Jag syftar med rubriken till den där liknelsen med grodan i vattnet som säkert många hört talas om på det här forumet för anhöriga!?
För att ni ska förstå hur jag har hamnat här hos er som skribent bör jag kanske först säga att jag har följt det här forumet lite sporadiskt genom åren. Jag har (under annat nick) skrivit om mig själv på de sidorna som är till för drinkare vid några tillfällen, ety jag är inte den som har (hade) ett helt oproblematiskt förhållande till alkohol själv.
För att göra en ganska lång historia väldigt kort:
Jag sprang på en gammal ytlig bekant tidigt i våras i vår gemensamma barndomsstad. Vi umgicks en del mycket ytligt för tio år sedan, men sedan försvann han utomlands och vi tappade kontakten och det var inte mer med det. Det var kul att ses igen såklart så vi växlade nummer och addade varann på fejan osv och sa de gamla vanliga fraserna som tex "vi kan väl ta en öl ihop nån kväll?"
Efter sisådär 10 dagar hörde han av sig en kväll och ville ta den där ölen, just där och då och det var bråttom och jätteviktigt för att han verkligen, ALLTSÅ VERKLIGEN behövde sällskap. Jag begav mig lite motsträvigt dit. Jag vill minnas att det var en måndagkväll. Han var redan berusad så det räckte när jag slog mig ned bredvid honom vid bardisken.
Han lanserade där sin historia, som visserligen inte är falsk på sätt och vis: Han hade kommit tillbaks till sin hemstad några månader tidigare för att bo hemma hos sina föräldrar. Han hade övergivit sina toppjobb i storstäderna. Hans mamma hade fått ett dödsbesked i cancer något halvår tidigare och han var hemma igen för att vara med och hjälpa till till slutet.
Den här måndagen hade det skett, hon hade dött i hans armar under dramatiska omständigheter för någon natt sedan. Den här måndagen (?j hade också hans pappa, som iofs är hans styvpappa om det ska ha någon betydelse, slängt ut honom på gatan och han hade ingenstans att ta vägen, mer än hem till just mig..
Han fick bo hos mig några nätter - han drack kopiösa mängder dygnet runt men jag tänkte att det kanske är så man bara gör om allt är förfärligt eländigt och man bara vill glömma (Jag har ju gjort det själv gubevars!) Låter sjukt när jag skriver det, men jag såg liksom hur han inte såg något annat.
Jag fixade ett tillfälligt andrahandsboende genom bekanta till mig. Han fick jobb (på hans egna meriter och egna vilja) hos en vän till familjen.
I slutet av juli fick han sparken från jobbet, några dagar senare blev han uppsagd och vräkt från sin tillfälliga bostad. Allt av anledningen alkohol. (Jag tänker inte ge några exempel på de tragiska detaljerna i det för då hade det här tagit ännu mer plats)
Så, vem hade han kvar i den situationen? Det var ju bara jag. (Och så samhället förstås, men jävlar vad segt det kan kännas när ingen reagerar och agerar på de miljoner av sekunder som varje en känns som en skillnad mellan liv och död!)
Jag måste sluta för för kvällen. (Vet inte om jag skriver mest för mig själv eller om jag kanske vill lämna en pusselbit bland andra med)?
Tills dess: Fint att ni finns. Det gör det lite lättare för mig att tänka klart!