Hej. Jag är 31 år gammal, flyttade hemifrån för snart 10 år sedan. Mina tre syskon bor kvar nära barndomshemmet, jag bor på andra sidan Sverige.
Mina föräldrar har alltid druckit mycket. Pappa kunde dricka 10 öl och ändå ha en "normal" konversation. Mamma börjar sluddra efter en halv öl ungefär.
Varje helg och ledig dag. När vi åkte och handlade en gång i veckan pantade vi kassar med ölburkar och sen till systemet för att köpa mer öl. Man lever bara en gång, brukade pappa säga.
Ja, ett kort liv. Han dog för snart tre år sedan, alldeles för ung. Hjärtattack troligen, somnade in under natten hemma i sängen. På grund av alkoholen, rökningen, ingen träning och dålig mat? Antagligen.
Min familj gick sönder. Jag tillbringade mycket tid i barndomshemmet efter hans bortgång. Gjorde allting med bouppteckning och hjälpte mamma att betala räkningar. Jag hoppades att hon skulle se det här som ett uppvaknande. Att om hon ville leva för att se sina barn och barnbarn växa upp så skulle hon sluta. Det har hon inte utan det har snarare blivit värre. Hon är nästan alltid full numer, förutom när syskonbarnen kommer. Då är hon sur och grinig av abstinens istället.
Jag hälsade på i julas. Hon ville ha hjälp med sin telefon och allting gick inte precis som hon ville. Det slutade med att vi skrek åt varandra, jag stormade därifrån och reste hem.
Hon har fortfarande inte hört av sig. Jag vill inte ha kontakt med henne längre.
Men samtidigt så... Hon är min mamma. Jag har gråtit varje dag sedan jag kom hem. Varför ser hon inte att hon super ihjäl sig? Hur kan alkoholen och sorgen efter pappa vara viktigare än hennes barn och barnbarn? Vad kan jag göra för att hjälpa henne?