat honom på skolan varje vecka eftersom jag jobbar sent. Men så blev det inte i går. Det fick han inte. Jag förklarade redan i onsdags för sonen att pappa inte skulle hämta eftersom han inte mådde bra just nu.

I går när jag kom och hämtade honom var han ledsen och arg.
- Ska han aldrig bli frisk? Nu har han ju varit sjuk sedan i lördags!
- Jag vet inte. Det är en svår sjukdom pappa har.
- Men den smittar väl inte? Jag kan väl träffa honom?
- Nej. Inte just nu. Vi får vänta tills pappa mår bättre.

Hur vet man vad som är rätt att göra? Förra året redde vi oss bra själva. När vi inte bodde i samma stad. Barnen längtade mycket så klart. Men de blev inte besvikna. Löften blev inte brutna.

MCR

- Jag är så glad att jag är jag!

Han är klok min son. Som utbrister klokheter varje dag. Han lär mig så mycket. I sin glädje, sin frustration och i sin ärlighet.

Så önskar jag själv känna - varje dag.
Vara glad för att jag är jag.
Med alla mina fel och brister. Tycka lite mer om mig själv.

I dag sa jag det jag med. Högt i bilen.
- Jag är så glad att jag är jag!

Bedrövadsambo

När livet är överjävligt gäller det att ha tillit för att det blir bättre. Även om det tar tid. Och ut kommer man på andra sidan förhoppningsvis ännu lite klokare.

MCR

Ni är så fina!

Och vi är bara människor.
Det är en annan klokhet mon son har lärt mig.

-Mamma. Jag är ju bara människa.

MCR

Jag möttes av ett brev när jag kom hem i veckan. Från sjukhuset. Det var en kallelse till nytt återbesök för att se så att inte cancern har kommit tillbaka. Jag blir lika chockad varje gång.
Har jag haft cancer?
När hade jag det?

Jag hade så svårt med livet just då att det inte fick ta någon plats i mitt liv eller mitt medvetande. Jag bara löste allt praktiskt. Såg till att vara där jag skulle. Det var allt. Bet ihop. Det gjorde jag ju redan så bra. Så jag bet ihop lite till.

Nu när jag i veckan har tänkt på min cancer tänker jag mycket på hur allt blev. Har blivit. Blir.

Jag har i dagarna tänkt mycket på min andra graviditet. Jag minns när jag förstod att jag var gravid. Det tog tid att förstå. Hur jag reagerade. Med sådan rädsla. Vi planerade inte för ett andra barn och jag blev så fruktansvärt rädd för hur det skulle kunna bli. Om jag födde ett barn. Hade rätt till att bära och föda ett barn? När allt var så bräckligt. Nykterheten hos dig.

Barnmorskan skickade mig till kuratorn och jag satt i samtal efter samtal och talade om alla mina rädslor.

Jag berättade om graviditeten och ingen i min familj reagerade då med glädje. Alla var rädda. Då.

Jag minns att jag sa att allt som händer har en mening. Att jag måste tro att det är så.

Och så kom Hon. Hon. Som mitt hjärta redan var vidöppet för. Och hon uppfyllde mig.

Bara några ynka månader gammal lämnade jag barnens pappa. Allt jag var rädd för hände. Och med hjälp av den vägledning jag fått av kuratorn kunde jag ta steget. Jag hade formulerat min egen gräns för mig själv.
Och gränsen passerades med råge.
Och jag valde mina barn och mig.

Då ringde telefonen.

Och så kom cancerbeskedet. Livmoderhalscancer.

Allt händer av en anledning. Gör det verkligen det?

Det är så mycket från den tiden som bara är ett stort svart hål. Minnen som inte finns. Bara bita ihop.

Ett tag har jag tänkt att jag fick straffet för sent. Att cancern borde kommit innan mina barn. För jag känner så mycket skuld inför dem.

Men jag väljer att tro att båda mina barn har kommit av en anledning. Och att min flicka kom precis då hon skulle. Precis innan det var försent.
För att det skulle vara precis så.

