Jag syftar med rubriken till den där liknelsen med grodan i vattnet som säkert många hört talas om på det här forumet för anhöriga!?

För att ni ska förstå hur jag har hamnat här hos er som skribent bör jag kanske först säga att jag har följt det här forumet lite sporadiskt genom åren. Jag har (under annat nick) skrivit om mig själv på de sidorna som är till för drinkare vid några tillfällen, ety jag är inte den som har (hade) ett helt oproblematiskt förhållande till alkohol själv.

För att göra en ganska lång historia väldigt kort:

Jag sprang på en gammal ytlig bekant tidigt i våras i vår gemensamma barndomsstad. Vi umgicks en del mycket ytligt för tio år sedan, men sedan försvann han utomlands och vi tappade kontakten och det var inte mer med det. Det var kul att ses igen såklart så vi växlade nummer och addade varann på fejan osv och sa de gamla vanliga fraserna som tex "vi kan väl ta en öl ihop nån kväll?"

Efter sisådär 10 dagar hörde han av sig en kväll och ville ta den där ölen, just där och då och det var bråttom och jätteviktigt för att han verkligen, ALLTSÅ VERKLIGEN behövde sällskap. Jag begav mig lite motsträvigt dit. Jag vill minnas att det var en måndagkväll. Han var redan berusad så det räckte när jag slog mig ned bredvid honom vid bardisken.
Han lanserade där sin historia, som visserligen inte är falsk på sätt och vis: Han hade kommit tillbaks till sin hemstad några månader tidigare för att bo hemma hos sina föräldrar. Han hade övergivit sina toppjobb i storstäderna. Hans mamma hade fått ett dödsbesked i cancer något halvår tidigare och han var hemma igen för att vara med och hjälpa till till slutet.
Den här måndagen hade det skett, hon hade dött i hans armar under dramatiska omständigheter för någon natt sedan. Den här måndagen (?j hade också hans pappa, som iofs är hans styvpappa om det ska ha någon betydelse, slängt ut honom på gatan och han hade ingenstans att ta vägen, mer än hem till just mig..
Han fick bo hos mig några nätter - han drack kopiösa mängder dygnet runt men jag tänkte att det kanske är så man bara gör om allt är förfärligt eländigt och man bara vill glömma (Jag har ju gjort det själv gubevars!) Låter sjukt när jag skriver det, men jag såg liksom hur han inte såg något annat.
Jag fixade ett tillfälligt andrahandsboende genom bekanta till mig. Han fick jobb (på hans egna meriter och egna vilja) hos en vän till familjen.
I slutet av juli fick han sparken från jobbet, några dagar senare blev han uppsagd och vräkt från sin tillfälliga bostad. Allt av anledningen alkohol. (Jag tänker inte ge några exempel på de tragiska detaljerna i det för då hade det här tagit ännu mer plats)

Så, vem hade han kvar i den situationen? Det var ju bara jag. (Och så samhället förstås, men jävlar vad segt det kan kännas när ingen reagerar och agerar på de miljoner av sekunder som varje en känns som en skillnad mellan liv och död!)

Jag måste sluta för för kvällen. (Vet inte om jag skriver mest för mig själv eller om jag kanske vill lämna en pusselbit bland andra med)?

Tills dess: Fint att ni finns. Det gör det lite lättare för mig att tänka klart!

