Jag känner mig så arg! Min man har druckit i många år och då även druckit i smyg. Vi har druckit tillsammans men hela tiden på en OK nivå. I vårt umgänge dricks det en hel del vin och öl. Han har aldrig gjort bort sig, aldrig varit elak, skött ekonomin mm. Men i somras hände det som absolut inte får hända. Han söp sig stupfull när han hade ansvaret för våra barnbarn. Våra barn blev naturligtvis helgalna och det har jag förståelse för. Nu blev det förbud och nolltolerans för oss båda. Det har blivit AA , Alanon antabus . Min man har accepterat detta men inte jag. Jag har så svårt att ta att andra ska bestämma hur jag ska leva mitt liv. Jag vill ha tillbaka som det var förut. Jag kan inte fullt ut acceptera att min man är alkoholist. Säkert också för att allt faktiskt fungerat förut. Jag ligger och ältar på nätterna och för långa samtal med mina barn där jag vill få dem att fatta att de inte får bestämma över mitt liv. Vi är båda i 70 årsåldern och jag vill ha en lugn och skön ålderdom. Mina rädsla är också att något ska hända så att vi inte får träffa våra barnbarn som vi älskar över allting.