Bedrövadsambo

I jobbiga perioder i livet förträngs alla minnen väldigt snabbt. Det är ren överlevnadsinstinkt. Skriva dagbok då är bra. Eller så gör man som du gjort, tar en sak i taget, tar allt som det blir. Du klarar det här. Också. Kram ❤️

InteMera

Vad många bördor som ska lassas på samma person! Att ha en alkoholist i familjen är jobbigt nog, att vara sjuk eller rädslan för att bli det igen är otroligt jobbigt. För vem skulle ta hand om våra älskade barn om inte vi själva?

Det kommer säkert gå bra, ett återbesök för kontroll ska ju förhoppningsvis bara vara just det - en kontroll att du fortfarande är frisk. Styrkekramar i massor till dig!

MCR

Ja, det är nog så. Att vi gör det vi kan och sorterar bort delar. För att överleva. Reda ut en sak i taget.
Dagbok är nog ett bra verktyg. Och just nu är det här jag får ner tankar och reflektioner från den tid jag är i nu. Ibland försöker jag även titta tillbaka. Och delar kommer tillbaka.

Ja. Visst kan det kännas så som att många bördor läggs på en. Och jag har varit mycket rädd för vad som skulle kunna hända om jag skulle bli riktigt sjuk. Till och med inte finnas. Men nu känner jag mig egentligen inte rädd.

Det kommer precis som ni säger att gå bra ❤

MCR

I helgen var jag på ett mycket bra möte. Många reflektioner om mitt eget sätt att vara. Och vad det leder till. Det är ibland så svårt att se min egen roll. För det är så lätt att lägga skuld på någon annan.

I veckan har jag lyssnat på en föreläsning om hjärnan. Och hur våra förväntningar styr våra upplevelser.

I dag blev allt så tydligt.
Mitt framför mig.

Jag måste göra annorlunda för att det ska bli annorlunda.

Jag ska försöka gå från tanke till handling nu. Jag måste göra mer saker annorlunda. Något annat jag har lärt mig är att det är svårt att bara tänka sig till förändring. Omöjligt. Men en klok en sa till mig:

If your ass moves your mind will follow.

Bedrövadsambo

Man måste göra annorlunda för att det ska bli annorlunda. Men processen fram dit, då tankarna susar som getingar hit och dit i skallen, är också viktig och nödvändig. När jag separerade tog det 1,5 mån från ord till handling - från att vi började prata om det på allvar tills jag flyttade. Men vi hade tänkt och processat beslutet på varsitt håll i säkert 4-5 år.

InteMera

Det finns en låt med en textrad: free your mind and the rest will follow!

Så sant så sant! Att tänka annorlunda är svårt och man låser sig, jag försöker också nu ta hjälp av allsköns litteratur och musik för att rensa hjärnan, försöka tänka ”vad om” istället ”nej men”. Tack MCR för dina alltid tankeväckande inlägg!

MCR

Just sådana beslut och förändringar tror jag också tar tid. Små frön planteras och så ligger de där och gror till de plötsligt exploderar och blommar ut. Det kan ta många år från att fröet planterades.

Nu är det mina beteenden och tankemönster som jag måste förändra. Det är så mycket jag gör som jag inte tycker om. Jag ser dem. Talar om dem. Men har så svårt för att göra annorlunda. Invanda beteenden, mönster och förväntningar. I stort och smått. I relationer till andra. Och i relation till mig själv. Att göra annorlunda är svårt. För det är ju så här jag är van att göra. För det är lättare att i tanken lägga skuld på någon annan. "Om inte den gjort så så hade jag inte gjort så". Men vad hade hänt om jag gjort annorlunda? Vi speglar ju varandra. Och mina förväntningar styr till stor del mina upplevelser.

I veckan såg jag det så tydligt. Hur jag klampade in i en situation. Och inte såg något annat än det jag hade bestämt mig för att se. Och då blev det som det blev. Ingen stor situation. Men just där blev allt synligt för mig. Och att lösningen på mycket är att jag måste göra annorlunda. Resultatet blir nämligen annorlunda då. Och jag tror bara att det kan bli bättre.

