Jag har bytt min känsla.

Jag är ledsen.

Jag är ledsen över hur du har behandlat mig.
Hur jag har behandlat mig själv.
Hur våra barn, framför allt vår son, har blivit behandlad.

Och jag är arg!

Arg för allt du har gjort mig.
Arg för hur du har behandlat mig.
Arg för hur jag har behandlat mig själv.
Arg för hur våra barn har blivit behandlade.
Jag är arg över hur jag fortsatt kommer att bli behandlad och vad det kommer att göra med mig.

Jag har fått lära mig att jag ska skilja på sjukdom och person.
Sjukdomen är ett och du är ett. Inte samma.

Men det är svårt.
För det är du som har gjort allt det här mot mig.
Du har gjort alla val.
För du har haft ett val.
Du har alltid haft ett val.
Precis som jag. Och jag valde alltid dig.

Jag minns så mycket.
Jag minns så lite.
Jag har inte velat minnas.

Jag minns hur du har försvunnit.
Hur jag har ringt alla sjukhus. Sökt efter dig. Ringt alla häkten.
Hur jag har åkt runt och letat. Med barnen i bilen.

Hur har du hamnat först?
Före allt annat?
Före barnen?
Före mig?

Du blev viktigare än allt.
Alla hot. Allt våld. All psykisk misshandel.
Alla löften – som du inte förmådde att hålla.

Hopp och förtvivlan.
Hoppet alltid lite strakare.

För jag valde dig när jag kunde ha valt mig.
Dig som jag älskade och hatade.
Du som var min trygghet precis som det var du som gjorde mig så otrygg.
Du som var mitt allt – eftersom jag hade valt bort allt annat.

Jag stängde dörren och slog upp den igen.
Kom tillbaka.

Jag som möjliggörare.
Jag som hatade det så mycket. Så förbannat mycket.
Jag som kände så mycket kärlek. Så förbannat mycket kärlek.
Men ändå – en möjliggörare.

Och vad fick jag?

Ensamhet.
Väntan.
Isolation.
Vånda.
Ensamhet.
Denna förbannade skam. Denna livslögn.

Ensamhet.

Det är jag som är sjuk.
Det måste vara jag som är sjuk.
Det var aldrig jag som var sjuk.
Du gjorde mig sjuk.
Sjukdomen gjorde mig sjuk.

Jag jobbar för mycket.
Jag flyr.
Jag litar inte på.
Jag törstar efter kärlek.
Jag har så många hemligheter.
Jag är så ensam.
Jag är så duktig.
Jag är så mycket fasad.
Solid.
Av betong och armering.

Finns det någon som kommer igenom?
Jag tror det. För nu väljer jag mig.

MCR

Tack för du berättade hur du har det!

Det är verkligen svårt att bygga upp tillit. Den är ju så bräcklig. Och att lägga ansvaret för liv i händerna på någon man inte har tillit till är en omöjlighet.

Jag önskar ofta att någon ska hjälpa mig att fatta mina beslut. För det är så svårt att göra rätt. Att veta vad som är rätt. Jag går på magkänsla nu. Och när det inte känns rätt låter jag bli. Men det tar på krafterna.

Jag är så trött nu.

Förra året när det bara var jag och barnen och barnens pappa bodde i andra änden av landet hade jag så mycket mer energi. Jag känner igen det du beskriver Heleena. Då var jag så mycket gladare. Hade mer kraft och tog mig för. Jag hade flyttat, börjat nytt jobb och redde mig och barnen.

Min lilla flicka som är två år längtar efter pappa varje dag nu. Gråter och ropar. Frågar ständigt: "Vart är pappa då?". För hon förstår inte. Men nu vill hon att han alltid ska vara här. Jag förklarar. Jag svarar. Och jag är så trött.

Och jag är så rädd för att allt bara ska braka. För framtiden. För nu har han en plats i våra liv. Oavsett om jag vill det eller inte.

Men jag är fortfarande fri från att leva i den här destruktiviteten varje dag. Och jag blir bättre på att förhålla mig till honom och mig själv.