Fröken svår

Han fick tre dagar på sig att röja upp misären han skapat i det tillfälliga boende han blivit vräkt i från.
I tre dagar gjorde han inte mycket mer än dricka och köra (!) till Systembolaget och dricka ännu mer och skriva sms till mig om hur hyresvärden (min bekant) behandlade honom illa. Samtidigt såg jag hans fullständiga panik och hjärtskärande ensamhet genom de där sms:en.
Jag tvekade men kunde inte annat än säga okej - bo hos mig en tid om du nyktrar till och tar tag i ditt enda riktiga problem, alkoholen. Mellan varven den här sommaren förstod jag ju att han faktiskt förstod att han borde sluta, även om han hårdnackat romantiserade och försvarade sitt drickande oftast. Den här gången insåg han att det var hans enda val, så han tog mitt erbjudande.
Jag tog ledigt från jobbet och tog honom på lång bilutflykt hans första nyktra dag för att om möjligt skingra hans ångest. Han skakade som ett träd i storm och frös och svettades men var inställd på att ta sig igenom det. Vi var vakna sent den kvällen - vi pratade om abstinens och delirium och han sa att sist han försökte bli nykter var det ingen fara. Ändå googlade jag delirium precis innan jag skulle gå och lägga mig och tur var väl det, för plötsligt hör jag riktigt otäcka ljud från vardagsrummet där jag installerat en gästsäng till honom. Rusar ner och finner honom i kramper i sängen, så starka att hans kropp bildar ett C, ögonen upprullade i huvudet, tungan neddragen i halsen, huvudet dunkande mot sänggaveln, diverse kroppsvätskor.
Det var ungefär som exorsisten, fast på riktigt. Minutrarna kändes evighetslånga innan jag fumlat rätt på telefonen och lyckats slå 112. När väl ambulansen kom hade han kvicknat till men det tog ännu längre minuter innan de lyckats lirka honom till att följa med till akuten. Jag följde efter i bil till akuten där han blev inskyfflad på en brits och jag installerade mig på en stol. Ett par timmar senare fick han ett till krampanfall som en blixt från en klar himmel. Den här gången stormade sex personal till och lyckades vända honom på sidan och pumpa honom full med kramplösande. Till saken hör att han inte är storväxt och tung - men kraften i de kramperna var inte att leka med.
Jag var tvungen att åka till jobbet när morgonen kom, så jag lämnade honom där. Han var då införstådd med att han skulle stanna kvar, men jag kände mig ändå tveksam till att lämna honom. Jag bad honom att ta emot all hjälp de eventuellt skulle erbjuda honom och stanna så länge som möjligt under deras uppsikt. Två dagar senare får jag ett sms på jobbet som löd ungefär "jag är på väg hem till dig. Har du vin hemma?". ..Suck!
När jag kom hem hade vi ett långt konstruktivt samtal ( det var efter sex månader det första vi haft när han var helt nykter). Det var som om han äntligen fattade. Efterföljande morgon drack han en antabus (som jag redan tidigare fixat från en annan alkoholist och bara väntat på ett tillfälle att kunna lirka i honom den, jag vet att det inte är okej eftersom hans leverstatus är okänd men av två onda ting..). Sen började en liten solskenshistoria. Han gick till beroendemottagningen på samtal (jag hade gjort en orosanmälan redan tidigare så de hade kontaktat honom), han växte i sin hållning, blicken blev klar, resonemanget logiskt. Han fick tillbaks sitt gamla jobb (jag kände hans chef så vi hade kontakt hela tiden). Han drack antabus under mitt överinseende (vilket jag vantrivdes med men det fanns liksom inget annat alternativ). Han sa att han kände själv att han kommit tillbaks till livet. Samtidigt saknade han alkoholen och hade funderingar kring att "måttlighetsdricka". Jag sa okej, Du väljer själv, men inte så länge du bor under mitt tak och det förstod och accepterade han. Allt var fridens liljor och jag glömde sånär bort att det var en grav alkoholist jag hade att göra med. Vi hängde med varandra en hel del på fritiden och pratade tillochmed affärsidéer att utveckla tillsammans (vi är i typ samma bransch, jag som egen företagare och han som yrkeskunnig anställd). Han hade fått hoppet och livslusten tillbaka och jag fick i min tur en slags kick av det (en medberoendekick tror jag!). Jag släppte mycket av mitt vanliga liv, tackade nej till vänner som ville träffas, slutade gå till gymmet..Jag ville inte att han skulle känna sig ensam. Det var liksom hjärtskärande att se hans nakna sårbarhet och jag trodde, eller i allafall önskade, att jag kanske kanske skulle kunna fylla en del av det tomrummet som uppstår utan den alkohol han umgåtts med de sista tio åren eller mer.
Behöver jag säga att jag misslyckades, misslyckades big time?

Fortsätter skriva sen - känns på något vis bra att få det här på pränt för att kunna behålla fotfästet!

