av Kampen

Vad är en periodare. Min man har druckit oroande mycket i ca 20 år. Ibland väldigt mycket oftast dagligen. Han klarar sin vardag och har skött sitt jobb (har funnits misstankar han fick blåsa under en period) För fyra år sedan lovade han familjen att sluta eftersom det blev väldigt destruktivt och sårande. Det höll i 8 månader. Sedan började han dricka öl till helgen och han har successivt trappat upp drickandet igen. Från maj tills nu har han druckit ca 3 boxar a' 3 liter plus 10-15 öl i veckan. 50 cl 7,0%. Han blir inte full på ett otrevligt sätt, klarar av att träffa barn o barnbarn korta stunder utan att de märker hur mycket han druckit. (Tror jag) (vill de märka något)?
Jag fastnar i rollen med att stryka över o kompensera. Försöker få allt att verkar bra... Det tar verkligen energi från mig och i går lovade han att han inte skulle dricka mer. Om han klarar det i några månader är han periodare då? Tror jag ställer dumma frågor men jag får inte ihop vad som är rätt o riktigt.

Kampen
tors, 2016-12-15 - 21:27

Man tror verkligen man är ensam. Det är stärkande att läsa här på forumet och även skriva av sig ibland. Någon bryr sig.

Kampen
tis, 2016-12-20 - 15:49

Jag kom på mig själv med att jag tänkt arga,ledsna,uppgivna,glada och hoppfulla tankar i den ordningen. Livet har följt tankemönstret. Ibland är man arg, ledsen,uppgiven,glad,och hoppfull. Det kan man tycka hör till livet. Men inte dessa känslor dom pendlar så och är ofta så kraftfulla. Oj vad det sliter.
Jag har bestämt mig för att sätta mig själv i främsta rummet. Vad vill jag? Vad tycker jag är viktigt? Hur vill jag leva?
Jag har i perioder levt ett liv som jag egentligen inte vill. Jag har skämts och haft skuldkänslor. Då försöker man släta ut och kompensera man ljuger för att sanningen är så smutsig.
Det nya året tänker jag ska bli mitt år. Jag tänker ställa rimliga krav, och att han måste ta hjälp utifrån. Jag ska inte "hota" med skilsmässa för det kan jag inte leva upp till. Jag ska bara ta min plats i livet. Jag har pratat med barnen och jag känner mig förberedd.
Då berättar han för mig att han ska börja ett sundare liv, ta tag i sin hälsa. Gå ner i vikt, börja motionera och sluta överkonsumera. (4 bag-in-box och ca 15 öl 7,2 i veckan.
Eftersom vi haft detta problem i ca 25 år i varierande grad och han tidigare velat ändra livsstil tror jag han behöver hjälp. Jag ska följa min plan och ta samtalet
Jag önskar oss ett bättre liv

Kampen
tors, 2017-06-01 - 21:46

Han slutade dricka alkohol efter nyår. Hoppet kom tillbaka. Denna gången ska vi klara det. Vi vill ju försöka leva ihop. Vi börjar planera hur vi tillsammans ska hitta tillbaka. Vi vill leva hälsosamt. Han går ner 15 kg i vikt. Lever på nutrilett i 14 dagar. Får diskbråck och väldiga smärtor. Får behandling med mycket smärtlindring opiater och paracetamol. Får klåda och utslag på rygg och bål. Smörjer med kortison. Får allergimedicin. Äter fortfarande alvedon 650mg 6 tabletter/dag. Har börjat dricka igen. Smygande. I lördags var han full. Dricker 1-2 öl och 1-2 glas vin varje dag. Bryr sig inte och nonchalerar farligheten. Säger att jag överdriver. Det här är jobbigt. Vad kan jag göra? Den här gången känner jag en annan oro, alkohol och medicin är ingen bra kombination.

Kampen
tors, 2017-06-01 - 21:48

Han slutade dricka alkohol efter nyår. Hoppet kom tillbaka. Denna gången ska vi klara det. Vi vill ju försöka leva ihop. Vi börjar planera hur vi tillsammans ska hitta tillbaka. Vi vill leva hälsosamt. Han går ner 15 kg i vikt. Lever på nutrilett i 14 dagar. Får diskbråck och väldiga smärtor. Får behandling med mycket smärtlindring opiater och paracetamol. Får klåda och utslag på rygg och bål. Smörjer med kortison. Får allergimedicin. Äter fortfarande alvedon 650mg 6 tabletter/dag. Har börjat dricka igen. Smygande. I lördags var han full. Dricker 1-2 öl och 1-2 glas vin varje dag. Bryr sig inte och nonchalerar farligheten. Säger att jag överdriver. Det här är jobbigt. Vad kan jag göra? Den här gången känner jag en annan oro, alkohol och medicin är ingen bra kombination.

