Någonstans måste man ju börja.

Det är min 34:e födelsedag imorgon. Har jobb, bostad, partner, katter. You name it.
Alkoholdebuterade som 15-åring. Festade hårt genom gymnasiet även om det inte var särskilt ofta. Tre lobar under en tvåårsperiod när jag var 23-24. Inte mina stoltaste ögonblick.
Sen kändes det som att allt lugnade ner sig lite. Jag slutade ränna på krogen. Träffade min nuvarande sambo 2008. Oftast drack jag hemma eller i trygga sällskap där någon alltid beställde en taxi när det var dags.
För fyra fem år sedan började jag blanda drinkar. Gärna på esoteriska svåråtkomliga spritsorter. Mixologi. Det blev en hobby och höll ofta, men inte alltid. Plötsligt fanns det jämt sprit hemma och måttlighet har aldrig varit min melodi.
Förra hösten cyklade jag omkull på fyllan. Bröt ett nyckelben och var sjukskriven i drygt två månader. Det var en tid med väldigt få måsten och här började saker verkligen spåra ur. Nu kunde jag ta en flaska, gå in i dimman och komma ut som ett vrak tre dygn senare. Det behövdes inte ens blandas några cocktails.
Missbruksproblematiken går i släkten. Min morfar var svårt alkoholiserad. Min syster och min moster har uppenbara problem, så varför skulle jag vara den som klarar sig? Min sambo är i riskbrukzonen.
Jag accepterar mina beroendegener. Jag vet att muskelryckningarna och balanssvårigheterna inte hör till en vanlig baksmälla och nattsvettningarna och sömnproblemen beror inte luften i sovrummet eller vad jag har ätit på kvällen. Jag är alkoholist och vill inte dricka längre. Det var bara det jag ville titta in för att säga. Jag har smygläst på alkoholhjälpen ett tag och finner så mycket
inspiration i era fina och ärliga trådar.
Tack!

Sweetmarie

Hej, jag är med rätt ny här. Känner igen mig mkt i det du skriver. Inte allt för jag har aldrig gjort det till min hobby att blanda fin-drinkar men att ta ett glas vin en kväll o sen komma ut ur dimman gud-vet-när har också vart min melodi. Jag arbetar natt så jag har långa lediga perioder som först kändes lyxigt för jag kunde dricka hur jag ville. ”Ingen ska väl bry sig om att jag tar ett glas vin vid 12 på dagen, jag ska ingenstans. Inte förens jag slutade dricka nu för 6 dagar sen förstår jag vilken skada jag faktiskt åsamkat mig själv. Som du sa darrningar, ångest etc. hur kmr det sig att du kom till den här insikten nu? (Om du vill dela med dig). Jag är ungefär lika gammal som du och det är två sidor tycker jag, ena sidan av mig tycker att jag är för ung för att va alkoholist den andra tycker det är hemskt att jag slösat tio+ år på att dricka. Även jag bor med nån som dricker mkt och vi brukar dricka ihop varje dag. Har du stöttning från din sambo att du vill sluta? Och har du nån speciell plan hur det ska gå tillväga?
Många frågor jag vet men det kan va bra att bolla lite.
Jag är säker på att det går att sluta men också säker på att det inte är lätt. Skickar lite styrka åt ditt håll!

Tack för att du tog dig tid att svara. Och grattis till dina nyktra dagar!

Jag kollade efter förklaringar överallt till nattsvett och sömnstörningar. Motion, koffein, temperatur, gluten, osköna sängkläder... Svaret fanns ju rakt framför mig men jag vägrade se det. Nu har jag accepterat att det är tidiga avtändningssymtom. Härute är isen hal och tunn. Därav insikten just nu.
Och det går inte att blunda för hur illa mitt dryckesmönster blivit det senaste året. Visst kan kvällens filmupplevelse bli lite mysigare med alkohol i kroppen, men när man börjar hantera Nyhetsmorgon på samma sätt är det bara onormalt.
Min sambo tror att jag bara kan dricka mindre och vill helst inte att jag pratar med honom om detta. Inte uttalat, men det märks. Kanske för att hans liv också kommer förändras om, nej, när jag blir nykter. Kanske ser han sina egna bekymmer. Men det får han själv starta en tråd om då. :)
Jag läste din tråd och skulle vilja sluta rakt upp och ner jag också. Men nu kommer december och där finns fler utmaningar än jag kan hantera. Det är middagar, weekendresor, konsert, julbord... Egentligen är det ju min slavhjärna som försöker komma på ursäkter, men det ser inte ut som jag kan göra en livsstilsomläggning just nu och tro på det själv. Jag önskar jag kunde hålla någon slags balans under december och sen lägga av. Åh, det är så kluvet.
Och precis som för dig är det som att det finns två upplagor av mig. Den ena har inga problem att vara nykter i dagar, veckor, månader och kan omöjligt vara alkoholist. Den andra sidan offrar allt och kör rakt in i kaklet.

Vi har något att arbeta på. Styrka till dig med!

Vilket liv.
Jag förstår mig inte på min alkishjärna. Jag har jobb, partner och underbara katter. Mitt liv är bra. Finns inget att klaga på. Jag borde vara glad.
Ändå offrar jag tre dygn till minnesluckor och tre till till ångest. Jag förstår inte varför.