Bedrövadsambo

Vill också läsa mer även om det känns som solskenshistorien snart övergår i domedagsstämning. Men vilket otroligt stort hjärta du har ❤️

Fröken svår

Vi pratade kanske för lite den där tiden om hans missbruk. De gånger det kom upp såg jag smärtan och ångesten i hans blick och kroppsspråk. Jag kände själv att jag av artighet inte ville plåga honom eller ställa några frågor om hur han tänkte kring det som var och hur han kände nu. Vi var ju trots allt bara ytliga bekanta och i varandras liv av en slump. Eventuellt handlade det om den där omtalade elefanten i rummet. Det var också därför jag kände ett motstånd mot att övervaka hans antabusintag - det var lite som om jag begick övergrepp på hans integritet varje gång jag blandade för att sedan se honom dricka den. Varken han eller jag ville liksom tänka på honom som den grava alkoholisten. Och det gick ju bra de där veckorna - som sagt pratade vi mest om nuet och brainstormade mellan varven idéer om framtiden. Vi visste säkert båda att framtiden var en skör is, men det var roligt och han var glad. Jag trodde att det räckte så.

På ganska exakt 4-veckorsdagen av hans nykterhet kom plötsligt ett SMS: "Jag har fått ett bakslag". Två flaskor vin på en bänk på kyrkogården. Jag förbannade mig själv som inte höll så noga räkning på hur många dagar sedan han drack antabus sist. Jag kunde ju liksom inte bli arg på honom, han var nästan mer full av ånger än av vin. Inget mer än ett inte oväntat bakslag kom vi fram till. Följande morgon ringde han sin kontakt på beroendemottagningen och bokade en extrainsatt tid och for sedan till jobbet. En vurpa, men en konstruktiv sådan, tänkte jag. I några timmar. Då kom ett sms från hans chef. Hen hade hittat honom dyngrak på jobbet, tagit nycklarna till företagsbilen han körde och sparkat honom på stående fot. Jag hamnade i någon slags chocktillstånd. Jag svarade inte på hans sms där han bad mig komma och hämta honom. Jag svarade inte när han ringde. Jag sa ingenting när han väl senare vinglade in i mitt hem. Vet fortfarande inte om det var fel. Jag lät honom gå och lägga sig. På morgonen fortsatte jag att tiga och han med. Han gjorde sig snabbt i ordning och gick. Som jag innerligt önskade att han skulle gå till den inbokade tiden på beroendemottagningen!
Det gjorde han inte. Jag hörde inte av honom och jag tvingade mig själv att inte kontakta honom heller. Jag brottades med om jag borde eller inte borde försöka "fånga upp" honom. Jag kom fram till att jag skulle låta bli. Jag kan ha gjort fel i det?
19 timmar senare kom ett sms (fyllestavat): Jag har gjort vad jag ska. Jag kommer hem igen.
Så det gjorde han. Utan jacka, blodig från topp till tå, utan mer än vaga historier att han varit i en närliggande storstad och slagit ned folk... Jag tvekar på det sistnämnda dock. Han kan verkligen inte stå på benen när han är full, han är inte heller den aggressiva typen som jag känner honom. I kavajfickan (japp - jag började rota igenom!) hittade jag en blodig gasbinda och en kompress. Någon hade försökt plåstra om hans djupa jack i bakhuvudet.

Fröken svår

På morgonen gick vi gemensamt till beroendemottagningen. Jag var inställd på att han skulle nyktra till hemma hos mig, en självklarhet liksom. Samtidigt gjorde det mig livrädd. Jag hade hans kramper i färskt minne och det är inget jag vill vara med om igen. Och inte heller ville jag INTE vara med om det igen. Vad skulle hända om kramperna kom när jag var på jobbet? Skulle han kvävas i sina spyor? Krampa och drunkna i badkaret? Falla illa med huvudet?
Själv log han blekt och sa att jag inte borde oroa mig så mycket, men jag såg att han var rätt orolig själv. På beroendemottagningen berättade jag om min oro och terapeuten tittade på honom och frågade om han hade möjlighet att vara hos någon annan om jag jobbade. Jag insåg då att han inte alls berättat att han faktiskt inte hade någon annan i hela världen att ta vägen hem till.
Jag hade inget annat val, han fick vara hemma och jag åkte till jobbet, utom mig av oro stod vi i tät sms-kontakt. När jag kom hem sent på kvällen gick jag och lade mig bredvid honom, sov ingenting - det ryckte i hans kropp i sömnen, ibland riktigt kraftigt. Jag fick hjärtat i halsgropen gång på gång, men han klarade sig utan anfall. Jag sov nästan ingenting de fyra dygnen jag läst mig till att delirium kan inträffa. Han tyckte att jag var för dramatisk och orolig. Se - det var ju ingen fara! Sa han själv på dag fyra och jag såg att han själv var rätt lättad över det.
Så, vi började om igen. Jag var mer noggrann med dagarna jag gav honom antabus. Vi var båda tystare, drabbade av plötslig tankeställare mitt i solskenshistorien. Vi pratade inte om hans förlorade jobb och fylledränkta turné. Det gick ett par veckor. Jag fick intrycket att han gick på vita knogar. Han fick ett annat jobb i närmaste staden. En kväll, dagen efter att han tagit sin antabus som vanligt, missade han bussen hem från jobbet. Han missade nästa också. Han skickade några sms som var helt rättstavade men som inte var riktigt likt honom till form och innehåll. Han kom hem. Det syntes eller märktes ingen berusning. När jag kramade honom luktade han först tandskölj och i nästa sekund en omisskännlig doft av alkohol. Igen. Inte märkbart full. Men han hade druckit. På dag två av antabus. Jag sa inget men var vaken en hel natt igen. Fattade inte hur det var möjligt? På antabus??
Egentligen var detta nästan värre än sist. Han ljög ju egentligen inte, men han undanhöll mig den uppenbara sanningen.

