Det va länge sen jag skrev här och i ärlighetens namn hade jag t.om hoppats och trott att jag skulle "slippa" det, dvs att mina problem med detta skulle vara förbi....men det börjar snart om igen, iallafall i mitt huvud och även i sambons verkar det som.
I mars i år va det droppen när han blev av med körkortet som rattfull...efter det tog han i insikt att han måste sluta annars förlorade han inte bara körkortet utan även mig och sonen. Han började ta antabus och d gick över förväntan. Dock va pratet om alkohol hela tiden närvarande, att han nångång skulle börja dricka igen, men den gången som en "normal" person. Jag sa att vi tar den diskussionen när den dagen kommer och vi la det åt sidan och fortsatte leva i våran "bubbla" som jag trodde va vårt nya liv, vårt liv tillsammans som en enad familj utan alkohol...den som var boven i allt och förstörde oss!
För en vecka sen sprack min bubbla! Han har bestämt att efter nyår så ska han sluta med Antabus för att få kunna dricka igen, på ett bättre sätt som han uttrycker det. Men det är i mitt tycke nåt som han absolut inte är redo för än och jag vill verkligen verkligen inte att han ska börja igen. Jag vill ha kvar min sambo som jag har haft nu i snart ett pr, den fina härliga glada sambon som faktiskt varit närvarande i både vår relation men också sonens och hans relation. Jag har kunnat slappna av och känt en sön trygghet i mitt hem som jag inte gjort på flera år. Ska detta förstöras nu?
Jag känner redan ångest, besvikelse, ilska och fruktansvärt sårad. Tog upp detta med honom ikväll, det slutade med att han stos och skrek på mig att jag utnyttjade honom bara och att han har allt offrat sig och anpassat sig i allt. Jag är bara en gnällig kärring som gråter för ingenting och som oroar sig över nåt som inte finns.....han har ju inte ens slutat med pillren.
Det hjälper inte, jag kan inte sluta gråta över att mitt liv ännu en gång kommer att gå tillbaka en jävla härva med hans älskade alkohol uppe på den där jävla piedestalen som vi måste fajtas över....