Okej, den senaste tredygnsfyllan var visserligen ganska odramatisk och värre har jag mått efteråt. Till och med aptiten är hyfsad. Men jag är så medveten om att det här inte håller. Alkoholen knäcker mig. Jag måste förändra min livsstil. Nu. På momangen. Inte vänta in ett "bra tillfälle".
Idag var inte bara en vanlig bakisdag. Det var min dag 1.

Dag 2. Inget sug efter alkohol. Jag har mest avsky för det just nu. Men kroppen har varit rastlös nästan hela dagen. Liksom oroskänslor. Som om man är kallad till sin chef av okänd anledning. Framtiden känns ömsom ljus, ömsom svart och obehaglig. Tar dag 3 först.

Idag har jag nästan börjat känna mig som människan jag vill vara och inte som den fortfarande satt och halsade absint sent i måndags kväll. Visserligen har jag varit väldigt trött. Sömnen är inte den bästa. Men jag är ledig mitt i veckan och har städat och diskat och tvättat utan någon större stress i kroppen. Spelat musik, ätit lussekatter och slagit in sambons födelsedagspresenter som tog mig en timma att hitta för att jag hade gömt undan dom på fyllan. Vissa saker går faktiskt att skratta åt.
Jag är nöjd med dag 3. Om några timmars utebliven sömn är mitt största bekymmer får gärna dag 4 bli ungefär så här.

Sambons födelsedag. Han hade nästan druckit upp en vinare när jag kom hem (jobbade kväll). Jag bad inte om ett glas. Var inte sugen.
Det är här det börjar bli svårt. Efter bara några dagar har jag nästan glömt hur den senaste fyllan med tillhörande ångest var. Det var väl inte så jävligt? Jag överdrev väl? Nog kan jag dricka lite om jag skärper till mig?
Nä, inte ikväll.

Sambon ska laga middag och jag vet att han kommer erbjuda något att dricka. Jag tänker tacka nej. Det är ju jobbhelg. Det har visserligen inte hindrat mig från att dricka förr, men ikväll blir det en anledning att avstå.
Har inte berättat för sambon om mina nykterhetsplaner. Jag ska låta honom upptäcka det själv. Om jag tar upp ämnet kommer jag ändå bemötas med ett "säger du nu, ja..." som alla andra gånger jag sagt att jag aldrig mer ska dricka, men är på spriten någon dag senare i alla fall.
Och jag förstår honom. Jag borde tvivla på mig själv. Men nu känner jag verkligen en beslutsamhet som aldrig funnits där tidigare.
Det blir inget ikväll heller. Det har jag bestämt!

Äntligen har jag fått sova. Idag känner jag mig frisk. Kroppen är lätt och ledig, magen platt och ansiktet ser inte ut som en saccosäck. Hela ögonpartiet känns avslappnat. Herreg*d, jag måste se ut som ett psycho i blicken dagarna efter ett fyllslag.
Sex nyktra dagar är egentligen inga problem. Inte tio heller. Eller en månad. På sensommaren var jag vit i sju veckor och det gick finfint. Det är nog därför det tagit så lång tid för mig att se min alkoholism. Hur kan jag ha ett beroende om jag inte känner något sug?
Hjulet ser ut så. Flerdygnsfylla följs av flerdygnsångest och sen börjar jag leva som om inget hade hänt. Och när allt verkar normalt och jag trivs med tillvaron påbörjar jag en ny flerdygnsfylla. Och så vidare. Jag önskar jag kunde begripa varför jag gör så här. Det är ju så meningslöst.
Men idag tänker jag inte dricka. Jag känner mig stark i det beslutet! ?

Dom vita dagarna rullar på. Humöret svänger mellan hopp och förtvivlan på några sekunder, men hoppsidan vinner liksom.
Nu väntar en kortare nöjesresa utomlands. Jag oroar mig för att resan ska kännas tom och trist och att jag ska falla för frestelser. Sen säger det sunda förnuft som finns kvar att upplevelsen kan ju inte vara begränsad till alkoholen. Om jag bara vill hänga i barer kan jag ju åka till grannkommunen istället.
Jag vill att allt ska gå väl. Fortfarande motiverad.

Skillnad

Du är fantastisk och vi är ett gäng här som kört andra nyktra helgen på raken här.

Vi tänkte köra 52 nyktra helger ? Är du på? Ett fantastiskt nyktert år ??

Mot 13:e dagen nu då. Bra jobbat, Mellow fellow! Jag är imponerad av din beslutsamhet. ♡ Ha en bra och förhoppningsvis helnykter resa!

Vicky

Önskar så att ja kunde säga som ni som har dagar att räkna. Men det har ja inte, än! Varför blir det såhär? Varför faller man för skiten som fäller en? Ont är vad gör! Som satan ont gör det!

Jag klarade hela resan! Det är en seger. Mitt gamla jag hade varit mer eller mindre full hela vistelsen, men nu drack jag inte en droppe alkohol trots korta avstånd mellan serveringarna. Vid ett tillfälle var jag helt gråtfärdig, men för det mesta kände jag mig trygg i mina vita val. Att vakna utvilad i en skön hotellsäng och inte se frukostbuffén som en tortyrkammare var helt nya upplevelser för mig.
Nu kör vi dag 18 också!