Jag ska inte stanna vid tanke nu. Jag ska flytta på rumpan.

MCR

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Så mycket känslor av skuld och skam för det som hände.

Så jag försökte kontrollera.
Hur mycket? Hur lite?

Så flyttade jag mina gränser.
Lite till. Lite till.
Och så långt jag aldrig trodde att jag skulle gå.
För jag tålde lite till. Och lite till.
Jag ökade min tolerans.

Min personlighet kom att förändras. Jag blev någon annan. Någon jag inte tyckte så mycket om.

Detta berg av lögner.
För hur skulle andra se på mig?
Så jag skyddade mig själv.
Skyddade min livslögn.
Och jag gjorde det så bra.

Förnekelse som försvar. För visst var det de som undrade. Som ifrågasatte.

Så blev jag ensam - isolerad.
För det blev enklare så. I ensamheten.

För skulden och skammen var så stor. Så oändligt stor. Oändlig.

Men det har inte bara hänt mig. Mönstren är de samma.
Vi följer ofta samma bana.

Vi medberoende
och beroende

Men det går att förändra.
Vad kan du göra i dag?

MCR

Ibland känner att jag har en förutbestämd väg framför mig.
Att den är mitt öde. Min lott.
Gående längs den vägen - som jag inte kan undfly - drabbas jag ständigt av svårigheter och olyckor.
Då ser jag mig gärna som ett offer.
Och förvandlas lätt till martyr.

Men det är ju inte så.
Jag har ju egentligen inte den uppfattningen.
Jag tror inte att våra vägar är predestinerade.

Jag är av uppfattningen att vi har val. Jag väljer själv min väg. Och den kan bjuda på många saker. Men jag väljer själv. I varje steg jag tar väljer jag riktning.

Och med båda fötterna på jorden kommer jag inte långt.

MCR

Hur mår du och hur ser livet ut för dig? Jag såg att du var inloggad.

Heleena

Är inne och läser rätt mycket men är dålig på att skriva själv. Alla historier liknar ju varandra, är ju skrämmande.
Min exsambo avbröt behandlingen på behandlingshemmet, ska nu gå nån typ av behandling på hemmaplan och har börjat jobba... han har varit nykter/drogfri i ca 3 mån. Jag tycker att han känns lite som en tickande bomb. När vi pratar märker jag att beteendet är detsamma, allting handlar om honom hela tiden. Har inte låtit sonen bo där utan att annan vuxen finns med, vilket har gått bra tills nu i helgen då det blev bråk. Jag stod på mig och hämtade sonen på kvällen. Finns ingen tillit till att det skulle funka.
Ska prova ringa en kontakt på soc idag för jag måste ha stöd i hur jag ska tänka gällande vårt gemensamma barn, han är ju inte ”färdigbehandlad” på något sätt och ärligt talat vet jag inte om soc (barnsidan) ens vet om att han är hemma...
samma prat som vid tidigare tillfällen, ”jag har ett nytt liv nu” ”tänk inte så mycket på det som hänt tidigare” ”jag har förändras och kommer aldrigmer dricka”
Det jag har märkt med mig själv är hur otroligt bra jag mådde när han var borta. Jag har börjat leva mitt liv tillsammans med sonen. När han kom hem blev det på något sätt att backa tillbaka en aning. Men försöker att bara ha kontakt ang. det som gäller sonen och inget annat. Känner mig hyfsat stark trots allt... fortsätt skriva för jag läser gärna :) det kanske är vår lott i livet, men vi blir bara starkare tillslut...

Bedrövadsambo

Jag lider så oerhört med er som har barn ihop med era alkoholister. Även om ni separerar blir ni aldrig riktigt av med dem. Fy fan vad hemskt! Och sen ta hänsyn till barnets känslor och tankar också ovanpå allt det man själv redan känner. Tvinga barnen till umgänge om de inte vill, åka och hämta dem akut, och den förbannade oron när de är hos exet. Styrkekramar i massor till er ❤️