Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Mellan raderna.
Att han avstod träffen och din och dotterns chans till vettigt avslut.
Men just att inte kontrollera,manipulera eller mästra är a och o när man försöker få till ett bättre tänk.
Men svårt är det och ledsamt när man ska tugga i sig det.

Eller så blev tanken att träffa er tre för mycket är han vet att han är syndabocken.
För tungt att behöva stå inför skulden och det dåliga samvetet.
Nåväl, du trixar dig ju sakta framåt.

Bedrövadsambo

Han väljer jobbet. Det gör han alltid, det är därför det blev som det blev, plus alkoholen då. Men allt är som det är och blir som det blir. Mest är jag dock otroligt lättad över att jag inte mitt i allt detta försöker få ihop någon form av distansförhållande. Dag läggs till dag, och jag tänker inte på honom varje dag längre. Det kommer i skov.

InteMera

Han visar verkligen med all tydlighet vad som är viktigast för honom. På nåt sätt kan jag inte låta bli att koppla ihop det du skrev om att han före er tid tillsammans jobbat galet mycket men drog ner på det för att få tid med familjeliv. Och nu ensam igen väljer han att jobba massor igen. Kanske familjeliv inte var hans grej, att det gav honom nån form av ångest som han drack för att motverka? Att det han helst gör är jobba, där han känner nån form av kick att vara behövd och visa resultat. Familjeliv kan ju ibland vara allt annat än belönande, om du fattar hur jag menar ?. Det kanske inte alls alltså är dig eller ert förhållande det var fel på, utan hans läggning som behöver jobba för att ge sig själv värde och han kanske inte alls värdesätter familjetid som nåt viktigt eller givande på det sätt som vi andra gör.

Jag tycker ändå det borde kännas lite bra för dig att han väljer jobbet framom spriten, ett ex som går ner sig efter förhållandet är slut kan vara värre att skaka av sig tanken på. Nu vet du han inte behöver din oro eller saknar ert familjeliv, du kan dra ett streck över er och komma vidare. Visst låter det enkelt ?

Bedrövadsambo

Och visst känns det bra att han fokuserar på jobbet istället för att dricka ? Jag är glad för hans skull, att han trivs och känner att det han gör verkligen gör stor skillnad. Eftersom han inte har egna barn är det kanske ännu viktigare för honom.

Är också ett sätt att fly ångest och känslor. Mannen har väl bytt beroende. Känner flera Som växlar mellan olika beroenden. Tex spel, köp och alkohol men även jobb. Det trista är att flykten från känslor gör att man aldrig jobbar med sina känslor utan står och stampar i sin utveckling. Skönt att du kommer vidare bedrövad sambo, heja dig..

Bedrövadsambo

Ikväll kom ex-sambon med släp och hämtade sina sista saker. På en timme var det klart. Det kändes ingenting varken inför eller under tiden. Inget pirr, ingen nervositet, ingen ilska, ingen irritation. Ingenting. Jo, det var kul att se att han såg pigg och fräsch ut trots att han kom direkt från jobbet. Han pratade lite om sitt jobb, sin nya katt, sin nya lägenhet och konstiga grannar. Med facit i hand är det precis så det har varit i vår relation. Han pratar om sig och sitt, och frågar ytterst lite. Det blir liksom alltid ”övervikt” åt hans håll, det blir ingen vidare balans. Jag önskar honom verkligen allt gott, även om han har valt att fylla sitt liv med jobb. Jag bad att få en del av en planta, vars moderplanta ursprungligen kom från hans morfar. Jag gillar växter som ”går i arv” och den ska bli mitt minne från vår tid ihop. Det känns bra, allra helst nu när min ilska har falnat. Jag kan till och med tänka mig att häva blockeringen på Facebook och Messenger. Snart. Kanske. Eller så skiter jag i det. Dottern, som jag lämnat hos sin pappa ikväll sa när hon fick höra att han skulle hämta sina saker ”hälsa x, säg att jag älskar honom.” Sötnöt ❤️ Det får hon gärna fortsätta göra, även om älska i hennes värld mer är gilla/tycka om. Men jag är klar med honom, det blir aldrig VI igen. Känner inte heller några sådana vibbar från honom.

MCR

Det låter som ett ganska fint odramatiskt avslut. Skönt att det där hörnet med hans saker har lämnat ditt rum.

Fint med plantan. Den kan du vårda. Och minnas det fina.

Det är intresserant det där om hur man på något sätt kan se saker med klar blick efteråt. Det där om obalansen, att pratet om hans alltid hade övervikt. Sånt man egentligen kanske vet men slätar över. Sådana saker blir så tydliga när man påminns av dem efteråt.

Skönt att ilskan är borta för nu. Framtiden får väl utvisa om det blir någon avblockering eller inte.

Bedrövadsambo

Jag fyller år idag. Har haft en toppendag med min yngsta dotter! På FB har jag dessutom blivit grattad av ett hundratal vänner. Alltid lika kul! Min ex-sambo, som jag blockerat på FB och Messenger, kunde fan ha skickat ett sms åtminstone ? Men inte. Och jag fattar inte varför jag ens bryr mig. Min exex-sambo, tillika barnens pappa, skickade ett grattis-sms. Och vi ska dessutom fira mig och hans mamma på lördag gemensamt. Jag har bra människor i min närhet, jag vill verkligen inte klaga. Men att jag så helt och snabbt raderats ur min ex-sambos minne stör mig verkligen. Jag ska bannemej skicka grattis-sms till honom typ tio år framåt! Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad ?

