Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

MCR

Starkt gjort av dig att säga att din gräns är nådd nu. Och att du inte gjorde det i affekt. Så starkt av dig!

Husflykting. Det var sista gången nu. Jag minns det där så väl. Att fly sitt eget hem för att där inte fanns trygghet. Så otroligt tungt att inte kunna vara i sitt eget hem. Du ska inte behöva fly ditt hem mer! ❤

Hur är stämningen hemma nu då?
Har du någon kraft?

Kram

InteMera

Ja du MCR, stämningen är väl allt annat än god. Modell finsk tv teater, alla säger sina repliker i väntad ordning men helt utan inlevelse och med ett grått filter över hela uppsättningen.

Han försöker vara som vanligt, jag orkar liksom inte låssas ens mera. Orkar inte vara intresserad i hans prat om sitt, han bryr sig katten i mitt. Jag har sagt att jag är så slut av jobb och allt annat att jag håller på och bryter ihop, han hjälper ändå inte till hemma eller med barnen. Han blir sur för att jag går runt med maniska steg och försöker hinna fixa allt på morgon och kväll, men inte att han erbjuder sin hjälp för det.

En kollega som idag frågade hur jag mår och jag höll fullständigt på att bryta ihop bara av den lilla omtanken ens.

Karusellen spinner fortare och fortare, få se hur länge man hålls på ännu.

Bedrövadsambo

Fy fan vad livet suger ibland. Har du ingen vän eller anhörig som kan avlasta dig? Styrkekram ❤️

MCR

Det låter som du har det jättetungt just nu. Den där stämningen är fruktansvärd. Och det gör en så trött. Det blir ingen återhämtning i hemmet.

Och tyvärr blir det så ofta som du beskriver - att man blir en manisk maskin. Som känner sig så ensam och att allt är så orättvist.

Vad skulle hända om du bad honom att hjälpa till? Om du fördelade uppgifter till honom i stället för att känna dig arg över att han inte erbjuder sig att hjälpa till? För det kommer nog inte hända. Jag känner så igen mig. Och tyvärr är det ju som känt svårt att förändra någon annan, det enda vi kan göra är att förändra det vi själva gör och hur vi förhåller oss. Men det är också skitsvårt. Framför allt när man är sviken, ledsen och trött.

Har du något samtalsstöd nu? Jag skulle verkligen råda dig att ta emot hjälp på något sätt. Jag tror du är i stort behov av det. Det var inte länge sedan du var sjuk. Situationen hemma är ohållbar. Situationen till ditt ex har också tagit så mycket kraft och du har kämpat så hårt för barn och dig. Och jag hör att du är nära att brista.

Ta nu hand om dig.❤

InteMera

Ni har så rätt, kag skulle behöva hjälp. På så många vis. Praktisk avlastning, samtalsstöd, juridisk hjälp mm.

Men vad gör man? Mina dagar är så fulla med jobb o barnens aktiviteter så nån tid att ordna samtalshjälp blir svår när det helt enkelt inte finns en enda timme i veckan att ta av. Alla anhöriga bor i andra änden av landet, som inflyttad har jag ingen närstående på orten. Vännerna har flytt för länge sen, ingen som orkar lyssna för situationen har ju mer eller mindre varigt knasig i 10 år snart. På jobbet har jag varit tydlig med hur trött jag är och bett om hjälp med arbetsuppgifter, bara för att mötas av kalla handen och surt gnäll att dom minsann inte hinner hjälpa mig.

Så ja, livet suger just nu. Försöker ta en dag i taget och skratta åt eländet, jag är byggd av segt virke så på nåt sätt ska man väl ta sig igenom dethär också. Försöker se framåt och tänka att knäcker inte dethär mig så kommer inget nånsin att göra det sen heller. En klen tröst i alla fall.

