Just nu känner jag bara för att fly in i alkoholens dunkla värld. Jag orkar knappt med mig själv. Jag har ingen tro på framtiden. Jag har ingen tro på mig själv. Jag är bara en missanpassade nolla som inte förtjänar att må bra. Varför ska jag kämpa när det ändå kommer att gå åt helvete. Dessa tankar brottas jag med nu. Det är sånna tankar som gjort alkoholen till en vänn i jobbiga stunder. Jag vågar inte må bra eller känna mig lycklig. För när jag gör det då misslyckas jag och allt blir bara skit. Någon som har tips att ge mig.

Li-Lo

Tack för att du berättar, genom att göra det visar du ett sånt fint hopp om att förändring är möjlig och du har modet att be om råd. Det låter som att du just nu inte hittar samhörighet i tillvaron. Du skriver att det finns stunder som skulle kunna få dig att må bättre men att du inte vågar lita på att de är beständiga. Så mänskligt.

Du beskriver även alkoholens tvetydighet. Å ena sidan ibland en paus från tankar och å andra sidan en förstärkare av tankar och av känslor.

Varför kämpa? För att du är en person som sannolikt har mycket att ge just för att du är du. Jag hoppas du får tankar eller kanske rent av råd från andra användare som kan vara relevanta för dig nu.

Va kvar här! Skriv om din ambivalens.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Malkolm85

Tack för du tog dig tid att svara. Det är absolut en psykologisk kamp. Att orka kämpa med dom egenskaper man har. Mitt liv har sett ut så att när jag haft medvind så slutar det i diket. Sen jag fick min lever diagnos så är det ännu svårare. Ska jag kämpa när jag vet att jag är sjuk. När jag på sikt kanske dör för tidigt i alla fall. Konstigt resonemang kanske men tankar är inte alltid resonabla?

Malkolm85

Fet lever. Höga njurvärden. Ibs. Medfödd leverdefekt som gör att mina lungor inte får det skydd dom ska ha. Det skyddet tillverkas i levern. Det lan leda till att jag får kol.jag ska motionera. Och inte dricka alkohol. Men inget får göra hastigt för det skadar också levern. Alla dessa diagnoser fick jag samtidigt i slutet av 2017.

Malkolm85

Och givetvis så påverkas mående även nykter av dessa fenomen. Så jag är lite trött efter månader av smärta. Och mår dåligt det är väl därför de känns lite jobbigt.

AlkoDHyperD

Det du beskriver i första inlägget, så mänskligt och så förståeligt utifrån det du går igenom.
På grund av sjukdomen har du tvingats till förändringar du kanske inte själv var motiverad till.
Den upplevda maktlösheten då smitvägen till lättnad genom alkohol har smällts igen framför näsan på dig.
Sorgen över förlusten av det egna valet, förlusten av en gammal vän (förvisso en falsk sådan som dessutom bidragit till hälsotillståndet som berövat dig denna ”vänskap”)
Oron inför framtiden och hälsan. Kommer jag alltid må så här?
Och så kommer tankefällan om att det inte går att glädjas, inte invagga sig själv i tro att lita på en positiv känsla för då kommer det bakslag.
Kan du se dig själv i det du nu går igenom? Förstå dig?
Du skrev så fint i din gamla tråd om hur du fokuserat på sonens behov av en pappa och hur värdefullt det var att natta honom nykter.
När man mår dåligt är det lätt att fokus hamnar i de egna inre upplevelserna.
Kan du både se och tillåta det som finns inom dig och samtidigt lyfta blicken utåt, till det som är värdefullt, där du är värdefull och behövd? Utan att för den skull kräva av dig själv något särskilt sinnestillstånd.
Vilka värden är viktiga för dig?
Kram och gott nytt år❤️

Malkolm85

Du har 100% rätt i allt du skriver. Min familj och framförallt min son är viktigast. Tyvärr så grumlas mitt sinne lite när jag mår dåligt och då tappar jag fokus. Jag måste finna nya vägar som gör att jag mår bättre. Finnas där för min älskade son ❤. Det är som det är och jag är mitt i processen att acceptera det. Halva hjärnan förstår och andra halvan försöker hitta kompromisser för att leva som jag gjort. Den fria viljan som du skrev om. Tack för en vägledande påminnelse. Gott nytt år på dig med ❤ kram