Hej alla fina människor. Jag sitter just och funderar ska jag vara nykter på jul möta mina demoner klarsynt. Och må skit? Eller ska jag dricka mota bort demonerna och sen må skit? Min barndoms jular var otrygga med en alkoholiserad aggressiv pappa. Som både slog och pratade nedlåtande till mig. Så jul för mig är den värsta högtiden på året. Ångest sorg rädsla. Tips från någon som känner igen sig?

Klanten

Hej Malkolm85! Jag känner inte igen mig helt i din historia, men lite. Min uppväxt var aldrig otrygg i form av fysiskt våld. Men jag minns att jularna, och andra tillfällen där det dracks alkohol, var lite som ett minfält. Min pappa har lätt att bli upprörd och arg, i synnerhet med alkohol i kroppen. Han och de andra vuxna manliga släktingarna brukade, i sann machoanda, fylla på varandras glas med sprit och skrocka fram nubbevisor. Starköl, whiskey på maten osv. Socialt ”tillåten” vuxenfylla. Då kunde exempelvis fel kommentar från ett barn som mig, vid ett trevligt brädspel, bli en explosion och skrik om hur jag förstört hela julen. Sedan gick pappa in till sitt sovrum, smällde i dörren och julafton var slut. Jag satt kvar med en klump i magen och en enorm skuld över att ha förstört julen. ...jag har inte tänkt på detta på länge, förrän jag läste ditt inlägg.

Jag vet ingenting om din situation idag. Om du ska fira med din pappa eller om du har egen familj. Men svaret om huruvida du ska dricka eller inte för att stilla din ångest tror jag att du vet inom dig. Du vet vilka konsekvenser det kan få att fortsätta ta till alkohol som bot, men det är svårt att göra någonting annat när det är det enda sättet man känner till. Själv ska jag ha en vit jul, för första gången, och fira tillsammans med min pappa. Idag dricker han inte i samma utsträckning, men jag är ständigt redo för att parera mot en fight. Det finns mycket ilska och avvisande i mig. Men nu är jag nykter, enbart för min egen skull och för att slippa ångesten dagen då man tittar sig i spegeln för att inse att man beter sig just på det sättet man lovade sig själv att aldrig göra. Man blev den personen man sa att man aldrig skulle bli.

Utgången av jularna under ens uppväxt som barn hade man aldrig någon ansvar för. Du är dock ansvarig för dig själv nu. Så vad tycker du? Är det dags att bryta ett mönster och hitta nåt alternativt sätt för att hantera ångesten i jul?

Malkolm85

Ja svaret på min fråga vad jag borde göra har jag redan. Men att handskas med min ångest är skrämmande. Min pappa dog 2015 jag han aldrig prata med honom. Nu är jag själv pappa och ska lära min son hur en god jul ska vara. Jag vet hur den inte ska vara men inte hur den ska vara. Jag försöker va en bra pappa men är rädd att jag inte räcker till. Eller att min ångest och rädsla ska synas och påverka.

Ellan

Hej,
Ja denna långa hypade högtid. Jag har under hela mitt vuxna liv (43 år är jag numera) ogillat den kravfyllda julen. Har aldrig riktigt förstått varför förrän nu. Jag har på något vis haft en inlärd norm hur denna helg ska vara. Hur den ska kännas, och hur den ska få oss att må. Känslan av lycka ska bara infinna sig. Jag misslyckades alltid och blev tvärtemot stressad, irriterad, ångestfylld och som barn ofta arg. Jag försökte leka jul så som jag har lärt mig även när jag själv fick barn men det blev nästan värre. Jag har insett att jag behöver hitta mitt sätt att ta mig an dessa storhelger. Bryta med invanda tankar, normer och idéer. Visst fasen kan en mindre bra dag infinna sig just den 24 dec och då behöver jag acceptera det. Det finns inget facit för julen. Lägger vi fokus på barnen och slappnar av lite så kan julen bli en helt ok helg. Känns som att jag svamlar lite i detta inlägg men fånga julen genom barnen. En närvarande förälder, ledig tid tillsammans, närhet och gemenskap med barnen. Det är mitt fokus för i år. Och alkoholen är inte längre en del i mitt liv och det serveras julmust till både barn och vuxna.
Du har möjligheten att skapa din jul, för dig och din son.
Kram
Ellan

Rosen

Min barndoms jular kröntes för det mesta av att min mamma antingen välte granen eller somnade under något bord.
Det bästa man kan ge sig själv och de närstående är en jul utan fylla. Kan man dricka ” lagom” är det en annan sak. Själv oroar jag mig enormt mycket för all stress som jag vet triggar, men jag har bestämt mig. Det är JAG som bestämmer inte alkoholen.

Halvboxperkväll

Hej,
Antar att du är född 85, det är jag med.
Ska fira min första jul som pappa och har bestämt mig för att göra det nykter och troligtvis ganska skakig.
Min pappa är precis som jag varit/är duktig på att dricka vin på kvällarna men han har aldrig varit våldsam eller liknande men att höra honom sluddra fram samma skämt varenda jul är vedervärdigt även fast han skärpt sig lite sen det kom småbarn med i bilden.
Jag har i alla fall bestämt mig för att vara nykter och blir det för jobbigt så kan jag alltid ta bilen en sväng eller rent av åka hem.

Lycka till

Malkolm85

Ja det är nog bara att möta julen klarsynt. De är väl de bästa man kan göra.

Malkolm85

Stämmer bra född 85 :) hela min barndom var kaos jular. Mamma försökte med jul trivseln. Och pappa var bara elak på dom vidrigaste sätten. Hade alltid klump i magen då på jul. En klump som tyvärr hänger med även nu. Men jag ska också vara nykter i år. Min son förtjänar det. Lycka till du med.

Klanten

Det ligger mycket i det Ellan skriver tycker jag, att det ofta blir kravfyllt och att man måste hitta sitt egna sätt. Om man har förväntningar på att en känsla ska uppstå så blir man oftast besviken, oavsett om det är jul eller inte. Det finns massa yttre krav på hur en lyckad jul ska vara, med julklappar julbord Kalle anka och en härlig gemenskap med hela tjocka släkten.

Jag tror också att man måste bestämma hur man själv vill ha det, bortsett från de yttre kraven och de gamla minnena. Vad ska jul vara för dig och din son? Att vara tillsammans, att vara närvarande. Att vara där som förälder, med din egna familj. Det kan bli innebörden av jul för dig från och med nu. Det ni skapar tillsammans. Jag förstår att du är nervös och rädd för att din ångest ska synas. Men det är modigt och ansvarsfullt. Och förhoppningsvis kommer din son att minnas sina jular som någonting fint, i vilket fall inte på det sätt som du gör från din barndom.

Malkolm85

Låter väldigt bekant. Jag har ju bestämt mig för att vara nykter på jul.men gud vilken ångest jag har. Alkoholen har varit en ventil för ångest och när jag inte orkat med mina tankar.

Ellan

Hej Malkolm85,
Hur önskar du själv att din jul blir och finns det förutsättningar för att den faktiskt blir så?
Kram
Ellan

Malkolm85

Jag vet inte hur jag vill ha den har aldrig tänkt så. Den har ju alltid varit som den varit kram

Ellan

En spännande men ack så svår tanke jag vet. Men möjligheten att välja själv ger oss frihet. En lugn jul utan alkohol är min prio. Sovmorgon och frukost med familjen. Längre har jag inte kommit. Jo våra besökare får komma till lunch för kvällen vi ha bara för oss själva. Så har det inte varit tidigare då har det varit sena kvällar och fest men detta styr vi om efter vad vi önskar.
Kram!

Nu har du ändå chansen att skapa något nytt och eget för er familj. Barn är väldigt förtjusta i traditioner - och att umgås. Så fundera på vad som kan vara kul Sambon då, vad säger hen? Barnet är ju så litet, men det är nu ni kan börja. En mysig julklappsöppning är trevligt, spel, dans runt granen, lekar? God mat, läs något högt som ni läser varje år. Du har egentligen oändliga möjligheter att ändra på hur saker är nu.

Förstår att det är svårt, det finns ju mycket minnen och säkert en del ångest och du har rätt att vara arg på din pappa. Vill inte skapa ännu mer ångest för dig om den här otillräckligheten man kan känna som förälder, men du är tillräcklig. Så lönge vi inte dricker, så lönge vi älskar barnen så räcker det långt. En perfekt jul kanske vi inte får nån av oss. Men en tillräckligt bra jul, det kan vi bestämma oss för.

Malkolm85

Jag får börja tänka ut nya traditioner. Och hoppas det blir bra. Jag är inte arg på min far. Det är svårt att vara när han är död. Jag känner mig mest tom när det gäller min pappa. Svårt när man inte fick prata med honom om det.

Min pappa dog för ett par år sedan. Saknar honom otroligt mycket. Men jag har också blandade känslor ibland, besvikelse, irritation, ibland ilska. Människor förvandlas inte till helgon när de dör och på nåt sätt tror jag att man måste låta sig ha alla de känslor man skulle haft om de levde. Du känner dig tom skriver du och det gjorde du kanske också när han levde. Egentligen borde du kanske ta ett "snack" med honom ändå. Jag tror att du kanske skulle behöva reda ut dina känslor i det här. Vad skulle du vilja säga till honom? Vilka svar tror du fanns?
Min sambo hade en trasslig uppväxt med en missbrukande far som dog tidigt. Sambon bestämde sig för att hans barn aldrig skulle behöva ta hand om honom när han var full, han har heller aldrig varit full med barnen (knappt alls). Han pratar ogärna om hur det var, men det finns tillräckligt mycket information för att jag ska förstå en utsatt situation. Pappan var nog inte elak, men att leva med någon som mår dåligt och missbrukar är svårt. Han saknar sin pappa givetvis han också. Han har en komplicerad mor och där är jag lite orolig för att hon dör innan han hinner reda ut saker och ting. Jag blir verkligen orolig för att alla känslor kommer upp vilket ofta händer vid dödsfall. Han är arg och besviken - eller borde vara. Och då finns det ingen kvar att reda ut det med. Men jag tror också att man kan reda ut det med sig själv. Ge sig själv svaren på de frågor man har. Kan till och med bli mindre komplicerat eftersom man inte behöver ta hand om den andras känslor.
Det är bara en fundering jag har eftersom du har skrivit som du gjort tidigare. Ditt, sonens och sambons mående är viktigast nu. Sambon din säger att du borde vara glad åt barnet. Och det utgår jag ifrån, men det hindrar ju inte att alla andra känslor finns. Rädsla att vara otillräcklig, ledsenhet, irritation, rädsla att inte älska tillräckligt och saknad av en pappa som inte var perfekt. Det mesta handlar om att hitta sig själv i det här. Perfekt tror jag inte att du (eller någon) blir/är. Men "god enough" där tror jag att du kan vara om du tror lite på dig själv. Hoppas jag inte klampade på för mycket här nu.

Malkolm85

Ingen fara ibland är det bra när någon klampar på ?. Jag blev lite rörd när jag läste det du skrev faktiskt. Du slog huvudet på spiken med nästan allt. Jag har aldrig vart full så min son har sett det heller. Att min pappa var som han var tror jag beror på att han växte upp på barnhem på 40-talet. Och fick ingen hjälp att bearbeta det. Min tomhetskänsla tror jag kommer sig av att jag egentligen hyser alla känslor för han. Men att det är lättare att stänga av. Perfekt är ingen alla har vi fel och brister. Jag ställer höga krav på mig själv för att bli bättre än min far. Men i andra änden så trycker jag ner mig själv som andra har gjort i mitt liv. Men jag kämpar för att få rätsida på allt. Men de är svårt att vara bra när man inte tror de själv ?