Och tack för stöd bedrövad sambo❤

InteMera

Just dethär med att hantera barnens känslor är nog svårast! Dom kan ju sakna ihjäl sig vissa dagar för det är så svårt att förstå för dem. Min son som är stor nog att förstå tycker ändå det är svårt att fatta varför en vuxen mänska inte bara kan låta bli att dricka, låta bli att jämt ställa till det. Och det är lika svårt om de inte vill träffa alkoholisten alls för då våndas man över att dom borde ha en relation till den andra föräldern men träffas dom är man konstant orolig att nåt hemskt ska hända, vilket det också gör med jämna mellanrum. Och varje läge föranleder möte med soc och skolan och barnpsykologer och advokater...Det sistnämnda som dessutom äter upp ekonomin och dit for den lilla välbehövda reskassan för en andningspaus med barnen nästa sommar. Så tragiskt, tungt, irriterande och ändå med nån sorts tacksamhet man ändå alltid reder sig på nåt magiskt vis.

För en sak är säker MCR och alla ni andra som har liknande liv: vi är starkare än de flesta och klarar så mycket mer än vi tror! Så en klapp på axeln och ett heja framåt till dig MCR och alla ni andra som kämpar! ❤️

Heleena

Min son blev jätteledsen igår när jag berättade att jag skulle byta jobb. Jag ska börja jobba på sjukhuset. Han grät och jag frågade vad det var, han sa: ”men jag vill ju ha kvar min mamma”
Då slog det mig, hans minne från sommaren som gått var ”att pappa är på sjukhuset, han blir nog snart frisk”... han försvann och var borta länge... Vi var och hälsade på någon gång, fick låna lekrummet på psykiatriavd...
Det går inte att få så små barn att förstå, men jag tänker att en dag när han är större så ska jag förklara... ? igår fick jag förklara att jag är inte sjuk, jag ska hjälpa andra som är sjuka, jag kommer och hämtar dig på förskolan varje dag och jag är hemma med dig varje natt! Lilla söta du, så klok och inte ens 4år!

MCR

... Och så fint och viktigt att bemöta deras frågor och rädslor. Försöka så gott det går att tala om det på deras nivå. För den största skadan man kan göra tror jag är att inte prata om det som händer och det som är sjukt. Att inte erkänna det som händer eller de känslor som det väcker.

Vilken tur att din son har sin fina, starka mamma!

MCR

Du var mitt i ett skov.
Manisk. Och vår dag närmade sig.
Ett litet barn hade vi gett liv och nu skulle vi gifta oss.
Du och jag.
Vi som var så lyckliga.

Så lyckliga.
Och fruktansvärt olyckliga.
Perioderna avlöste varandra,
men hoppet var alltid så mycket starkare än förtvivlan.
Och fasaden så solid.

Men du var mitt i ett skov.
Såg inte konsekvenserna av dina handlingar.
Inga begräsningar. Inga gränser. Inga andra.

Bara dig.

Men det förstod du inte då.
Inte heller jag.
Men jag såg ju. Jag hade ju sett.
Och jag hade tagit konsekvenserna.
Levt i dem. Vadat runt i dem. Kippat efter luft under dem.
Och trots det hade jag flyttat så många mil.
Och fött ett barn.
Och köpt ett hus.
Hoppet alltid lite starkare.

Jag hade valt dig.
Och jag skulle fortsätta att välja dig.

Dagen innan försvann du.
Och jag sökte efter dig.
För vad skulle de andra säga?
Om dig?
Om mig?

Så kom du hem.
Och trots att det fanns de som ifrågasatte så skyddade jag.
Förminskade och skrattade.
Fasaden så solid.

I ett tillstånd av mani så blev vi gifta.
Ringar på fingrar i ett stort hus där vi skulle leva våra liv.

Jubel och klang!

Så åkte vi iväg. In till den stora staden.
Och berusningen i dig visste inga gränser.
Bubblande glädje.
Och rädslan i mig spräckte varenda bubbla.

...

Natten tillbringade jag vaken och ensam. Med en oro som åt upp mitt inre.
För vart du hade tagit vägen visste jag inte. Återigen var du försvunnen.
Skammen så fruktansvärt stor.
För vem är jag som utsätter mig för det här?
Utan självrespekt och gränser.
Hur hamnade jag här?

Tidigt på morgonen hittade jag dig utslagen i en soffa i en korridor på en annan våning på vårt hotell på den stora stadens hotell.
Skammen så oändligt stor.

