Är ny här på forumet och tänker testa att skriva av mig lite och se om det hjälper. Jag har under många år druckit alldeles för mycket. Varje dag mer eller mindre. Mindre är 3 glas vin och mer är 6-7 glas. Veckodagarna är kategorin mindre och på helgerna, ja då blir det mer än en flaska rödvin. Har en väldig obalans i livet då jag har en framgångsrik karriär, äter bra och nyttigt och springer eller promenerar varje dag. Har alltid skött jobbet. Jobbet är väldigt krävande och ofta jobbar jag också ett par timmar på kvällen med laptopen i knä, i soffan. Då har jag lagat och ätit god mat (älskar att laga mat!), och druckit ett glas vin under matlagningen. För mig är det tyvärr den ultimata avkopplingen! Sen blir det ett par glas till under tiden jag jobbar och då kan jag fokusera och få undan sådant jag inte hunnit under dagen. Har vetat i många år att jag har en överkonsumtion och kollade levervärdena förra året i en hälsokontroll och de var bra. Däremot har jag högt blodtryck som gick ner och blev på nästan bra nivå i samband med att jag började motionera mer och gick i vikt. Nu är det högre igen dock och jag tror att det är en kombination av ännu högre alkoholkonsumtion och stressig situation på jobbet. Det oroar mig en del eftersom vi också har hjärt och kärlsjukdomar i familjen.

Sen har vi det här med familjen. Är singel själv men umgås mycket med övrig familj och utan att överdriva är det så att flera av oss har alkoholberoende och när vi träffas så dricks det jättestora mängder. Särskilt en av mina bröder har allvarliga problem, fast det är bara jag och svägerskan som vet om det. Och hon är medberoende för övrigt... Jag inser att jag egentligen bara kan ta ansvar för mig själv och mitt eget beteende men samtidigt ser jag att mitt syskons äktenskap hålla på falla sönder och vet inte riktigt om eller vad jag ska göra. Prata med hans barn? Med våra föräldrar (som också ofta dricker för mycket)? Känns som hyckleri när jag själv har samma problem och ingen vet om det. Mitt drickande drabbar bara mig själv men hans drickande innebär att svägerskan är rädd för honom och ibland sover hos mig på helgerna. Han har aldrig varit våldsam ännu, däremot otrevlig och verbalt misshandlande mot svägerskan. Hans och mitt drickande skiljer sig åt. Min bror dricker framför allt på helgerna och blir redlöst berusad, börjar också med återställare på morgonen och så är han full hela helgen. Det är en jäkla soppa och jag tar gärna emot råd. Ska jag bara fokusera på mig själv? Det kommer att bli nog så svårt. Normalt skulle jag ha tagit ett glas vin vid den här tiden på helgen... Ska jag försöka att bara ta två glas vin och se om jag klarar det? Jag hör förstås hur det låter... Men det är så oerhört svårt när vin är så ihopkopplat med att laga mat och varva ner. Bäst är förstås att jag inte dricker något alls idag. Är lite orolig för att få abstinens när jag jag druckit varje dag i flera år. Kan man bara tvärsluta och ändå må bra? Något måste jag göra förstås och den insikten har jag. Någon klok människa som kan råda i hela denna situation?

Hej o välkommen hit. Om jag är rött person att råda vet jag inte, men tycker att du ska ta hand om dig själv i första hand. Mår man bättre själv, kan man oxå hjälpa andra bättre. Din brors fru kan själv kanske ta hjälp av anhöriggrupperna alanon, som jag själv tagit hjälp av under en tid av medberoende. Dessutom kan hon skriva här inne på forumet för anhöriga. Ta hand om dig själv och var snäll mot dig själv. Vill man ha hjälp och stöd, så är det en god idé att börja här. Lycka till

