Idag är det första dagen, igen. Andra gången som jag slutar i år. I våras höll jag upp i en månad, nästan. Det var väldigt svårt, men kände mig så stolt. Jag växte som människa. Sedan så trodde jag, naivt, att jag kunde börja igen.
Jag är 30 plus, har ett jättebra jobb och fin karriär. En sambo och bostadsrätt i centrala stan. Men det är som att det alltid funnits ett hål i hjärtat som jag fyllt med alkohol. För att få respit, att kunna få andas. Och när jag är full så gör jag vad som helst, utan att ta ansvar. Kan vara ute på krogen, och tänka innan att jag inte ska dricka så mycket. Sedan vaknar jag dagen efter med ångesten, fläckvisa minnesbilder av kvällen innan.
Jag dricker sällan hemma, det är på helgen och på krogen. Jag började dricka tidigt, och det var alltid en ursäkt för att kunna leva livet. Jag och mina vänner har umgåtts väldigt mycket kring alkohol - träffas alltid på krogen och vid fest. Vi går ut och dricker öl.
Saken är att det är som rysk roulette. Många gånger går det jättebra, jag skärper mig och håller stilen. Men många gånger tappar jag omdömet helt och hållet. Jag skämmer ut mig, är otrevlig, låter mig bli uppraggad av andra killar, utsätter mig för fara och sårar mina vänner och min sambo. Dagen efter vaknar jag upp och vill krypa ur mitt skinn. Jag försöker att förtränga alla dumma, sårande och oförlåtliga saker jag har gjort - men så helt plötsligt så poppar dom upp. Det blir som en ond spiral, för jag förlikar mig med att jag är en värdelös människa. Och att min sambo och mina inte skulle älska mig om dom kände till allt om mig. Att allt är falskt och redan förstört. Så då låtsas jag som ingenting, förtränger, och så blir det samma visa nästa helg, nästa fylla.
Jag är så trött på att såra dom som står mig närmast. Och i slutändan såra mig själv. Ibland känner jag att jag har svårt att inse att det faktiskt är JAG som gör alla dessa dumma saker. Jag är ju så ordentlig och städad utåt, så bilderna går inte ihop. Inte ens för mig. Jag lider av panikångest och dåligt självförtroende, vilket inte blir bättre av att bekräfta mig självbild genom att agera som ett svin och en idiot.
Igår var jag ute och gjorde bort mig totalt. Jag berättade det för min sambo, som är helt förstående. FÖR förstående. Hade han agerat som jag hade gjort så hade jag gjort slut, men han säger att han förstår att det inte är jag utan alkoholen. Och han vill att jag slutar dricka. Och det känns rimligt - för jag förstör oss. Jag slår sönder min relation. Jag vet inte om det är för sent, jag hoppas inte det. Jag hoppas, och vill, lyckas. Få ett bättre liv och rädda upp detta innan jag förstör allt.
Men varför är det så jävla svårt? Såhär dagen efter, med ångesten pumpandes i venerna, så känns det självklart att sluta, Om någon vecka så kommer jag att tycka att det känns rätt ok, för då har jag glömt. Tänker att jag nog kan sköta mig denna gången, och så är det igång igen. Jag upplever att det kan vara svårt att få stöd - jag går till en psykolog som jag träffat i snart 2 år. Att prata om mitt drickande har knappt kommit upp, för jag vågar inte få ut det i ljuset. Det är för smärtsamt. När jag gjorde det fick jag som svar att "så brukar man väl göra i din ålder, gå ut och bli lite för full på krogen?". Men hur mycket ska jag förstöra innan jag ska kunna ta detta på allvar? Jag gör sönder mig, och ibland så vill jag bara försvinna.
Idag har jag meddelat mina vänner och min familj att jag tänker sluta dricka alkohol, ett tag. Att jag inte kan hantera det. Och bett om deras stöd. Har också bokat in på mig alkoholrådgivning genom kommunen, dom ska återkomma med tid.
Det känns pinsamt, jag är så jävla sårbar och naken. Jag vill ju inte att detta ska vara jag. Men jag måste inse att detta är jag, detta är jag som agerar och gör dessa hemska och dumma sakerna. Jag väljer alkoholen, fyllan, och då väljer jag också min mörka väg. Det försvinner inte, bara för att man säger förlåt dagen efter.
Så nu vill jag starta på nytt. Och jag vill så jävla gärna lyckas den här gången.