Ny här.
Min sambo dricker. Jag är nog rätt "tuff" och säger ifrån, men enligt honom så är jag "alkoholfobiker" som inte unnar honom att ta ett glas vin på helgen.
Sanningen är att han dricker 4-5dagar/vecka. I fredags var jag med när han köpte en bib, en flaska glögg och 4 starkcider. Allt är slut nu. Han har druckit allt själv. Har liksom party med sig själv. Själv dricker jag nästan inte alls. Tappat känslan för att det är "kul" eller gott, när han dricker så mkt. Jag har sagt att jag lämnar honom om han inte tar tag i sitt problem. Men enligt honom är JAG problemet.
Jag älskar honom. Han älskar mig. Vi har båda skilsmässa i bagaget och har varit ihop i 4 år. När vi har det bra så är det SÅÅ bra. Han är världens underbaraste! Men de stunderna blir färre och färre.
Ikväll ligger jag på soffan. Kan inte ligga bredvid honom. Jag sa ikväll att vi måste separera, men det vill jag ju inte. Jag vill att han ska förstå och förändra. Men innerst inne vet jag ju att det inte kommer hända, eftersom han inte har nåt problem enligt honom.
Han har trillat och slagit sig så jag har fått ringa ambulans, varit så full på fest att han inte kan prata eller knappt gå, och efter såna "fyllor" har han sagt att han ska ringa AA på måndag. Men det har han aldrig gjort.
Vad gör jag nu?
Hur gör man!?
Hjälp mig :(
Jag älskar honom(!!), men mår så dåligt i relationen nu...
Vet inte om jag skriver förståeligt, eller bara snurrigt. Förlåt. Trött och ledsen.