Jag är 34 år gammal... var ihop med en kille sedan jag var 20 år gammal fram till i somras... alltså i 14 år. Han fick mer och mer problem med alkoholen, dock var det väl ett problem som egentligen alltid funnits där. Det var väl mer "ok" när vi var yngre, att dricka mycket. Man festade mer, var oftare ute med vänner osv. Men på senare år drack han nästan varje dag, hemma, ensam. Jag blev mer och mer medberoende och mitt liv kretsade kring detta. Jag kunde inte ens se fram emot till vare sig helgen eller vanliga veckodagar, han drack ju oavsett vilken dag det var. Det kunde sluta med att han kissade ner sig i sängen... (hände dock "bara" några gånger, men dock några gånger för mycket, och detta var något han förnekade...trots att madrassen var dyblöt.) Han gömde ölburkar i garderoben, ljög om att han inte druckit fastän jag kunde höra det direkt på hans röst.
Jag var den som dagen efter gick till mataffären och pantade alla burkar för att dölja spåren av alkohol samtidigt som det kändes förnedrande.
Jag var den som körde honom till jobbet när han var bakfull och började jobba tidigt eftersom han inte vågade köra själv, trots att jag själv hade bråttom till skola/jobb.
Jag var den som till och med fick köra honom till jobbet när jag själv låg magsjuk.
Jag var den som sent på kvällen när han var packad fick gå och köpa snus och chips som han då blev sugen på för att slippa höra att han annars skulle gå ut på krogen och dricka ännu mer.
Jag var den som inte träffade mina kompisar när jag kände för det eftersom jag var orolig för att komma hem till någon som var jättefull eller som inte ens var hemma när jag kom (vad hade det spelat för roll egentligen?)
Jag var den som alltid fanns där för honom och som alltid ställde upp.
Jag var den som alltid kände mig så himla dum när jag kom på att det han sa faktiskt inte alls var sant (jag lärde mig aldrig, jag var alltid lika naiv)
Jag var den som stannade kvar trots att han vart otrogen.
Jag var den som fick köra honom till akuten när han mådde psykiskt dåligt.
Jag var den som fick sopa under mattan för honom när det behövdes.
Jag var den som åt för mycket onyttigt och inte lyckades träna regelbundet, som jag ville.
Jag var den som förlorade mitt bästa tjejgäng, på grund av honom.
Jag var den som fick höra att jag inte kunde bestämma över honom, när jag bad honom på mina bara knän att vara nykter en kväll.
Jag var den som också fick skämmas för honom på familjetillställningar och fester när han drack för mycket.
Jag var den som var orolig för om han skulle vakna på morgonen igen eftersom han var så packad när han somnade.
Jag var den som jag ändå visste betydde mest för honom och som var hans trygghet, ändå fanns han aldrig där på riktigt för mig.
Jag var den som anpassade mitt mående efter honom. Var han glad var jag glad, var han deppig var jag deppig.
Jag var den som fick höra att jag var tråkig.
Jag var den som ljög för mina föräldrar om att allt var bra.
Jag var den som hade ångest inför julen, för jag visste att han skulle dricka några öl för mycket på julafton för att orka vara med min familj.
Jag var den som ständigt hade ett stresspåslag och mina känslor åkte som i en berg och dalbana.
Jag var den som nästan aldrig hade mens, antagligen på grund av den ständiga stressen.
Jag var den som såg livet passera och som alltid hade åldersnojja eftersom vänner runtomkring kommit mycket längre med sina liv.
Jag var den som struntade i mina egna känslor och behov.
Jag var den som var rädd.
Jag var den som fick höra att han förstod att jag inte hade så många vänner, jag var ju så ofta på dåligt humör.
Jag var den som ändå såg upp till honom, han var väldigt charmig och social, när han kände för det.
Jag var den som inte vågade bjuda hem andra par på middag, med rädsla för att han skulle bli för full.
Jag var den som ofta blev besviken när du inte höll det vi planerat att göra tillsammans.
Jag var den som aldrig unnade mig ett glas vin för jag ansåg att jag var tvungen att ha kontroll över situationen.
Jag var den som gick till systemet och köpte öl när du själv inte hann, och när jag inte orkade stå emot din övertalning eller aggression.
Jag var den som alltid fick köra bil hem från fester eftersom min sambo var den som drack.
Jag var den som fick se till att allt praktiskt sköttes hemma samtidigt som jag pluggade och jobbade extra.
Jag var den som min sambo drog av täcket på, på morgonen och ropade på att jag skulle gå upp och göra kaffe till honom.
Jag var den som trodde att han var min själsfrände. Vi kunde ändå prata om allt. När han inte drack var han en helt annan person.
Jag var den som ville få det att fungera och som gjorde allt i min makt för att det skulle bli bra.
Jag var ofta den som satt ensam hemma en fredagkväll när du plötsligt stack iväg på en fest.
Jag var den som trodde på dig när du sa att det var sista kvällen du drack.
Jag var den som blev kallad hora helt utan anledning, på min 30-årsdag.
Jag var den som upptäckte att han tagit lån på väldigt mycket pengar.
Jag var den som blev spottad i ansiktet.
Jag var den som drömde om ett annat liv.
Jag var den som på min dödsbädd inte ville titta tillbaka på mitt liv och ångra att jag aldrig gav mig en själv en ärlig chans till något annat.
Jag var den som egentligen faktiskt bara ville må bra.
Jag var den som till slut inte orkade mer.
Jag är den som nu undrar varför jag stod ut.
14 år. Och det har gått 4 månader sedan jag gjorde slut. Jag trodde det skulle kännas ok nu. Allt kämpande för att det skulle bli bra. Jag vet att man inte ska titta tillbaka på sin tid och ångra något, det hjälper ju inte. Men jag kan ändå inte låta bli att ångra att jag inte gjorde slut tidigare. Han har redan träffat en ny. Det gjorde han direkt och det känns konstigt. Samtidigt som han ringer mig och säger att han älskar mig och vill att det ska bli vi igen. Hela tiden får jag vara stark och stå emot. Men jag vet att det är värt det. Jag vill inte tillbaka, för jag vill ju leva. Kunna andas, känna mig fri. När vi var tillsammans och han var full, så hörde jag ofta en liten flicka inom mig som var helt förtvivlad och som grät. Denna hösten har jag hört samma flicka, men hon har skrattat. Rösten jag hörde var jag som liten. Jag ser det som ett tecken.
Allt jag känner just nu är bara en stor tomhet, ensamhet och rastlöshet. Många säger att jag är stark. På egen hand tog jag mig ur detta. Men just nu känner jag mig inte stark, jag är rädd för att någon dag bryta ihop. Men jag kämpar på, tar examen om några veckor och börjar snart jobba. Jag är uthållig, det har jag lärt mig. Jag är dock rädd för att hamna i ett liknande förhållande igen. Jag undrar om jag kan lita på någon mer kille?
Någon som känner igen sig?