av Sweetmarie

Efter ett kraschat förhållande orsakat av alkohol och följande sorgperiod av en veckas konstant drickande fick jag nog. Inte mer. Alkoholen har tagit för mkt från mig. Så jag slutade kall kalkon i fredags. Nu är det måndag. Ångesten är fruktansvärd, jag lipar hela tiden och vågar knappt vara ensam. Jag har lidit av ångest och depressiva perioder sen innan tonåren tror jag(är nu 30). Har självmedicinerat med alkohol för att få lugn och ro. En paus från allt det hemska. Men det slutade fungera tillslut. Jag blir ibland ledsen, ibland aggressiv när jag dricker. Det är en enda röra. Ingen familj då alla är missbrukare eller allvarligt psykiskt sjuka. Jag va den som tog mig ut och jag håller på att sabba det. Jag har fantastiska förstående vänner men alla i min direkta närhet dricker mycket och jag är orolig för hur det ska påverka mig. Vad ska jag ens göra nu? När jag inte får somna i soffan efter en flaska ”mys”-vin...men jag har aldrig vart så bestämd i mitt liv. Det. Ska . Gå. Det ska gå. Jag vill ha ett annat liv. Är det här ett för långt inlägg?, isf sorry..jag behövde få ut det..tack

Morgondag
mån, 2017-11-13 - 16:15

..., du verkar ja det rejält tufft just nu, men modigt att du nu bestämt dig. Här finns stöd, fortsätt att skriva och läs andras trådar. En stund och dag i taget. Du, din kropp och själ blir lite starkare för varje dag och situation du reder ut. Tänk på kost och motion, ut och promenera i den friska höstluften. Lycka till på din resa ?!

AlkoDHyperD
mån, 2017-11-13 - 16:50

Det låter som du gör detta utan stöd i din närhet. Forumet kan vara till hjälp, men jag tror du även kan behöva samtalsstöd om du mått dåligt under så lång tid.
Fortsätt skriv här. Du är fantastisk som trots omständigheter ändå väljer bort din ”självmedicinering”.
Kram

Sweetmarie
mån, 2017-11-13 - 17:24

Tack för svaren! Efter 10 år av trälande med vårdcentraler runt i vårt land utan att få den minsta hjälp och förståelse och ist. Ständigt höra ”du har haft det så svårt i din uppväxt, va stolt över dig själv istället”. Ibland blir jag så förbannad på ordet maskrosbarn att jag vill skrika rakt ut. För ingen pratar om vad som händer när man blir maskrosvuxen, det är den svåra delen. Att leva på ett sätt du aldrig sett. Jag har inte vart runt vuxna som lever sunt så jag vet inte riktigt hur det går till. Nåväl, jag gav upp tillslut idag, en vän har tjatat på mig att söka mig till psykiatrin ist. Men det har tagit emot, ”jagkansjälvkänslan” är lite för stark hos mig. Men nu ringde jag, deras kö var fylld för dagen 4h innan den stängde. Om inte det säger nåt om vårt samhälle vet jag inte vad som gör..

Vinäger
mån, 2017-11-13 - 20:00

Ingen lätt situation du har och alltid verkar ha haft. Någonstans anar man dock en äkta styrka och vilja. Håller med ovanstående om att samtal nog är ett bra stöd. "Jag kan själv" vet jag precis vad det innebär, jag lyckas inte berätta för någon om mina problem. Inte ens min underbara man... Sorgligt! Beundrar dig som redan försökt ta kontakt.

Fortsätt skriva, dina inlägg är absolut inte för långa. Du skriver naket och ärligt, en mycket bra början. Det är just detta som är forumets främsta fördel, var och en skriver vad den vill och behöver. Ofta skriver man för sin egen skull, ibland för att andra ska kunna kommentera. Kanske kan någon annan relatera till det man skrivit, ge råd, berätta om något liknande...

Känslan av och styrkan i att man inte är ensam i detta är enorm här. Det finns alltid någon annan som förstår. Precis som i vanliga livet finns de som hellre lyssnar (läser) än pratar (skriver) själva. De som peppar andra, men samtidigt själva blir stärkta av detta.

Jag tror på dig av hela mitt hjärta ❤ och känner starkt med dig. Lycka till!