Ellan

Hej och välkommen till forumet,
Min första tanke är att bryt innan det går längre. Bryt innan konsekvenser av det allvarligare slaget kommer och börja med dig själv. Men det är bara min tanke. Det är ju lättare att fokusera på andras problem än sina egna. Och kan du bryta din ovana så kan du på sikt vara till större hjälp för din familj. Familjehemligheter är förödande och det är sällan vi vågar bryta dem. Jag ser det som att bryta ett gammalt invant och accepterat mönster som går från generation till generation. Detta destruktiva drickande kan se så olika ut men en sak är ju fastställt och det slutar sällan per automatik.
En tanke kan vara att testa att vara utan alkohol en längre period och sedan utvärdera. Att bryta en vana (ovana) kräver arbete och uthållighet. Det är tufft i början då våra hjärnor är vana vid att få ”belöningen” i form av kvällsvinet men det hoppfulla i detta är att det faktiskt går. Det är inte enkelt alla gånger och inte alltid roligt men skam den som ger sig.
Jag drack mig till ett beroende. En stressad karriärkvinna och småbarnsmamma som gärna ville vara duktig på allt. Då var alkoholen ett smörjemedel för att orka med livet. Inte känna, bara orka lite till. Så eftersom du själv har insikten om hur det faktiskt ser ut både hos dig själv och hos anhöriga så har du alla möjligheter att vända detta.
Kram
Ellan

EvaBella

Tack Jullan65! Du har såklart rätt. Jag har länge försökt att få svägerskan att ta hjälp. Tyvärr har jag inte lyckats och eg bottnar det i att hon är så beroende av min bror. Hon jobbar själv med familjer med sociala problem så det är ganska tragiskt. Skomakarens barn... Men jag ska fortsätta försöka. Och det är nog så att jag måste ta itu med mitt eget i första hand...

EvaBella

Tack Ellan! Jag vet att jag måste bryta innan det får allvarliga konsekvenser och logiskt sett måste jag börja med mig själv. Det är svårt dock när jag alltid varit storasyster och tagit hand om alla, och generellt också den som folk vänder sig till. Men jag ska kämpa, lovar, och tack för dina stöttande ord!

Att alltid vara den starka. Att alltid se till att alla andra mår bra. Inte undra på att vi inte alltid orkar. Inte undra på att vi duktiga flickor ibland tar till något som dämpar, ger oss lite flykt från vardagen, från livet...

Självklart VET vi att det är en förrädisk flykt, en falsk tröst, och att det skadar oss mer och mer för varje gång. Ändå fortsätter vi... och fortsätter...

Men vi har också ansvaret och möjligheten att stoppa - innan det är för sent! Lättare sagt än gjort, men ändå det enda alternativet.

Problemet är att vi ofta är så inne i vår roll att vi minsann ska klara av att sluta dricka på egen hand. Vi behöver ingen hjälp, vi som tar hand om allt och alla fixar väl lätt en sådan här sak - eller?

Nej, ibland behöver även vi få vara små och sårbara. Blir det övermäktigt, ta hjälp!

Det här blev längre än jag tänkt. Välment svammel. Lycka till!

EvaBella

Vinäger, ja det är det klassiska "duktig flicka" syndrom. Hmm... Får mig att tänka på alla relationer med män som jag haft där jag alltid varit den starka. Ibland har jag blivit lämnad, ibland har jag lämnat. Men oavsett så har jag burit fram andra och det är inte så att jag beklagar mig. Snarare så att det oftast har känts som att jag haft ett syfte eller en uppgift som alltid har handlat om att hjälpa fram andra. En enda gång har jag lutat mig mot en annan och visat mig svag. "Svagheten" bestod av att jag blev sjukskriven i 12 veckor för stressymptom kopplat till jobbet Lärde mig av det och har sen dess - det här var typ 15 år sen - bett om hjälp på jobbet när det har blivit för mycket. Men det gör mig fortfarande besviken och framför allt arg när mannen jag då var tillsammans med dumpade mig med orden att "du är inte den starka kvinna jag trodde att du var"... Det var så fruktansvärt orättvist. Men hans förlust antar jag. Så blir det övermäktigt med att sluta dricka då ska jag ta hjälp (vilket jag i och för sig gör på detta sätt). Jag gjorde det när det var jobbrelaterat så det borde väl gå nu också...

