Någonstans måste man ju börja.
Det är min 34:e födelsedag imorgon. Har jobb, bostad, partner, katter. You name it.
Alkoholdebuterade som 15-åring. Festade hårt genom gymnasiet även om det inte var särskilt ofta. Tre lobar under en tvåårsperiod när jag var 23-24. Inte mina stoltaste ögonblick.
Sen kändes det som att allt lugnade ner sig lite. Jag slutade ränna på krogen. Träffade min nuvarande sambo 2008. Oftast drack jag hemma eller i trygga sällskap där någon alltid beställde en taxi när det var dags.
För fyra fem år sedan började jag blanda drinkar. Gärna på esoteriska svåråtkomliga spritsorter. Mixologi. Det blev en hobby och höll ofta, men inte alltid. Plötsligt fanns det jämt sprit hemma och måttlighet har aldrig varit min melodi.
Förra hösten cyklade jag omkull på fyllan. Bröt ett nyckelben och var sjukskriven i drygt två månader. Det var en tid med väldigt få måsten och här började saker verkligen spåra ur. Nu kunde jag ta en flaska, gå in i dimman och komma ut som ett vrak tre dygn senare. Det behövdes inte ens blandas några cocktails.
Missbruksproblematiken går i släkten. Min morfar var svårt alkoholiserad. Min syster och min moster har uppenbara problem, så varför skulle jag vara den som klarar sig? Min sambo är i riskbrukzonen.
Jag accepterar mina beroendegener. Jag vet att muskelryckningarna och balanssvårigheterna inte hör till en vanlig baksmälla och nattsvettningarna och sömnproblemen beror inte luften i sovrummet eller vad jag har ätit på kvällen. Jag är alkoholist och vill inte dricka längre. Det var bara det jag ville titta in för att säga. Jag har smygläst på alkoholhjälpen ett tag och finner så mycket
inspiration i era fina och ärliga trådar.
Tack!