Kampen
tis, 2017-06-06 - 16:38

Jag blir så arg på mig själv. Jag är så velig jag är så ambivalent jag är så osäker jag är så full av skuldkänslor jag är orolig jag skäms osv osv
Jag tycker inte alls att det är lätt att ffatta beslut. Jag vill inte leva så här, jag längtar efter känslan av frid och ro. Men jag har varit gift med min man i 45 år, vi gifte oss väldigt unga.
Jag har dragit ett tungt lass förstår jag i efterhand. Han orkade inte med stor familj under en period av sitt yrkesliv. Flyttade helt enkelt ifrån oss. Jag hade fullt upp med våra barn och deras liv. Jag fattade verkligen inte då att jag inte behövde ha det så. Jag skämdes och vi var en härlig familj utåt. Vi är fortfarande en härlig familj, men lite naggade i kanten. Han dricker i perioder och nu är jag orolig eftersom han också tar värktabletter. Han är nöjd med sitt liv, han älskar mig men han vägrar inse att han har stora problem. Han vill INTE höra talas om det.
Varför ser inte doktorn på blodprover att han har ett missbruk?
Jag vill inte vara medskyldig om han blir sjuk eller rent av dör. Levern tar ju skada av medicin och värktabletter.
Jag fattar att ingen kan fatta beslut åt mig men jag behöver göra av med mina tankar.

Kampen
lör, 2017-08-05 - 23:20

Jag är ledsen och trött. Alkohol är ett j-a skit. Mannen bryts ner och Han ser inte orsaken
Han har värk i kroppen. myrkrypningar i benen, ryckig gång, 5 kronors stora eksemliknande utslag på hela kroppen som kliar fruktansvärt är trött och omotiverad. Dricker varje dag.
Kan man ringa anonymt till läkaren och berätta??

lizzbet
sön, 2017-08-06 - 20:12

Det kan du göra, men läkaren kommer inte att "tvinga" din man till någon behandling... Du har fastnat där på tröskeln verkar det som? Dags att kliva över den nu!

Kampen
mån, 2017-08-07 - 10:00

Så SANT, det är ju så det är. Jag har fastnat på tröskeln. Jag tror många av oss gör det. Tyvärr. Hela tiden måste man välja pest eller kolera. Eller så är det en osäker tillvaro att börja tänka på sig själv.
Jag är någonstans mittemellan.,
Jag låter inte mannen längre hindra mig från att göra det jag vill. Men samtidigt så blir man smärtsamt påmind i sin tvåsamhet.
Jag har kompromissat mycket med mig själv.
Det är svårt att lämna någon som inte mår bra och som definitivt skulle må sämre om jag skulle tänka bara på mig själv.
Det är så svårt och jag tror (för jag vet inte) att jag hittat en kompromiss som jag kan leva med. Känner mig inte olycklig och ledsen på samma sätt längre.
MEN jag har drömmar om hur livet kunde sett ut. Så kampen fortsätter.
Forumet här är så bra att läsa och skriva i, man blir lite bekräftad i den annars lite osynliga värld man lever. Man känner sig inte ensam och man kan hitta lite kraft att gå vidare.
DU satte fingret på min tillvaro, jag har fastnat. Ska jobba vidare på det ??

Kampen
mån, 2017-08-07 - 11:56

Idag har jag en heldag med barnbarnen. Mannen gjorde andra val

lizzbet
mån, 2017-08-07 - 17:27

Jag vet att det är JÄTTESVÅRT och att man känner sig som ett svin, att han/hon kommer må ännu sämre om man prioriterar sig själv, MEN det är inte så. Du kommer med största sannolikhet må bättre, troligtvis även han, då han eventuellt inser att han måste ta tag i sin sjukdom. Att stanna är inte att hjälpa, men det så det känns...

