Långt första inlägg!
Hej! Jag är en kvinna på 28 år som känner mig så ofantligt ensam i det här. Men nu har jag äntligen bestämt mig för att ta kontakt med andra som känner igen sig. Mest för att bolla tankar och känslor och för att veta att jag är inte ensam, för det är ju precis så man känner sig när man har växt upp med en alkoholiserad förälder. Ensam!
Min mamma har en barndom som kantats av övergivenhetskänslor, då min mormor tröttnade helt enkelt på familjelivet och blev mindre och mindre närvarande och försvann från familjen helt till slut. Mormor hade hittat en ny äldre man som erbjöd mer pengar och äventyr än vad hon hade kunnat få om hon stannade kvar. När mamma fyllt 23 dök mormor plötsligt upp en dag utanför mammas dörr med en ny unge. Detta har traumatiserat mamma hårt, och hon känner att hela hennes barndom har blivit berövad pga mormors nya man som stal mormor ifrån henne. Och nu hade hon plötsligt en lillasyster 23 år yngre än hon själv.
Min pappa är född i Sverige av invandrade föräldrar som flytt krig och har haft en väldigt tuff barndom. Man kan säga att mamma och pappa är kulturellt väldigt omaka. Pappa led av plötsliga vredesutbrott länge som vi trodde var en en kulturell grej, i och med att invandrare inte var av vanligheterna i Sverige under första halvan av hans liv. Han har ALDRIG slagit varken mig, mina syskon och min mamma. Men hans negativa sidor kompenserar mycket dåligt med mammas negativa sidor. På senare år har vi alla förstått och accepterat att pappa har Aspergers, och han har blivit mycket mer harmonisk i sitt sätt att vara sedan dess.
Jag är äldst i en tätt syskonskara och född med ett fysiskt handikapp, något som har varit jobbigt att behöva uppleva med sitt första barn så klart. Min syrra kom tätt efter mig och har idag diagnosen aspergers, något som varit ännu tuffare att hantera då psykiska diagnoser var främmande när hon fick sin i ung ålder. Mobbning, utanförskap och en ständig oro över hennes framtid. Min bror är den enda som är tillsynes "frisk".
När jag var 4 år tog min faster livet av sig och hela vår tillvaro brakade fullständigt samman. Pappa gick in i en svår och djup depression med ihållande psykoser. Morfar, som är en man med stort högmod, trakasserade pappa till att ryka upp sig och att det hela bara är en överdriven reaktion. Pappa hade ett enmansföretag som minsann inte fick halka efter. Företaget gick dock i konkurs, och vi hamnade i en svår ekonomisk kris. Det var i samband med det här som mamma började medicinera sig med alkohol. Något som morfar ständigt har beklagat sig över och på något sätt föraktar pappa för.
Ju mer åren gick, desto svårare blev vår familjekris. Min och syrrans problem gjorde inte saken bättre. Mamma började dricka inte bara när hon fick panikångest ibland utan varje dag. Jag har inte mycket minnen av min barndom där mamma är nykter, något som har varit så svårt att acceptera att jag och mina syskon inte längre var skäl nog till att hålla sig nykter. Har sett henne dricka tills hon tuppar av, inte orkat ta hand om oss och slutat ta hand om sig själv. När hon har sökt sällskap för att hon inte vill vara ensam i sin onykterhet, har hon mest suttit och hickat onyktert i ett halvsovande tillstånd brevid en medan man håller hennes hand. Fruktansvärt sorgligt och så äcklande på samma gång. Vid alla konfrontationer genom åren så har hon låtsats om att hon har börjat höra dåligt och sitter således tyst och sludrar något osammanhängande.
Pga den dåliga uppväxten gled min bror bort ifrån oss, eftersom han stack ifrån hemmet och inte orkade vara hemma. Min syster har alltid varit min bästa vän och pga hennes svårigheter har jag fått offra mycket av min fritid och mitt egna umgänge till att hålla henne sällskap hemma. Mamma hade strängt förbjudit oss att prata om vårt problem. Så inte nog med att vi inte kunde prata med mamma och problemen, vi förbjöds till att prata om våra känslor och vårt välmående med någon över huvudtaget. Det yttrade sig att jag under min tonår mest var förbannad och vresig på allt och kompisar tröttnade mer och mer på mig. Men ingen hade en tanke på att konfrontera mig med ett uppriktigt "Hur mår du?".