Fröken svår

Jag googlade och fann att antabus inte är verksamt på alla människor. Jag fastnade i en flodvåg av känslor och insåg själv att jag snabbt och friskt marscherat hamnat i en medberoendesituation. Igen, kan man väl säga. Jag har ett förflutet med dysfunktionella mänskliga relationer (dock inga direkt missbruksrelaterade) och är vid det här laget ganska välterapiad (men tydligen inte tillräckligt!). Vad jag bland annat lärt mig är att jag ska prioritera mitt egna liv och sätta gränser mot andra. Så för ett par veckor sedan började jag återuppta mitt vanliga liv, träffade kompisar, tog en öl på krogen...Jag kunde ju inte vakta honom och ändå var det det jag hela tiden ville. Jag var sjukligt upptagen i tankarna om vad han gjorde och hur han hade det när jag inte var i hans absoluta närhet. Jag kände mig som en svikare. Jag gav honom inte längre antabus (eftersom, vilket han ju hade rätt i, ändå inte funkar) och kände att jag delade hem med en osäkrad pistol.
På morgonen efter att han kommit hem alkoholdoftande men inte full tog jag sats. Jag förklarade att jag visste att han drack igen och att jag inte trivdes med det, att jag inte kunde hindra honom från att dricka men om han ville göra det fick han hålla sig borta från mitt hem för att sådan var inte vår överenskommelse. Gjorde mig verkligen mån om att inte anklaga utan lägga det utifrån hur jag kände och tyckte. Han blev ändå irriterad - tyckte att det inte var så farligt att han tog ett par glas. Och nä. Egentligen inte. Jag frågade mig själv om jag kanske kunde leva med det? Han var ju inte märkbart full? Ändå insisterade jag på att han inte kunde bo hos mig även om han drack aldrig så normalt. Jag kände mig Så förfärligt kall och grym! Han sa okej, jag fattar, vi ses i kväll" och jag svarade -Jag hoppas det! Sen såg jag inget av honom på fyra dagar. Jag mådde förfärligt dåligt. Jag förstod ju att han drack, men inte hur mycket, om han tog sig till jobbet och framför allt var han sov. Kände att det var mitt fel, att jag liksom hade stampat honom på fingrarna och puttat tillbaks honom i det träsk jag hade försökt dra upp honom ur. Tillslut stod jag inte ut längre. Jag skrev att jag tänkte på honom och tyckte om honom och att jag skulle försöka ringa honom efter jobbet. Jag jobbade kväll och han skickade ett sms (felstavat) . Andemeningen var att han bad mig förlåta honom (?! Jag hade ju inte ens varit arg!) och att han nu satt på min trappa och frös . Jag försökte förklara att jag inte kunde lämna jobbet. Han ville då att jag skulle ringa mitt äldsta barn, som LYCKLIGTVIS befann sig hos sin pappa den här kvällen, så att hen kunde låsa upp. Jag vägrade. Fyra timmar senare kom jag hem och hittade honom utslagen på trappan bredvid två tomma vinflaskor och brutna cigaretter och fimpar, i mörkret och kölden. Denna gången inte blodig men som det visade sig knäckt revben och blåmärken. På vägen hem den kvällen i bilen funderade jag på om jag i konsekvensens namn ringa polisen eller köra honom till lasarettet. Men när jag hittade honom där på trappan i sina tunna kläder räckte jag fram en hand till honom för att hjälpa honom att ställa sig upp. Han tog den inte förrän jag sa med skärpa: HÄR -TA MIN HAND, jag ska hjälpa dig att resa dig". Då lyckades han fokusera på mitt ansikte och sluddrade fram: förlåt - jag trodde att du hade spottat i handen". Så outsägligt sorgligt. Jag kände så mycket av hur han trodde och tyckte om sig själv och det gjorde så ont!