I morgon är datumet för vår dag.

Det slog mig i dag.

Och att jag aldrig uttalat det som hände den dagen. Varken för mig själv eller någon annan.
Jag tror inte ens att du vet det själv.
För skammen var så stor.
I mig.
I dig.

Men i dag släpper jag minnet fritt.
Det ska inte tynga mig mer.

Bedrövadsambo

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Bedrövadsambo

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

Bedrövadsambo

Bra att du sätter ord på dina tankar, känslor och minnen. Det lättar på trycket. Och du skriver så otroligt fint om det svåra ❤️

MCR

I går var jag tillbaka till sjukhuset. Och allt det där jag inte vill tänka på blev med ens verkligt.

Kallelsen till sjukhuset kom för några veckor sedan och sedan dess har rädslan, trots att jag hävdar att så inte är fallet, inkapslat mig.

I går mötte jag rädslan ensam. Igen. Och återigen en ny läkare. Utlämnad.

Jag är så evinnerligt trött på att vara så ensam och stark. Och så rädd. Livrädd för allt.

Jag hade behövt en hand att hålla i i går.

En hand till någon som såg att jag inte är så stark. Någon som hjälpte att möta min rädsla. Någon som hjälpte mig möta alla mina tankar. Någon som tog emot alla mina tårar när jag fick höra att allt var bra.

För ultraljudet visade inga nya tumörer den här gången heller.
Men jag är ju inte hel för det.

MCR

Det har gått två år nu.
Två år sedan cancern togs ut ur min kropp.

Det har gått drygt två år nu.
Två år sedan jag lämnade.
Lämnade min man. Barnens pappa.
Han.
Han som mitt hopp aldrig ville släppa greppet om.
Han som jag valde om och om igen.
Trots att jag kunde ha valt mig själv.

I går i ett mottagningrum med en ny läkare med kalla händer kom så mycket tillbaka. Två år.

Ensamheten. Utsattheten.
Alla vårdsituationer jag varit i på vägen kom tillbaka.
Alla kala rum och kalla händer.
Ensam. I kaos.
Och så förträngningen av alla känslor för att klara av att fortsätta.
En stund till. Bara lite till.
Inte visa sig svag.
För hur skulle barnen klara sig då?

Det har gått drygt två år nu. För för drygt två år sedan fick jag också dig. Du som kom precis när du skulle. Precis innan det var försent.

Och nu, precis som jag egentligen alltid behövt, behöver jag en varm hand att hålla i min.
För jag är för det mesta livrädd.

Två år.
En evighet och i går.

MCR

Tack för fina kommentarer och stöttning i det svåra. För det har varit en svår och jobbig tid. Förtränga minnen och panikångest som bankat sig fram.

Och det är så jobbigt att vara den enda som drar. Ingen som byter av när orken tryter. Och att då själv gå ifrån för att sedan komma tillbaka med ny energi är svårt för mig.

Jag har också så lätt att fastna i självanklagelser. Och inte se det som jag gör bra. Och våga vara sårbar inför mig själv och andra. Våga dela med mig av mina rädslor.

Jag faller tillbaka. Men jag lär mig.

MCR

Att våga lämna destruktivitetens onda hjul är svårt. Trots att det i hjulet är svårt, tungt och en evinnerligt kamp, inbillar jag mig att det är lättare att bara fortsätta sätta den ena foten framför den andra i stället för att ta ett enda steg åt sidan.

Ett enda steg åt sidan.

Det är så svårt att göra just det. I så många situationer sitter jag fortfarande fast. Enträget fortsätter jag på samma sätt. Steg efter steg.
Trots att jag känner hur det dränerar mig så fortsätter jag.
Trots att jag vet vilket resultat jag kommer att få så fortsätter jag.

Ett enda steg åt sidan kan göra all skillnad i världen.

InteMera

Vilken träffande beskrivning MCR! Tack för påminnelsen att ett enda litet steg åt sidan kan vara nog för att ta sig ur hamsterhjulet som snurrar allt fortare så länge man bara sätter ena foten framför den andra. Jag tror jag nyligen tagit detdär ens steget åt sidan, känns som man lite kan stå bredvid och se hjulet snurra nu. Och det känns bra.