Hej InteMera!
Som tidigare skribenter skrivit så verkar du ha en väldigt tung period och försöker hålla ihop alla bitarna i vardagen. Det tar på krafterna. Jag är ändå glad att du hittar små stunder där du kan skriva här för att få stöd.
Kan tänka mig att det är svårt att hitta samtalsstöd fast behovet verkar stort. En lätt tillgänglig kan vara att du ringer Alkohollinjen 020-84 44 48. Dit kan anhöriga också ringa för att få stöd.

Med hopp om att du får en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Evalottalisa

Hej!
Jag kämpar mot tårarna när jag läser dina ord.
Jag tycker det låter som om du/ni befinner er i en absolut krissituation nu. Se nu till att vara om dig och kring dig, samla bevis. Spela in honom när han är packad, så att både han och andra får se/höra det du får. Min svägerska är jurist, och det du beskriver är tillräckligt för att din man inte ska få träffa barnen.

Har du sagt på jobbet vad det handlar om? Jag pratade med min chef i veckan och du ska veta vilket stöd jag genast kände, det finns inget värre för en arbetsgivare än alkoholproblem. Hen borde stötta till 100 %. Om inte, gå till HR-avdelningen. Jag vet att du går på knäna, men du måste kämpa än hårdare nu. Du SKA ha hjälp!
Kan du prata med någon/några av barnens vänners föräldrar? Kan de hjälpa till att hämta/lämna lite mer under en period? Jag upplever något magiskt när jag öppnar mig; ALLA har egna erfarenheter av alkoholism, mer eller mindre nära, och alla vill hjälpa. Ta all möjlig hjälp!
Kan du beställa hem mat via nätet? Kan du betala en granntonåring för lite städhjälp hemma? Finns det någon du kan ringa som kan komma över, om du känner dig otrygg med honom hemma?
Och en annan sak. Min kompis påminde mig om en sak som aldrig slagit mig. Om mannen är packad och högljudd, så kan man ringa polisen.

Helvete, du har ett liv att leva! Han kan väl supa ihjäl sig om han vägrar ta hjälp, men f-n inte framför dig och barnen!

MCR

Jag känner så mycket igen mig i din situation och din uppgivenhet. Med familj långt borta och en situation som känns omöjlig att förändra när all kraft redan är slut. Hur ska saker kunna vara annorlunda?

Men det går!
Och du kommer att må bättre!
Jag vet det!

Små förändringar ger ringar på vattnet. Och din gräns är passerad. Så jag tror det kommer bli förändring nu.

Jag hoppas så att du tagit någon form av samtalskontakt! Över telefon är kanske en bra lösning.

Jag tänker på dig!

InteMera

Tack så väldigt alla ni som orkar dela med er och stötta! Det är helt ovärderligt❤️

Och ja kan man tänka sig: min gräns är passerad. Jag har kontaktat en jurist och börjat klura på det praktiska. Har hittat någon jag kan prata med. Har bestämt mig för att sluta vara utmattad, uppgiven och orkeslös. Har nånstans i djupet av mig själv hittat en dos kraft, mycket tack vare mina kloka barn, och nu har jag bestämt mig för att vara arg och handlingskraftig. Slut på ältande och att ta skit.

Så bra sagt ovan: jag har för h...te ett liv att leva ?❤️

MCR

Så glädjande att läsa dina ord! Så fulla av kraft och beslutsamhet! Du och dina barn är värda världen!

Bedrövadsambo

Fortsätt skriv om din häftiga resa mot eget liv och självbestämmande fullt ut. Vi vill höra! Och gratta ❤️

Toppen! Det fungerar inte och du gör ändå allt + tar hand om honom. Oroar dig, går på tå, agerar krockkudde.., Du kommer att ha det så mycket bättre nu! Starkt av dig! Och viktigt för dig och dina barn.

InteMera

..fastän julen idag känns som nåt jag vill fly från, i år igen.