Bedrövadsambo

Jag fattar om mitt inlägg ovan är provocerande i all sin enkelhet i detta forum. Folk tvingas flytta från sina hem pga missbruk och jag gnäller om ett sms. Som aldrig kom. Men vi befinner oss alla i olika stadium av den hör resan. Läs hela min tråd innan du dömer mig.

ville han bara visa dig respekt. Om du har blockerat honom har du ju lite signalerat att du inte vill ha med honom att göra! Bara en tanke. Fast förstår hur du känner. En människa man nyss bodde ihop med skickar inte ens ett grattis typ! Jag blir inte provocerad av ditt inlägg utan tänkte mer ”gud va skönt att ha kommit till det stadiet att man kan bekymra sig för ”normala” saker”!
Grattis i efterskott! ?

lizzbet

...igen mig. det där egotrippade pratet om sitt hela tiden. Även om jättestora saker sker i mitt liv så frågas det aldrig, inget intresse alls... Själv maler han på om sina GAMLA upplevelser, sina (före detta) vänner osv.
Skillnaden mellan "din" och "min" är att "min" inte sett fräsch ut på ca 1,5 år och att han aldrig skulle vara så handlingskraftig att själv komma och hämta sina saker, skaffa nytt jobb, katt, lägenhet eller plantor. Och definitivt inte med bil/släp ;)

igen mig när det gäller egotrippat prat: titta här va jag har gjort, titta här va jag har köpt! Jag, jag och jag! Om jag prioriterar barn och arbete framför honom är jag ego! Är man ego om man ägnar tid åt sina barn?? Inte i min värld! Han prioriterar att supa och om jag då ifrågasätter HANS prioriteringar då är jag en oförstående människa som inte begriper hur svårt han har det!

InteMera

Ett stort försenat grattis till dig i alla fall!

Det är klart han kunde bemödat sig med ett sms men jag tror lite Nordäng67 har en point att han kanske inte ville "tvinga sig på" med ett sms om han märkt du blockat honom i andra kanaler. Ett sms från en oönskad person kan ju ge en känslor av krav att svara eller inleda en dialog, kanske han ville bespara dig det? Eller så är han bara en egoistisk tölp som inte fattade bättre än att glömma din födelsedag ?

Svårt detdär när man liksom inte vill veta av dem men samtidigt stör sig man inte hört nåt av dem ?

Bedrövadsambo

Egoistisk tölp är nog vad han är. Jag bryr mig ju inte egentligen, men det stör mig. Och jag ska nog inte häva blockeringen på Facebook, jag vill inte veta vad som sker i hans liv, och vill inte att han ska veta vad som sker i mitt. Förra veckan öppnade jag en garderob och där låg massor med kläder som han glömt. Jag tog en bild och messade honom ”du måste haft jättemycket kläder som inte saknar detta”. När han flyttade in fyllde han två garderober, medans jag har en enda. Jag har inte orkat sprida ut mina kläder i fler än en garderob, men orken kommer väl någon gång. Har han inte hämtat sina kläder då åker de vidare till Röda korset.

Bedrövadsambo

Det stod en blomma utanför dörren igår. Utan kort. Då tänkte jag att kanske... men det var en kompis som lämnat blomman fick jag veta en stund senare.

Tack för grattishälsningarna!

MCR

Det är svårt det där.
Man vill släppa. Men samtidigt vill man veta att man har varit betydelsefull för den andra. Att allt inte är glömt.

Jag hoppas att du trots allt hade en fin dag!

Bedrövadsambo

Jag känner att minnet av vår relation så sakta bleknar. Det fanns bara en väg - bryta upp. Jag kunde önskat mig in absurdum ett annat scenario. Men det var lönlöst. I början av uppbrottet tänkte jag på honom flera gånger varje dag. Saker i hemmet påminde om honom, jag fick liksom ”återta” mitt hem igen fullt ut. Nu är snart oktober slut, och det har gått två månader, och det kan gå flera dagar utan att jag tänker på honom. Jag har hittat nya rutiner, och tänker mer på andra saker. Sakta men säkert dimmar jag ner belysningen över vår relation. Jag börjar tänka att jag ska se vår relation som lärdom. Nästa gång tänker jag hålla utkik efter helt andra egenskaper. Jag är rätt så driven och framåt själv, tar mycket plats när jag känner mig bekväm. Är jag inte bekväm tystnar jag. Jag behöver nog någon som lyssnar mer än pratar, eller som fixar att köra växelvis. Jag har en kompis som är ungefär som jag, men tillsammans är vi svinbra på att köra växelvis, och både lyssna och prata och ta plats. Lika eller olika, eller kaka söker maka? Men i en varaktig relation behövs nog båda poler, en som leder och en som följer - med ömsesidig respekt givetvis. Men just nu mår jag bra med att vara endast mamma och sambo med hund.

Ursäkta, jag blir bara lite full i skratt åt början av ditt inlägg... ungefär som att sluta dricka...

Låter klokt dock, det du lärt dig.

MCR

Vi lär oss hela tiden. Om oss själva och om andra. Nya insikter utvecklar oss. Om vi släpper fram dem.

Njut av tillvaron. Den låter inte helt fel nu. Mycket behaglig faktiskt.