Så fortsätt kämpa du också med detdär ena viktiga steget åt sidan, för det gör all skillnad i världen för hur vi mår!

MCR

Så fick du äntligen eget boende.
Bort från vandrarhem och boendet hos vänner. Till ett möblerat andrahandskontrakt. För en tid.
Och glädjen så stor.
Och visst hjälpte jag till med att betala förskottet. 8000. Det ordnar jag.
Och barnen skulle få sova över.
Hos dig.
Pappa.
Och det började planeras för att de skulle komma att vara hos dig varannan helg.
Tankar på att det kunde bli bra.
Det mesta har gått bra nu.
Studierna.
Hämta på skolan en dag i veckan.
Gladare barn.
Lucia.
Julavslutning.
Julfirande.
Ett gladare jag.

Men redan i går, din andra dag i lägenheten och dagen då barnen skulle komma, strulade det med tiderna.
Halv tio blev i stället fyra.

Och barnen tjatade och längtade.

Jag lämnade dem och åkte med tungt hjärta därifrån. För det kändes inte rätt.

Så i dag försökte jag nå dig. Men jag fick inget svar. Så när det närmade sig lunch stod jag med hjärtat i halsen och med magkatarren som hårda slag i magen och bankade på fönsterrutan efter att en granne släppt in mig i porten.

Där inne låg du fortfarande och sov så hårt att du varken hört mina många telefonsamtal eller mina knackningar, medan barnen kom och öppnade dörren. Hungriga.

Och så lojala.

- Jag vill inte åka ifrån pappa.

Men vi åkte.

Jag tror inte att du hade druckit. Jag vet inte om du hade tagit något annat.

Men jag vet att du är oförmögen att ta hand om våra barn. Du har fortfarande fullt om med dig själv. Och barnen ska inte behöva ta hand om dig.

InteMera

Vad ledsen jag blir av att läsa dina ord. Vilken besvikelse, både för dig och barnen. Men hoppas han också liksom du inser han inte är redo att ha barnen hos sig.

Sänder dig en styrkekram ch en önskan om ett bättre år 2018 ❤️

Renée


Instämmer med InteMera.

All medkänsla från mig
till dig MCR och dina barn.

Önskar att allt ska gå bra för er.
Kram ♡♡♡

MCR

Det är så fruktansvärt sorgligt att se att den här historien tycks sakna ett lyckligt slut.

I några månader har jag nog ändå vågat tro att det skulle komma att sluta bra. Att det kunde vända.

För när min gräns var nådd blev det värre. Och jag kände då, för drygt två år sedan, sådan uppgivenhet över att allt blev värre när jag äntligen orkade göra rätt. När jag inte längre städade upp och alla konsekvenser blev så tydliga. När jag slutade täcka upp, fick dig att flytta ut, slutade betala dina räkningar och slutade med lögnerna. För allt blev värre. För dig. Och det tog din gränslöshet till nya nivåer. Du stal från oss, både min bil, barnens pengar och smycken, försökte bryta dig in upprepade gånger.

Men jag kunde andas igen då jag inte längre begravdes under tynger av alla lögner och rädslor. För jag tog tillbaka mina gränser. Och såg med nya ögon. Jag såg hur jävla illa det här hade gjort oss. Och jag såg min roll som möjliggörare.

Och när jag inte längre möjliggjorde dina många beroenden la du till slut in dig. Kapitulerade.

Och i höst har jag äntligen vågat tro på någon form av lyckligt slut. Där både du och jag är starkare på varsitt håll. I tillfrisknande.

I dag känns det tröstlöst.

MCR

I dag känns frustrationen i barnen. Blott två och sex år gamla. Och visst är det fint att de tar ut den på mig. Ilskan. Irritationen. Sorgen.
Sin längtan.
Främst min pojke. Som redan är så mycket större än han borde vara.
Och så lojal.

Och om det är bipoläriteten eller beroendet som ställer till det vet jag inget om. Men det jag kan säga när barnen gråtande frågar om de kan åka till pappa är att vi får vänta till pappa mår bättre. Att han just nu är för sjuk. Och återigen ta emot besvikelsen över att det är så svårt att tillfriskna.