Det är som om jag är förföljd av otur och elände. Har letat bostad nu ett tag, varit och tittat och ringt runt. Bara för att råka ut för märkligaste tänkbara bostäder, hyresvärdar och mäklare som aldrig ringer tillbaka. Varje gång nåt dyker upp och jag pratat med dem som hyr ut känns det bra, bara för att varje gång krascha tillbaka till verkligheten av de märkligaste anledningar och dagarna stretar på.

Vi har haft några lugnare veckor sen han fattat jag på riktigt tänker flytta och han har med vita knogar hållit sig ett tag. Tills idag. Jullov. Jippii vilken jul vi har att se fram emot, fylla innan barnprogrammet på tv redan fredag eftermiddag. Jag som sett fram emot att äntligen få vila från jobbet några dagar, bara för att inse jag ska tvingas vara hemma och gömma hans fylla för barn och släkt hela julhelgen. Eller gömma går inte men försöka ignorera elefanten i vardagsrummet. Ni fattar.

Men min beslutsamhet består, jag ska ur dethär. Igenom, över, under, förbi eller bara rätt över men bort från dethär. Sista julen jag ska ha förstörd av fylla. Sista gången jag pyntar granen med tappert försök att dölja tårarna för mina barn.

Tänk om det finns en jul i framtiden, där juldagarna är gläde och vila och samvaro. Inte ångest, krav och irritation och skådespel. Sänder en tanke till alla er andra som sliter med de näras fylla nu till jul, vad långa dagarna kan bli när missbruket äter upp syret i hela hemmet.

Men god jul på er alla där ute, ta hand om er!

Det är så lätt att kliva in i den förväntade rollen.
Han dricker,alltså ska jag agera såhär.
Finns det något alternativ till den rollen som tar mindre kraft av dig.

Inte att bortse elefanten utan kanske införliva honom.
Typ,Jo pappa dricker nu pga sin sjukdom,han kan inte låta bli.
Men vi kan göra såhär istället och låta pappa vara ifred med sin flaska.

Poff så spricker elefanten och kvar blir bara din fulla man som får ta ansvar över sitt drickande och sin julafton.

Istället för att bli den tappra starka så blir du istället den som ser bekräftar och agerar på ett annorlunda sätt än du brukar?

InteMera

Jag försöker låta elefanten stå där och skämmas utan min medverkan men det är så svårt att försöka agera som om det inte finns nåt problem inför barnen när elefanten snarkar högljutt i vardagsrummet eller far runt i huset och pratar osammanhängande och smäller i dörrar. Tack och lov har juldagarna gått utan alkohol efter fredagens dunderfylla men det fick min julstämning att krascha för gott. Dagen efter skulle ju allt vara som vanligt enligt honom och min besvikelse ska jag bara svälja tycker nog han.

Frågade honom lugnt på lördag morgon hur han själv tycker det går med hans plan att inte ha alkohol hemma för att inte kunna dricka hemma. Som vanligt bara stirrar han tomt på mig och säger ingenting, som att han låssas inte förstå vad i all sin värld jag pratar om. Det blir så vansinnigt svårt att komma vidare eller försöka lösa nåt av det, när han är expert på att låssas som inget hänt dagen efter han druckit, vägrar varken prata om det eller be om ursäkt ens. Och det gör mig rasande. Att hans drickande på nåt sät alltid bara blir mitt problem, jag som går runt och är stressad och irriterad och sur. Väntar på nästa fylla. Sen kan han skylla på att det är dålig stämning hemma pga mig som drabbar barnen. Vad som är orsaken till mitt dåliga humör diskuteras liksom aldrig. För enligt honom är det då jag som förstör för alla. Men jag klarar liksom inte av att knyta näven i fickan mera, mitt humör går i botten för en vecka varje gång han druckit och jag hatar att han alltid lyckas få det till mitt fel, att jag inte har rätt till mina känslor så fort han nyktrat i. Ett evigt balanserande i en vågskål som aldrig väger till min fördel. Snart kommer nyår och det vet man hur den helgen brukar se ut, då heter det väl att han hade lite dricka kvar som förståss måste drickas istället för att hällas ut. Det förklarade han en gång tidigare sin fylla med, efter han lovat att inte ha sprit hemma mer och jag frågade om han tror det spelar mig och barnen nån roll varifrån eller när spriten kommit hem om konsekvensen att den finns är att han dricker sig aspackad. Då tyckte han det var lite orättvist av mig att bli arg, han hade ju tänkt hälla ut det. Men hällde ju alltihop i sig istället! Skulle jag tycka det var duktigt han ens tänkt på att hälla ut spriten när han ändå inte gjorde det? Missbrukar resonemang!