Jag vet faktiskt inte vart all min styrka har kommit ifrån som fick mig att överleva till vuxen ålder, jag lyckades trots allt hitta en riktigt fin kille som har sett mitt inre och hjälpt mig att laga mig på många sätt. Han har funnits där när det har varit svårt och kunnat bidra med tillräckligt för att jag skulle kunna sätta alla bitar på plats och bearbeta mitt trauma. Jag har haft upplevelser som hjälpt mig att förlåta mig själv, dra ett streck över min ilska och förlåta det som har varit. Och jag har lyckats laga ihop relationen mellan mig, mina syskon och mina föräldrar. Nu kan vi umgås allihopa igen, men mamma är dock alltid onykter. Pappa har haft problem med alkoholen han med och har varit en svår periodare till och från, men idag är hans drickande helt och hållet under kontroll.
Trots mammas drickande har hon alltid sköt sitt jobb ypperligt och är väldigt uppskattad på jobbet. Men så fort hon kommer hem är det direkt på spriten. Hon skåpsuper, och vi hittar undangömda flaskor på de mest uppfinningsrika ställen man kan tänka sig. Insydda i hemliga fack i fodret i soffan exempelvis. Och även om hon är så full att hon spiller ner sig vid matbordet, vinglar och sludrar har hon alltid förnekat att hon har druckit. Som om vi faktiskt skulle tro på det... Även om vi andra i familjen har valt att lägga tidigare trauman bakom oss och gå vidare, så kan inte mamma släppa det som har varit. Hon lever kvar i trauman som är äldre än vad jag är och förbannar sig fortfarande över saker som varit, alla som har sårat henne osv. Även om det går bra för mig och mina syskon idag med både jobb och utbildning, och mina föräldrar inte längre sitter i någon ekonomisk kris så tycker hon inte att hon förtjänar lycka på något sätt.
2012 förlorade hon körkortet pga rattfylla, och det här blev en sanningens rak höger för henne. En period innan hade hon börjat må så dåligt att hon börjat smygdricka även på jobbet. Skammen av att hon nu var en brottsling pga hennes problem fick henne att försöka ta livet av sig en kväll. Som tur var hittade vi henne i tid och hon blev inlåst på psyk under påbörjad tvångsbehandling. Antabus under övervakning i ett år, och nu visste hela jobbet om det. Hon skötte sig faktiskt felfritt och man fick hopp om att hon faktiskt skulle klara det här. Beroendevården friskförklarade henne efter ett år, och det dröjde inte länge förrän hon föll dit igen. Min syrra har fått bevittna mycket otäcka episoder i och med att hon är sist med att lämna boet. Första fyllan efter behandling slutade direkt med bruten arm och hon hittades avtuppad i hallen när syrran kom hem. Sen dess har hon långsamt börja dricka mer och mer, och nu är det så illa igen att hon är inte långt ifrån där hon var under sitt självmordsförsök.
Jag och min familj känner oss så maktlösa för vad vi kan göra. Själv känner jag att ett ultimatum är på sin plats nu, att tvinga iväg henne på aa-möten och försöka hålla sig ifrån spriten. Annars ser jag till att hon blir tvångsinlagd igen. Det enda positiva med hennes nya drickarperiod nu jämfört med den hon hade innan självmordsförsöket är att hon faktiskt kan erkänna att hon är full och att hon kan börja prata om det som får henne att må dåligt. Även om mycket känns som småsaker för att undvika att prata om hennes riktiga mörker så är det väl ändå positivt intalar jag mig själv.
Nu blev det ett långt inlägg, men det var svårt att sluta skriva när jag väl började. Jag har varit en rebell och börjat prata öppet om min mamma för utvalda i min bekantskapskrets. Mest för att jag inte orkar hymla om det, och hon har färgat mig mycket till den jag är idag. Men ingen har kunnat relatera till vad jag har berättat. Vi har listat ut att mamma troligtvis har en narcissistisk störning i grund och botten, vilket förklarar varför hon känner så stor patologisk skam och känner sig så illa berövad på allt hon inte fått men som hon egentligen tyckt att hon förtjänat. Jag önskar ibland att mamma är en riktigt elak människa, för på så viss hade det varit mycket lättare att bryta kontakten med henne, men det är hon inte och hon behandlar alla omkring sig väl och är den snällaste människan man kan tänka sig. Jag älskar henne och tycker så synd om henne, hon har alla möjligheter som finns nu att bli lycklig men hon kan bara inte se det framför sig efter 24 års förhållande med alkoholen.
Vad kan jag göra för mamma som jag inte redan har testat? Hur ska jag bearbeta den ensamhet jag känner i det här och den psykiska plåga som ständigt hänger över mig som ett nattsvart moln. Jag vet inte om jag vågar uppfylla mina egna drömmar om att flytta utomlands med rädsla för att mamma kommer att ta chansen till ett nytt självmordsförsök. Jag behöver era cyberkramar nu :'(