Fröken svår

Så igen lät jag honom stanna. Han var ångerfull och jag i krisberedskap för kramper. Jag lanserade att vi skulle leta eget boende som han kunde ta vägen till om han tänkte fortsätta dricka (och att vi så klart skulle fortsätta vara vänner) Han såg skräckslagen ut och förklarade att han behövde mig för att klara det, att han inte pallade att kämpa själv. Tre dagar senare var han borta igen. Han skickade ett meddelande mitt i natten om att han missat bussen, att han sov hos en kollega och att jag inte behövde oroa mig. Han skulle komma hem i morgon.
Det var nu en vecka sedan. Det kommer då och då ett sms. Ibland totalt obegripliga, ibland fullständigt normala. Han saknar mig "och kommer hem i morgon". I förrgår, när han hade varit tyst ett dygn, packade jag en liten tygkasse med ett ombyte av rena kläder som jag lämnade in på hans jobb. Han hade varit ledig ett par dagar och var inte där. Jag åkte till lasarettet och frågade om han fanns där. I receptionen hittade de honom i datorn. "Han är inlagd på avdelning xx". Panik och nån slags lättnad infann sig. På skakiga ben tog jag mig till avdelningen, men där visade det sig att han inte fanns. Han låg fortfarande kvar i datorerna av misstag sen han hamnade där efter sina kramper, kanske för att han aldrig blev utskriven.
I går skickade jag ett sms där jag frågade om han kanske hade tänkt planera in något konstruktivt och bra framöver, som att tex ta en fika med mig., med en massa smileys och hjärtan. Sent i går kväll plingade telefonen: "Förlåt" (Felstavat).

lizzbet

...känner du ett behov att att hjälpa den här killen?
Läser mellan raderna att du är förälskad. Du vill att han saknar dig och du vill "dra upp honom ur träsket". Du är sjukligt upptagen av hans mående (citerar dig själv). Du skriver att du haft dysfunktionella mänskliga relationer men ingen med missbruk inblandat... Tro mig, det är inget man vill ha i sina memoarer.
Två råd från mig: Lägg benen på ryggen och SPRING!
Läs här och allt du kan komma över om medberoende.
Lycka till!

Fröken svår

jag vrider och vänder på varför jag känner ett behov av att hjälpa honom. Beror det på att jag är nån slags jävla godhetsknarkare? Kanske. Jag är ju ockuperad i tankarna! Är det kanske så att jag försöker fly från något hos mig själv genom att engagera mig? Är jag - hemska tanke - kanske stärkt av hans hjälplöshet så att jag kan framställa mig själv som visare och klokare i hans sorgliga dager? Eller handlar det bara om ren mänsklig medkänsla? Eller är det just han som gör att jag engagerar mig, för att vi hade ett ytligt förhållande som jag avslutade för tio år sedan? Skulle jag göra det samma för random människa på stan? Varför engagerar jag mig i hittekatter och flyktingar och trafikskadade djur och Gud vet allt när jag ända har rätt mycket med bara mig själv?
Sånt brottas jag med. Och så brottas jag med om jag varit alldeles för snäll. Eller alldeles för kall och hård? Om jag har gjort rätt eller fel och framför allt vad jag ska göra/säga härnäst om han fortfarande lever och hör av sig? Eller borde jag höra av mig till honom?
Massor med frågor och samtidigt en stilla förundran över hur snabbt det kan gå att trassla in sig i medberoendeproblematiken. Jag hoppade lyckligtvis ned i en gryta där vattnet redan kokade och jag känner till en del om mekanismerna...Så antagligen kunde jag ha varit mer illa ute, det märks ju inte minst när jag läser på detta forum!
Tack för lycka till!