Märker när jag skriver vad mycket ilska som bubblar ut, vanmakt över den andras problem och ilskan att tvingas stå mitt i det för att man har barn som förväntar sig en vanlig jul. Längtar till vardag och att världen öppnar igen, så bostadsletandet kan gå vidare. För dethär är inget liv!

i ditt öppna sår.
Men om man väljer att agera och känna på samma sätt en fylla kommer så kommer aldrig något att förändras.
Vare sig din eller din mans.

Visst är det förskräckligt,tråkigt ledsamt osv att din man väljer att förstöra både sin och er jul med att dricka.
Men om du betänker att han har sjukdomen alkoholism och varken förmår eller kan bryta alkoholens kraft.

Inte så att han behöver din medkänsla och förståelse.
Mer kanske din acceptans.
Han är sjuk,han dricker och du och dina barn är kvar i miljön och vill och hoppas så innerligt att läget ska förändras.

Men varken han eller du förmår ändra läget just nu.
Där kanske du kan vara den som ändrar kurs tänker jag.
Mot något mer energigivande till dig.
Du skriver själv att du i dagsläget inte har någonstans att flytta eller gå och då blir ju bördan ännu större.

Men kan du välja att inte låta förbittringen och ilskan bo i dig.
Att han ska skämmas över sin sjukdom är inte heller något som kanske är så uppbyggligt.
Varken för dig eller honom.

Att den som dricker visar skam vid tillnyktring är liksom våra anhörigas lön för att vi stått där och sett det hända.
Vårt bevis på att det vi står ut med inte är riktigt.

Och visst kan den få finnas där,men den hjälper inte.
Varken dig eller din man eller dina barn.

Det låter som att du och dina barn ställer er utanför bubblan som din man befinner sig i och ser på eländet medan det händer.

Men skulle man låta en sårad ligga utan att försöka plåstra om,försöka hjälpa eller lindra plågan.
Förmodligen inte.
Men eftersom det är "självförvållat" och man med all rätt blir förbannad så låter man den som dricker ligga där och blöda bäst de vill.
Och förbannar ödet och alkoholen som ställt till livssituationen för er allihop.

Med mitt svar till dig menar jag,kan du se på din man med förlåtelse och förståelse och någonstans inse att detta är inte vad han innerst inne vill vara i heller.
Men han förmår inte mer.

Och med det kunna agera rätt och riktigt.
Sätta en livsplan som du sen håller fast vid så länge han inte aktivt söker hjälp vilket han inte verkar vara på väg att göra.

Tänk om du kan se på honom som den han är.
Den som är sjuk,dricker och inte tar sig ur sin cirkel.
Beklaga att det är så och liksom ta ett stort kliv över problemet och fokusera på dig själv och dina barn.
Inte låta din energi gå åt till att vara förbittrad.

Så länge du lever kvar i situationen så är det förmodligen såhär det kommer att se ut.

Jag har också levt högt på min förbittring och ilska.
Anklagat min dåvarande för både det ena och det andra med all rätt.
Men det hjälpte inte ett smack och det enda som gick åt var en massa energi.
Jag kände mig bitvis bättre just för att jag fick ur mig min ilska på den som ställde till det,dvs sambon.

Han hukade sig och lovade bot och bättring och försökte verkligen bitvis.
Men klarade det endast ett kort tag och sen var vi där igen.

Ett cykelhjul som liksom bara snurrar runt runt och gräver allt djupare spår i en och framför allt inte rör sig framåt.