Är där själv.Tror att jag ska fixa att sluta själv med alkohol men jag fixar inte det.
Min läkare såg igenom mina bortförklarningar om hur mycket och när jag drack i samband med sjukskrivning.
Togs leverprov och bpeth som visade överkonsumtion.
Blev erbjuden/tvingad till beroendemottagningen där jag gått i 3 månader men står och stampar på samma ställe och idag så tyckte de i samband med ett besök att jag skulle börja med antabus...Jag tackar Ja ...för att det är vad som förväntas av mig som en sexbarnsmor och duktig flicka..
Ger det svar de vill ha.
Jag känner att jag ör uppdelad i två personligheter en som vill dricka vin och en som vet hur fel det är..
Hoppas du hittar styrkan att fortsätta kampen och att vi kan göra det tillsammans här!

EvaBella

Snille42. Låt mig gärna veta hur det är att ta antabus när du har börjat med det. Jag är inte där. In än i alla fall. Men klarar jag det inte själv så behöver jag ju hjälp. Bra att du tar emot den. Starkt gjort även om du upplever att du inte har något val... Jag är livrädd för att gå ner mig ännu mer, börja missköta jobbet, köra rattonykter osv. Har inga barn själv och kan inte ens föreställa mig att ha sex barn och vara duktig flicka. Jag har fullt upp med att vara singel, barnlös och duktig flicka... Men jag tror att boven är duktig flicka faktiskt. Det är nog lite kopplat till personlighet. Håll mig gärna uppdaterad och så stöttar vi varann. Kram.

Kanske att jag använder min situation med stor familj osv som en undanflykt att ok många barn klart du måste fly undan...
Hoppas vi kan stötta varandra och andra i detta,
Jag börjar med antabus om en vecka och lovar att återkomma❤️

Skönt att du känner att du vill och vågar ta hjälp vid behov. Det är verkligen en styrka. Jag har också bett om hjälp när det varit jobbrelaterat, har ett arbete som kräver mycket av mig, men klarar inte att visa mig svag vad gäller mina alkoholproblem. Att jag berättade för min man var ett jättesteg, trots att vi har ett kanonförhållande sedan massor av år. Skammen var och är för stor. Tycker själv att det är en onödig och hemsk känsla, skulle ju aldrig döma någon annan. Tvärtom - tycker jag, som jag skrev i början, att det är en styrka. Men när det handlar om mig själv gäller andra spelregler. Sorgligt, men sånt.

Lycka till, jag tror på dig! ♡ Du är så insiktsfull och framför allt att du har styrkan och modet att våga be om hjälp kommer att göra att du fixar detta. Nu håller vi i det här!

EvaBella

Jo, jag drack alkohol, det är det negativa. Det positiva är att jag inte drack 6-7 glas rödvin som jag vanligtvis gör en helgdag. Jag drack 3 glas. Sen hade jag världens hjärtklappning och tankar som snurrade runt i huvudet när jag lagt mig så hade jättesvårt att somna. Tror att det kom sig av att jag igår lät det sjunka in vilka allvarliga problem jag har med a. Strategin med mina 3 glas var att dricka extremt långsamt så att de skulle räcka längre. Funkade förvånansvärt bra, 3 glas på 5 timmar, så långsamt har jag nog aldrig druckit. Förmodligen ingen bra strategi men vill ge det en chans. Samtidigt känns det lite patetiskt för jag vet ju att det bästa är att jag bara klipper rakt av. Men klarar inte riktigt det än. Så tänker prova samma strategi idag, vi får se... Är i alla fall pigg och trots allt utsövd idag. Nu blir det långpromenad med vovven!

