Hej! Jag tror att jag har alkoholproblem, även om ingen annan än jag själv tycker så... Det är inte akut på något vis. Det finns inget fysiskt beroende. Alkoholkonsumtionen har inte lett till några tråkigheter. Jag dricker nog egentligen inga alarmerande mängder heller, tror jag. Det verkar som om andra dricker mycket mer iaf, utan att tycka att de har alkoholproblem. Att festa, dricka alkohol på lokal lockar mig inte alls. Fulla människor är ju skitjobbiga ;) Jag och min man delar på två, tre flaskor vin en normal vecka. Det är på helgen vi använder vinsmuttande som ett sätt att varva ner och komma till ro. Jag har mycket rastlöshet i kroppen, svårt att öht sitta still och koppla av. Om det finns vin kvar efter helgen kan vi ta ett glas även en vardagkväll. Det som fyller mig med en gnagande känsla av att det är inte bra det här är att jag längtar efter vin i princip varje dag. Om jag hade vin hemma skulle jag dricka det. Till saken hör att vi levt i en outhärdligt pressande livssituation under de senaste åren. Allestädes närvarande oro för närstående, pga omständigheter vi inte kan kontrollera eller ändra på, men ändå måste hantera... Omständigheter som vi faktiskt inte ser något slut på heller. Det är vår vardag. Vinet har blivit en strategi för stresshantering. Det kan väl aldrig sluta bra? Jag har iaf bestämt mig för att nu är det slut på vinsmuttandet framför TVn. Min man upplever inte att våra vin-vanor är ett problem, men han blir ju inte berusad heller. Det blir däremot jag på 2-3 glas vin. Mer än så kan jag inte dricka utan att bli helt plakat och börja kräkas. Men jag VILL dricka mer, för den där oron som gnager inombords blir inte lugnad längre. Därför slutar jag nu. Om jag ändå ska vara orolig och rastlös kan jag ju lika gärna vara det utan alkohol, eller hur?