Vi har varit tillsammans i snart 13 år. Under hela denna tid har alkoholen varit en återkommande orsak till gräl och osämja. Men inte förrän för ca 7 år sedan började jag misstänka att det kunde handla om ett missbruk. Så här har vi det:
Min man dricker gärna en (läs 3) öl för att kunna slappna av och må bra. Detta gör han 2-3 dagar i veckan. Visst! Det finns många som tar en öl när de kommer hem från jobbet (eller?!). Men på senare tid har min man börjat dricka dom i hemlighet och ofta när jag frågar om han druckit ljuger han och säger nej. Han blir inte full men jag märker att han druckit för att han blir gladare och lite sprallig jämfört med annars.
Då och då, vid parmiddagar och andra tillställningar (ca 1 gång/varannan månad) dricker han sig lite för full. Detta brukar resultera i att han kommer med taskiga kommentarer och letar efter saker att börja bråka om.
Vid enstaka tillfällen (genomsnitt 1 ggr/år) dricker han alldeles för mycket. Då blir han riktigt taskig (bara verbalt!) och berättar gärna om alla fel jag gör. Själv är han gudabarnet själv som aldrig gör fel. Vid dessa tillfällen får han minnesluckor och skäms som en gris dagen efter.
Min första fråga; överdriver jag? Är det inget missbruk med tanke på hur sällan han blir full? Jag tänker att det kanske är ett missbruk med tanke på att han dricker i smyg?
Enligt tester jag gjort borde han kanske skära ned på intaget men något missbruk är det inte...
Min andra fråga; Hur ska jag göra om jag för alltid vill få en förändring?
Vi har så otaligt många gånger pratat om problemet att han vid tillfällen dricker för mycket. Gång på gång lovar han att bättra sig.
Vi har försökt med att han ska dricka varannan vatten, bara dricka öl eller vin aldrig blanda (det blir värre om han blandar), fylla i systembolagets app för att ha koll på promillehalten, att jag ska säga till när det räcker, osv.
Dessa metoder har fungerat korta perioder men det slutar alltid med att han ”glömmer bort” eller att det fanns ett undantag. Jag har vid två tillfällen bett hans mamma att prata med honom vilket hon gjort men jag vet inte hur mycket det biter.
Nu känner jag att det räcker. Droppen blev lite när vår 4-månaders dotter blev en förhandlingsvara för honom när jag ville åka och sova hos min mamma för att han var full. Han tog henne och vägrade ge henne till mig eftersom jag då skulle lämna honom. Vid detta tillfälle hotade han också med att ta sitt liv om vi lämnade honom. Dagen efter var han extremt ångerfull.
Folk i vår omgivning säger ibland till mig att de ser att han dricker för mycket. Min pappa har erbjudit sig att prata med honom men jag har avböjt. Han skäms så enormt över att han inte har kontroll på sitt intag och bannar mig för att jag pratar med andra om det.
Idag pratade jag med min mamma som tyckte det var självklart hur jag skulle göra; ”fråga vad han tycker är viktigast, du eller alkoholen. Om svaret är alkoholen är det ju dags att lämna honom.”
Men jag är livrädd för svaret! Jag är verkligen inte redo att lämna honom...
Det blev ett jättelångt inlägg men jag vet inte vad jag kan utesluta för att ni ändå ska förstå min situation. Stort tack om du orkat läsa ända hit! Enormt stort tack om du kan komma med tips och råd.