Kram

Sweetmarie
mån, 2017-11-13 - 23:03

Ibland har det vart till min fördel att min familj är så pass ”känd” i min stad. Och jag har haft nåt handfast att ta på när jag söker hjälp. Jag har bara sökt på beroendeklinik en gång i ren o skär ångest över något jag gjort men så fort den ångesten la sig tyckte jag att jag överreagerat. Följd på det va ytterligare 2 år av kaos. Den här gången känns markant annorlunda och det är jag tacksam för. Ingen megakatastrof ligger bakom beslutet nu, jag va bara så jävla trött på mig själv.

Jag va heller inte ärlig i min relation. Det va min första riktiga pojkvän, han va så snäll, normal och en värld ifrån vad jag vart med för killar förr och jag tänkte ”det här kan jag vänja mig vid” men genom all skit jag gått igenom, alla flyttar och uppbrott, avsked och dåliga situationer har jag aldrig haft så svårt att anpassa mig som när jag försökte vara med honom. Han är dessutom nykterist vilket inte gjorde nåt bättre. Jag kunde inte öppna upp om allt det svåra, det tog liksom bara stopp, jag ville ju att han skulle tro att jag va bra. Så jag gömde alkohol lite här o var i lägenheten ofta när han va hos mig. Drack öppet såklart också men ville inte att han skulle se hur ofta jag fyllde på glaset, så jag sippade fint, gick in på toan o klunka ur en gömmeflaska ifred för att ändå få som jag ville. Bra kompromiss tyckte jag. Ingen överraskning att han inte höll med. Förlåt, det är så att jag nästan skrattar när jag skriver det för det är så tragikomiskt. Jag drack för att palla verka normal men eftersom jag inte vet när jag ska sluta så fick det ju motsatt effekt. All osäkerhet vart bara tydligare. Jag har fortfarande inte talat om för honom att jag tagit tag i att sluta för jag vill inte uppmärksamma att det är ett problem, att erkänna. Men en dag långt fram så ska jag tacka honom för att han bistod med brytpunkten. Hade jag önskat att han bett mig sluta istället för att bara gå? Ja. Hade det fungerat? Nej. Ibland kommer livets gåvor i de fulaste paketen!

Sweetmarie
tis, 2017-11-14 - 12:25

Idag är väl dag 5 i min nykterhet kan man säga..jag upplever ett uppsving. Börjar känna mig stark och inte bara som en blöt fläck. Jag har sovit nästan 12h inatt. Svettats ut ca 12 liter vätska med men det är bara att vända på täcket då och då..jag tänker att det är gifterna som sipprar ut ur mina porer och lämnar mig till nåt nytt.
Min chef ringde och bad mig komma in o titta på grej på dagen idag (jag arbetar annars natt) och jag kunde glatt säga ja! Känns så bra, jag är inte bakis, orolig att jag ska lukta..att de ska se att jag är svullen och rödögd. Jag är även klar i huvudet så jag kmr FATTA vad det är hon vill att jag ska göra..inte bara låtsat fatta o hoppas att jag löser det sen!

Som sagt, ordet för dagen är stark men det svänger fort det är jag medveten om. Om några dagar kmr min roomate hem från sin semester...vi dricker vanligtvis ihop så mkt som varje dag..hur kmr det bli när hon sitter i soffan o vinar bredvid mig? Kmr jag tycka att lugn och styrka är lika mkt värt då? Hoppas!
Ha en fin dag alla, hade kanske inte klarat mig om jag inte hittat hit! <3

Sweetmarie
ons, 2017-11-15 - 03:09

Är det normalt att det svänger som fan? Alltså, jag känner mig lite galen. Ena timman är jag maniskt lycklig för att nästa gråta floder.
Hjälper kanske inte att jag går igenom ett uppbrott samtidigt och måste jobba 15h pass just denna vecka. Tröttheten är så enorm! Dock har jag ju typ aldrig vart mindre sugen på ett glas vin så det är ju positivt.

Adde
ons, 2017-11-15 - 07:20

känslorna svänger är ett friskhetstecken :-)) I början svajade det ordentligt för mig och jag upptäckte att jag helt plötsligt kunde gråta empatitårar för andra och inte bara "tyckasyndom"-tårar för min egen skull. Njut av att du är på rätt väg !