PP

Att leva med hög alkoholkonsumtion förenat med socialt liv och lyckad karriär kan fungera länge för vissa. Hur långt tid det tar innan det börjar rämna är individuellt, men förr eller senare är alla alkoholberoende där. I alkoholdimman förändras vi under åren som går och det tar tid att hitta sig själv efteråt. Jag fattade beslutet och vill idag tro att jag lyckades på andra försöket. Idag är det bara jobbigt när jag behöver umgås med berusade, vilket bara är fallet med släktingar. Alla andra kan jag ju undvika. Det enda jag upplevt som svårare i nykterheten är att vara singel. Vinet gav konstlat välmående, och i nykterhet är det liksom tråkigare att vara själv.
Och det är klurigt att träffa nya bekantskaper på "traditionellt" sätt ute, när man inte vill dricka. Trots detta är det helt ok att avstå, och det elände som vindrickande innebär är inget jag önskar någon. Du klarar att sluta. Det är tufft men fullt möjligt. Jag känner idag stor respekt för alla som klarar av att bli nyktra alkoholister. Inga andra fattar vilka krigare vi är, och det finns inget att skämmas för! Hoppas du kan fatta det rätta beslutet och få uppleva ett nytt liv!
Haha, låter nästan lite spirituellt, men hur ska jag annars beskriva det som sker när vi får en andra chans ?
Stort lycka till!
//PP

EvaBella

Tack PP! Du har rätt i att många klarar att dricka för mycket och ändå vara framgångsrika. Jag har lyckats i många år men precis som du säger så känner jag att det snart kommer att rämna... Du säger att du lyckades på andra försöket. Hur såg dina försök ut? Klarade du det själv eller behövde du hjälp?

Evigt ung

...som har ett ansvarsfullt arbete och hanterar stressen och kraven med alkohol som avslappning och att få känna sig befriad från ansvar under några timmar. Här suttit bakfull på möten med högsta chefen och varit livrädd att hon skulle märka något.
Det håller inte i längden!!!

Eva-Lena, försök kliva ur duktiga flickan rollen! Jag har också alltid varit den "starka" i mina förhållanden men när jag har behövt stöd fanns det ingen där.
Nu försöker jag ge den styrkan till mig själv och vara snäll o ta hand om mig själv istället.
Jag saknar kärleken och en man i mitt liv men har kommit fram till att det inte får vara på bekostnad av mitt välmående.
Kram till dig! ?

Det är bara att konstatera att det finns hur många duktiga karriärskvinnor och -män som helst här på forumet.

Borde egentligen vara en samhällsfråga: Hur kan vårt arbete vara så viktigt att vi tillåter oss att det kör slut på oss så till den grad att vi måste bedöva oss med alkohol för att tillfälligt orka med? I förlängningen är det inte bara vi själva, utan även nära och kära som blir lidande.

Kanske inte hör hemma här egentligen, men reflektionen bara kom...

PP

Var i yngre år partykillen. Flyttade runt i Europa och det var nog först efter 20 år som det började bli riktigt dåliga konsekvenser. En första runda på Forumet och 5 helt nyktra veckor. Kändes som att även om det var svårt så gick det fint, och som så många andra trodde jag att jag kunde socialdricka igen. Pyttsan!
Det flöt iväg ytterligare 3 år i dagligt drickande samtidigt som jag var duktigt utåt. I samband med att livet tog en ny vändning slutade jag igen. Själv och cold turkey. Med facit i hand gick det fint, men det var tufft och ensamt. Hade enorm hjälp av forumet och min beslutsamhet att nu var det stopp.
Jag tänkte inte acceptera att supa bort chanserna att förverkliga drömmar jag har inför framtiden. Men det var tufft. Kräver envishet och viljestyrka, och jag hade gärna haft någon som kunde stötta mig. Nu valde jag anonymitet, men jag säger inte att det är rätt väg för alla att gå. I princip är det vara att ta beslutet att inte dricka - vad som än händer - samma beslut varje dag. Veckor till månader månader till år.
Det är SÅ värt all kamp, lovar!
//PP