Jag fick för två månader sedan veta att min man är alkoholist. Han blev påkommen av vår dotter då han ställt en wiskeyflaska bakom soffan. Hon reagerade på den eftersom vi sedan 4 år tillbaka inte dricker i vårt hem. Ett beslut vi gemensamt tog när barnen blev tonåringar. Han berättade då att han gömt och druckit i flera år. Jag har märkt ett förändrat beteende, svårnådd och undandragande, men inte alls misstänkt något slkoholrelaterat.?Har inte ens känt någon lukt mer än några gånger och har då fått förklaringar som känts normala. Jag tog en öl m kollega efter jobbet. Jag har Dick känt att jag dragit ett tungt känslomässigt lass i familjen genom att vara den tillgängliga föräldern. Nu har jag hamnat i en livskris. Den man jag levt med i 32 år har ljugit och levt ett dubbelliv. Jag har tappat mig själv då min tillvaro byggts upp med honom. Jag har kraftig ångest och jag vet att mitt mående påverkar mina barn som jag har ett väldigt nära relation med. Jag har så många känslor, jag har gråtit mest och sörjt det fina jag tycker att jag skapat för mina döttrar. Jag vill inte avsluta vår relation men mår fruktansvärt dåligt då jsg inte vet hem han är längre. Och jag är sp rädd för hur det här ska påverka mina tjejer. Med just nu två dysfunktionella föräldrar. Han har sökt hjälp och säger att han inte druckit sedan oktober då han blev påkommen. Men min tillit är helt raserad. Jag kämpar mig genom dagarna och känner mig svag och rädd. Hur ska jag orka detta?

Du har hittat hit och börjat skriva då du ganska nyligen fått reda på att din man under många år druckit och smugit med det. Det känns som ett stort svek och du undrar vem du egentligen levt med under den här tiden, kanske känner du dig oförrättad och överkörd. Det du också beskriver är att du känt av att du dragit ett större lass när det kommer till föräldraskapet, att vara tillgänglig och att detta blir kanske del av svaret på det eller kanske hela anledningen?
Tilliten raseras och behöver byggas upp på nytt.

Det är en lång och tuff process för er båda, klokt att du också tar stöd och reflekterar kring vad du behöver oavsett hur det blir framåt. Hur ska du få energi och kraft och kunna ta hand om dig.
Jag får några tankar, hoppas det är ok att jag delar med mig. Utifrån det du berättar låter det som du verkligen finns där för dina barn och att vara ledsen, arg, besviken är också en del av livet. Säkert ser de och förstår vad som händer och att du är en människa som också reagerar på det, att detta är en fas, inte för evigt.

Oavsett är det modigt och starkt att du berättar här, det ger oss på forumet chansen att ge dig stöd. Ibland behöver man skriva flera gånger innan man får svar och det kan också ta lite tid. Hoppas det känns ok ändå!

Igen, välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet