Hej
Jag har läst runt mycket och startar min egen tråd. Jag undrar väl mest om jag har sk alkoholproblem, är jag någon sorts alkoholist osv? Egentligen så vet man väl svaret själv eftersom man skriver här, men behöver mentalt stöd.
Sedan alkoholdebuten i tonåren för drygt 20 år sedan så har jag allt som oftast varit den som varit fullast när det varit fest. Antalet minnesluckor har jag tappat räkningen på sedan länge. Har aldrig känt ett fysiskt beroende, aldrig tagit återställare dagen efter eller så. Mitt problem är väl egentligen att jag gång på gång misslyckas med att dricka lagom mycket. När man väl har fått alkohol i blodet så begriper inte huvudet längre när det är dags att sluta.
Jag inbillar mig själv att jag egentligen inte vill åt själva alkoholen, utan jag uppskattar verkligen god dryck, god mat osv. Hade det funnits t.ex. god alkoholfri whisky så kanske det kunde varit ett alternativ? Jag kan även dricka stora mängder av Cola eller Fanta t.ex., som också är gott, jag har helt enkelt svårt att sluta dricka tror jag. Eller lever jag i förnekelse? Vad är era erfarenheter?
Jag har två barn, och för ett par år sedan så misslyckades jag med att inte bli onykter inför barnen. Jag blev skitfull fast jag inte "hade tänkt" det. Min fru är fantastisk, och hade med all rätt åsikter om detta. Det hade egentligen inte "behövts", då jag såklart kände själv att detta är vansinnigt fel, och ångesten osv. förstår ni. Det handlar inte om att tillmötesgå min frus önskemål, utan jag förstår själv på djupet att detta är fel. Det gör naturligtvis väldigt ont i mig att känslomässigt göra min fru illa i detta, så jävla onödigt, hon är underbar och förtjänar verkligen inte det.
Jag önskar så vansinnigt mycket att mina barn inte ska möta mig eller få med sig minnen utav mig som onykter. Jag blir inte elak av alkohol, men naturligtvis korkad osv. Efter det så har jag hanterat alkohol annorlunda och försiktigare när barnen är med. T.ex. när det varit nyår, midsommar osv. så har jag helt avstått alkohol. Jag kan berätta att min avsikt att det inte ska hända igen inför barnen har så här långt lyckats, vilket såklart är positivt.
Jag har inget fysiskt/kemiskt beroendeförhållande till alkohol. Det kan gå många veckor utan att jag är onykter. Jag kan även ta en eller två öl hemma en fredag kväll till maten osv. och det kan absolut stanna där. Problemet för mig är väl snarare när det är någon sorts festligt sammanhang som pågår under en lite längre tidsrymd så dricker jag liksom löpande genom hela tillställningen. Jag klarar inte av själv att förstå att det kan bli för mycket, och att det blir för mycket till slut. Det löper liksom bara på. Till slut så har jag ju tappat kontrollen på mig själv.
Jag tror ju själv att det är inte själva alkoholen som är dragningskraften, jag trivs inte själv med att vara onykter, jag har bara så svårt att ta till mig att "helt plötsligt" så är jag onykter. Tänker alltid att dricker jag lagom så är det inget problem. Jag är så sjukt trött på att jag gång på gång misslyckas med min egna avsikt att inte bli full. Det händer trots att jag inte vill. Gång på gång på gång på gång........
Hur gör man för att kunna dricka "lagom" när man dricker? Är det ens möjligt när man i över 20 år har misslyckats med det gång på gång? Är man då kanske egentligen någon sorts alkoholist?
Är det bara att ta sitt vuxna förnuft till fånga och helt sluta med alkohol? T.ex. nöja sig med goda folköl från butiken? Jag vill verkligen inte vara en person som uppträder onykter. Jag vill inte vara onykter. Jag vill inte att min familj ska se mig onykter. Jag hatar alkoholen, men gillar dryckerna. Jag hatar mig själv som onykter. Jag hatar mig själv när jag misslyckas. Jag känner mig värdelös, dålig, får ångest. Jag har även en sjukdom som jag försöker sköta så bra jag kan, som riskerar att förkorta livet med hjärt- och kärlsjukdomar. Jag har även en rädsla att alkoholen riskerar att slita på kroppen och förvärra mitt fysiska mående, och i slutänden påverka fysiken negativt. Men framförallt så älskar jag min fru och mina barn så otroligt mycket, jag skulle vilja ge dom en så bra version utav mig själv som möjligt.
Vad är era tankar och erfarenheter? Jag vet att jag inte är ensam med detta beteende efter att ha läst runt här. Hur ser ni på mitt problem?
/Olycklig