Skånskan
ons, 2017-12-27 - 04:01

Hej
Är det värt att tro att han skall ändra sitt planerande av sitt drickande? Var 6:e v tar han 4 dagars supande och trappar ner efter det och trappar upp.
Säger bara att han vet om sina svagheter.. jag är beredd nu att ta klivet med skiljsmässa och försöka vara vänner och göra saker då han är nykter el klippa banden helt. Svårt, hållt på så här 10 år, sköter arbete , men alkohol är prio 1, stor helger är hemskt, jul påsk sem, jag har svårt att vara glad. Mitt vi begränsas och jag har 20-30 år kvar. Någon som orkat gå igenom detta och kan man va vänner? Mina känslor är borta, men han är far till vuxen dotter och barnbarn . Det är nig nu när jag reflekterar .

misty65
ons, 2017-12-27 - 20:27

Hjälper att läsa andras inlägg. Förstår att jag inte är ensam i sånt här. Intressant att läsa hur andra gör. Din man är väldigt lik min man. Följer mer och mer trådar.

misty65
ons, 2017-12-27 - 21:11

Precis så är det för mej också. När jag lämnar hemmet har jag mycket energi och livsglädje. Men hemma säckar jag bara ihop. Blir orolig och rastlös. Så skönt att läsa andras trådar.

Kampen
lör, 2017-12-30 - 22:17

Läste vad Ullabulla skrev 14 december 2016 och inser att all förändring börjar hos mig själv
Jag äger alla mina val och beslut.
Därmed inte sagt att det är lätt. Jag lever kvar i samma situation, mannen ligger snarkande bredvid mig.
Snart lägger jag mig i ett annat rum.
Under året som gått har jag tagit små steg framåt, jag är ärlig (nästan) alltid, säger vad jag vill och gör vad jag vill. Har tagit ett steg mot att ta hjälp utifrån, träffat en psykolog en gång.
Men jag gör ändå inte vad jag innerst inne vill. DETTA ÄR EN PROCESS.
Jag vet att jag vill leva resten av mitt liv utan denna man men klarar INTE ta steget. Känner sån skam och misslyckande. Varför ????
Jag har inte misslyckats..
Jag har jobbat hårt för att hålla uppe en perfekt fasad och det känns så jobbigt att allt är just det, en fasad..
när jag känner att tiden är inne kommer jag lämna. Då tror jag att jag kommer må mycket bättre av att inte
Kontrollera kompensera, dölja, ha koll, skämmas, känna oro och ilska m.m m. m

Ullabulla
lör, 2017-12-30 - 22:49

Att ta sig loss ur invanda mönster.
Oavsett om du lämnar eller inte så har du troligen mycket jobb med dig själv kvar.

Tänk inte så hårt på att lämna kanske.
Tänk mer på att göra bra saker.
Steg du redan börjat ta.

Då blir din stig tydligare och du vet med större säkerhet var du vill gå.

Ibland blir slutmålet för stort och man kan inte se möjligheterna här och nu.

Sen allt ljugande och uppräätthålande av fasader är ju perfekta saker att börja öva på att släppa på?

mulletant
sön, 2017-12-31 - 06:34

Och känner igen så mycket. När du skriver att du står på tröskeln påminns jag om att det var vad jag sa, skrek, till min man säkert hundra gånger... 'Jag står på tröskeln..... fattar du?'. Men han fattade inte förrän jag gick ut och stängde dörren efter mig. Vi har också ett långt liv bakom oss men före det hann jag vara gift några år. Ett lugnt äktenskap men utan kärlek. Jag har en ögonblicksbild av hur jag stod i vardagsrummet och tänkte att jag är 23 år och detta kan inte vara livet. Sen levde jag ännu ett år med bilden av att jag stod på en trampolin.... och så hoppade jag.

Jag tror de inre bilderna är viktiga, att de kan visa vägar och vara målbilder.... eller först målbilden kanske? Min trampolinbild började där i vardagsrummet i insikten att det här kan inte vara mitt liv. En lägesbestämning, här står jag.... jag hade då ett litet barn och tjänade en tredjedel av hans lön. Jag ville ha kvar vår bostad och kunna ta hand om barnet förstås. Han var mycket på arbetsresor och då testade jag att leva mest på gröt för att se om jag skulle fixa det. Sen hoppade jag! Men även den gången kom den avgörande stunden plötsligt.