InteMera

Du har så rätt i så mycket av det du skriver Ullabulla. Och ja det går rakt in i ett öppet sår det du säger.

Jag vet det inte hjälper jag är arg, han dricker ju oavsett hur arg jag är. Jag vet det inte hjälper jag vill att han ska skämmas, för det gör han ändå aldrig. Och egentligen är det en sak som gör mig ännu argare: att han aldrig visar någon form av ånger. Jag kan inte känna empati och förståelse för någon som aldrig uppvisar minsta tecken på ånger, som inte verkar förstå eller ens bry sig i hur illa han gör mig och barnen med sitt beteende. Han vill helt enkelt inte sluta dricka och han struntar i konsekvenserna av det. Det ser jag nu.

Men du har rätt i att jag borde sluta slösa energi på att låta cykeln snurra i samma spår som hittills för med det kommer vi bara få mer av det vi haft. Jag tror ändringen kan komma först när jag hittar ett boende, så det också för honom plötsligt blir verkligt vi inte tänker sitta kvar här och se på när han lever sitt liv som han vill utan minsta hänsyn till vad vi vill. Han lovar inte bot och bättring och skulle han göra det är det ändå inte uppriktigt menat utan bara nåt han säger för att blidka mig. Ett genomskinligt försök att få mig att stanna men utan något hopp om att han ändå skulle sluta dricka. För det tror jag inte han vill. Han ser inte det som nåt problem. Han ser det som sin rätt att koppla av,en verklighetsflykt när jobbet tärt på. Att hans avkopplingsval håller på att kosta honom familjen verkar han blind för. Men lika lite som han kan låta bli att dricka, lika lite kan jag låta bli att känna obehag och rädsla när han är full och de känslorna kan jag inte koppla bort för att det vore mindre energitagande. Jag kan låta bli att vara arg eller ledsen över hans drickande men att det vållar mig ett väldigt obehag, både psykiskt och fysiskt, när han dricker kan jag inte bortse från. Hans drickande gör också mig fysiskt sjuk och det är väl ett skäl nog att inte vilja stanna kvar. Den medberoendes förbannelse, som den man är som velat och försökt fixa allt och alla bara för att inse jag var den enda som försökte och håller på att gå under på kuppen. Alla andra fortsätter ju oberört som de alltid gjort.

Mentalt har jag redan flyttat, det är bara kroppen som är kvar och på nåt sätt ger det mig styrka. Att orka tiden nu tills allt är ordnat.

Det är just vanmakten ilskan och sorgen som ibland gör att man överhuvudtaget känner att man lever och reagerar på en situation som är så fel och så osund.

Men försök,ibland kan det faktiskt gå och om du lyckas så blir det lite lättare att leva.
Det är bara därför jag skriver till dig. Inte för att du ska börja tycka synd om din man.
Jag hoppas att nyår kan bli lite lättare för er.

InteMera

Jag fortsätter försöka Ullabulla, kanske det lyckas en dag. När tiden är mogen, när jag är mogen. Försöker vara snäll och tillåtande mot mina känslor, iaktar dem och låter dem komma och gå utan att fastna i någon av dem. Kanske ett steg i rätt riktning i alla fall?

Som min medberoendeterapeut sa:
Du har öppnat ögonen.
För din egen situation,dina egna behov.
Verkligheten du har runt dig.

När man slutar fly in i drömmar hopp eller annat som gör att man slipper leva i verkligheten.

Så från att ha kisat allt jag orkat så har jag börjat se.
Och det är nog där du är.

Sen att känna in det och till sist ha styrkan att agera för att kunna må bättre i en onormal situation.
Det är en lång och mödosam väg.

Jag tror att skrivandet här.
Där jag fått slå på både mig själv och min omgivning,för att till slut acceptera realiteten och också förlåta har varit viktigt för mig.

Men vi har alla vår väg att nå bättre lösningar och bättre mående.
Jag önskar dig sinnesro.