lizzbet

...verkligen att du brottas med alla dessa tankar... det är vi nog många härinne som gör/gjort :)
Vad jag vill säga är att du måste ju inte vara i det, utan hans närvaro i ditt liv så du slipper allt ältande och kan använda din energi till betydligt bättre saker.
Klart att jobbiga tankar kommer hänga kvar ett tag, men så småningom blir man fri, och då har man nästan svårt att fatta hur man kunde fastna i den mörka smeten. Du vet det ju redan, det märks på din text. Så du behöver kanske bara lite knuffar i ryggen? Ta dig upp ur den där grytan innan du får brännskador.

Bedrövadsambo

Du har gett honom på tok för många chanser. Jag vet att det är en sjukdom, men om man får den hjälp han fått måste man ta sitt eget ansvar och bidra. Om du fångar upp honom gång på gång kommer bara du själv dras ner i träsket. Er relation är oerhört destruktiv, och du har inga som helst skyldigheter mot honom. Han utnyttjar din godhet. Den enda gång jag kan tänka mig att göra liknande insatser är om mina barn hade drabbats. Fast jag vet att det inte ens är rätt då. Men då hade mina känslor tagit över förnuftet, och det har det gjort för dig. Stort tack för att du berättade, du beskriver verkligen pendlingen mellan solsken och misär strålande bra. Precis så var det med min pappa hela min uppväxt. Så många gånger hoppades jag, lika många gånger blev jag besviken, tills han dog 61 år gammal. Så mkt insatser från sjukvård och annat, till ingen nytta. Fy fan vilket jävla skit alkoholen är.

DetGårBättre

Wow. Grym berättelse. Mycket händelserik! Svårt det där, men jag kan ju bara utgå från mig. Får jag massa hjälp så måste jag ju kämpa och visa uppskattning samt hålla öcerenskomna saker. I hans fall verkar det som att han är på så djupt vatten så han måste friskna till rätt rejält först! Men det är inte enkelt. Men du måste sätta dig i första rummet.

Fröken svår

Tack för er respons! Det är skönt att höra era synpunkter så här liksom i realtid, när jag är insnärjd för stunden och ni på olika sätt varit där och kanske lagt mer distans än jag har svårt att göra just nu! Jag vet ju att ni har rätt. Jag måste stå fast vid att han inte kan bo här mer. Därför skäms jag nästan för att skriva att jag släppte in honom i natt igen, packad och förtvivlad och full av ånger. Och krokodiltårar.
Ett möte på beroendemottagningen ska han till nu på förmiddagen. Jag tänker inte tro på att han den här gången har ändrat sin syn på alkohol i grunden . Skrev ett argt sms (helt emot mina principer!) till hans kontakt på beroendemottagningen som gick ut på att han 1. Behöver någonstans att bo. 2. Betydligt mer hjälp, motivation och hårdare sparkar i baken. Ångrar det lite nu. Det ÄR ju inte mitt problem. Och ändå...tja, jag grunnar vidare på min egen roll i detta. :)

Btt

Fröken svår ditt hjärta vill väl, men han vill ingenting. Ja fortsätta sitt beroende och sedan bli ompysslad i sitt elände, det vill han.
Men ärligt talat hans liv hänger på en skör tråd . Med det supandet och de skador han har med ex epilepsi kan han självklart dö i sina kramper och spyor när som helst. Bli ihjälkörd eller dö i andra olyçksfall.
Uppenbart är att din support/ kärlek inte kan hjälpa honom.
Han måste vilja välja själv stå på egna ben vilja leva.
Eller supa ihjäl sej känns inte som om det är långt borta.
Nu har han kontakt med beroendklinilen låt dom hjälpa honom härifrån.
Du ska inte ta mer ansvar släpp honom förläng inte hans beroende till dej, där du ska sopa upp spillorna av honom.
Han kan inte ansvara för en relation eller en kärlel till dej. Hans kärlek till alkoholen är överskuggande allt. Vill du ha den som rival livetframför.
För jag ser också vad någon annan sa du är förälskad i denne man.
Men som sagt du kan inte bära honom på dina axlar ansvara för hans hälsa.
Han måste välja själv, gå vidare med ditt liv ?fastna inte i detta. Det finns ingen lycka i detta