När jag gick ut ur detta hemmet, steg över tröskeln, hade jag länge sökt ett eget hem i lugn och ro. Aktivt tittat på lägenheter. Det blev ingen lägenhet, det blev bättre, lugn och ro här där jag ännu är kvar. Just nu när jag skriver tänker jag att min målbild har varit så viktigt trots att jag är kvar. Att leva i lugn och ro, ha en trygg plats där jag kan andas, tänka, känna, prata fritt. Det har styrkt mig inifrån att stå fast vid mitt krav på nykterhet. Under en ganska lång tid behövdes den målbilden för att hålla fast vid det som var mitt krav. Ett nyktert liv. Kärleken fanns där ännu, det är viktigt att tillägga, det var alkoholen som trasade sönder allt.

Du skriver att det är en process. Så rätt! Just så här, som nu, har läsandet och skrivandet här på forum bidragit till min process. Så ofta har jag bara börjat... och så har skrivandet fört mig fram till medvetenhet, insikter om mig själv. De är avgörande. Det har varit och är kärnan i processen, att se mig själv, förstå lite mer om vad jag vill, vem jag är, hur jag vill leva. Ordet 'jag' som en del, kanske grunden, i en sund egoism där jag tar ansvar för mina behov, mina önskningar, mina val. Där är vi nu, båda. En spännande resa, ibland ensam, ibland gemensam, ibland så svår, alltid spännande.

Ja, jag tror att inre bilder är viktiga. En inre kompass som också ger vägledning om rätt och fel mot mig och andra.

Tack Kampen för dina ord om tröskeln! De gav mig input till dagens tankar och skrivande. Det blev ganska flummigt, här i din tråd. Tack för utrymmet! Jag önskar dig ett gott slut på året, en lugn nyårsaftonskväll, och ett riktigt Gott Nytt år! / mt

Kampen
sön, 2017-12-31 - 14:10

Tack för er feedback, det betyder så mycket. Att leva i skammen och skulden och samtidigt vara den som ska göra så inget syns eller märks är ensamt och tungt.
Jag säger som nästan alla säger, forumet är en ventil där man blir förstådd. Ullabulla det kändes skönt när du skriver att jag inte ska focusera så mycket på att lämna. Det är ett så svårt beslut men känns som att det är en förväntan om man ens yppar en liten del av sin vardag. Jag känner att jag blir starkare och att jag mer och mer väljer mig själv och vad jag vill göra. Kanske lättare att acceptera att livet är krokigt.
Att ha inre bilder mulletant det är min drivkraft. En av mina inre bilder är att jag inte ska knäckas, jag ska leva ett gott liv och göra det jag vill. Jag klarar det ganska bra nuförtiden, MEN ibland känner jag mig så ensam.
Jag har focuserat mycket på hälsa och tar dagliga långa promenader.
Men återigen när inte barn o barnbarn är här hemma känner jag mig väldigt ensam ?
Efter en intensiv julvecka med familj ska vi vara ensamma idag.
Dagen ska vara till att
Åkoppla av=titta på tv och dricka.
Jag har tagit en lång skogspromenad och det ska bli en runda till.
Gott nytt år kära medsystrar och medbrödrar

Renée
sön, 2017-12-31 - 15:33

♡
Jag känner med dig i din svåra situation
som du beskriver här.

Ser även den positiva bild du målar upp;
att du ska få leva ett gott liv och göra det du vill.
Det önskar jag dig.

Gott Nytt År

Nordäng67
sön, 2017-12-31 - 15:36

Har läst din tråd, tack för att du delar med dig! Har du funderat över vad du är för din man? Och om du är det du vill vara för honom? Har nyligen avslutat ett förhållande med en alkoholist! Vet du, jag kände mig som hans sällskapsdjur! Jag skulle vara där när han drack för att han inte skulle känna sig ensam! Han sa gärna stora ord om kärlek (kan inte leva utan mig mm) men gjorde aldrig minsta lilla i handling! Det räckte så gott för honom att det var han och jag på helgerna! Du och jag gumman, sa han! Efterhand räckte det för mig också att det var han och jag eftersom han alltid sa och gjorde pinsamma saker! Kände mig till slut isolerad med honom och hans flaskor! Jag sa till slut nej tack till att vara hans ”hund eller katt”! Nu lever jag igen, jag orkar, jag skrattar och jag känner mig lugn i själen! Kram och styrka till dig!