Hej.
Jag vet varken ut eller in, vad jag känner och vad som är rätt eller fel. Eller egentligen vet jag nog... Jag tycker att min man har ett alkoholproblem. Han kan dricka stora mängder (ca 12 starköl, 50cl eller 1-2 flaskor vin) men bara på fredag och lördag. På semester blir det oftare. Dock blir han inte alltid jättefull och han dricker inte de här mängderna varje gång. Men det inträffar att han blir så otroligt full med jämna mellanrum. Han har råkat ut för det ena och det andra pga drickandet. Han har blivit dömd för att ha slagits, blivit lobad och hemkörd av polis, ramlat och slagt i huvudet rejält vid flertalet gånger. Ibland blir han agressiv och hotfull. Han har gett sig på mig fysiskt några gånger, inte jättemånga men det har hänt ca 4 gånger under våra 13 år ihop. Han har pissat ner sig och spytt ner våra möbler. Han kan bli otrevlig mot mig och säga riktigt elaka saker. Idag kom han hem sådär full och jag blev så oerhört arg på honom och sa åt honom att han var egoistisk och elak mot sina barn och att jag var så besviken på honom (och jag vet att det inte är läge å säga nåt när han är full men jag blir så arg). Hans kompis var där och hade lett honom hem för han knappt kunde gå. De hade även varit hos en granne på gatan och druckit berättade kompisen. Och jag skäms nu då oerhört att de sett honom så full. Vad ska de tro om oss? Antagligen det som är sant och det smärtar, jag kommer ju undvika å träffa på dem hädanefter. Min man blev arg på kompisen för nåt och knuffade in honom i väggen så han gjorde illa sig( när de var hemma vid oss). Sen drog min man iväg. Jag var så arg och ledsen och berättade för kompisen att han blir agressiv och att han varit det mot mig oxå. Jag har inte berättat det för någon tidigare men en del har nog märkt tendenser? Det är så lustigt oxå för min man brukar klaga å prata skit om personer men ändå kan han gå ut och dricka med dem? Det är så konstigt i min värld att man vill umgås med människor man inte gillar? Jag ser ju vilken galen historia när jag läser vad jag skrivit och jag vet ju att han har problem med alkoholen även om han inte tycker det. Och jag vet ju vad jag borde göra...LÄMNA. men jag känner mig så svag. Och vad händer med barnen? Ska de vara varannan vecka då? Tänk om han dricker?. Om jag är kvar så har jag iallafall kontroll på vad som händer och kan skudda dem. Å andra sidan så mår de dåligt av det här. De förstår ju även om vi inte pratar om problemen. Jag tycker den här relationen står mig upp i halsen. Jag orkar inte leva i den längre. Jag känner ingen kärlek längre. Är jag självisk mot barnen om jag skiljer mig? Inget barn vill ju att sina föräldrar ska gå isär. Och jag vet ju att jag imorgon inte kommer göra något annat än att sura. Hur hittat man styrka och mod att lämna? Hur ska man få tag i lgh och hur går det med ekonomin?
Förlåt för ett långt och virrigt inlägg. Det är mycket som snurrar i huvudet och jag är så förrvirrad. Hoppas ni kan hjälpa mig att få lite perspektiv utifrån på situationen. Jag känner mig så ensam och har ingen att direkt prata med. Det känns som om jag håller på att bli galen