Har varit sambo med min livs kärlek men lämnade honom pga av A. När han inte drack så var han rätt trevlig i jämförelse när han drack, tyst och trött och ville inte ha direkta samtal. När han drack så blev han så fruktansvärt elak, klagade på hur jag såg ut, gnällde och skrek på mina, nu vuxna barn, försökte på nåt sätt sänka mig så långt ner som möjligt. Han Ökade 40 kg i vikt och blev slapp och lealös i nyktert tillstånd. Separerade i vid ett elakt och vidrigt påhopp om mitt utseende tillsammans med ett hånflin. Han har inte kommit till insikt säger att han dricker för att han förtjänar det efter jobbet. Det jag vill komma till är, varför blir han så elak, varför alla pikar tillsammans med ett hånleende, varför säger han att han älskar mig och samtidigt är han så elak så det Svider som eld i själen, han verkar till och med svartsjuk på min lilla hund. Springer runt med sin bib som en snuttefilt. Är kanske naiv som inte förstår varför man blir så elak mot dom man säger att man älskar? Han verkar nästan aldrig bakfull, går till sitt jobb och sjukskriven sig aldrig. Hur klarar man av att hålla sig på benen fylla efter fylla, hur lång tid tar det innan man får konsekvenser av sitt drickande? Har så svårt att förstå? Samtidigt så tänker jag att om han får min kärlek, att jag kommer tillbaka så kommer han att sluta att dricka så vi kan leva ihop i resten av våra dagar.? Har läst många starka människor som har lämnat men kan ändå inte förstå varför ser är så svårt att välja A framför kärlek och ett fullgott liv? Har så mycket undringar och naiva tankar och tror att hur svårt kan det vara? Kanske detta inlägg passa nån annan stans, eller ingenstans. Kan inte sluta tänka och fundera på varför? Jag älskar ju honom och han mig.

varifrån denna elakheten kommer har jag funderat sååå mycket på! Pratat mycket med mitt ex om det också! Han minns inte vad han har sagt (säger han)! Och enligt honom är det bara rent fyllesnack, inget han tycker och tänker när han är nykter! Precis som i ditt fall drabbas de närmaste! Jag har bara gett kärlek till honom, aldrig vart elak eller gjort nåt stort fel! Ändå får man denna svidande elakhet serverad! Hemskt är det, svårt att förlåta i hjärtat och helt omöjligt att glömma (som han gör)! Pratade med en kvinna på AA en gång! Hon var själv nykter alkoholist! Hon hade haft samma problem när hon var full, elak mot dom hon älskade mest! Hon sa att det slår slint i huvudet helt enkelt. Man vill av någon oförklarlig anledning såra andra sa hon! Helt obegripligt! Jag har också avslutat relationen, bara att inse det omöjliga! Vill man va ihop med honom får man fylla och dåligt spritsinne med i paketet! Jag valde bort för det tog så mycket av min kraft och energi! Men gudarna ska veta att det är svårt, saknar min nyktre man (humor, kärleksfull, kramig, glad, påhittig, smart mm mm)! Tycker du har gjort rätt! Får förödande konsekvenser för ens självkänsla, energi och livsglädje! Lider med dig för jag förstår precis hur du känner!

Foppalop

Har funderat under dagen om jag ska ringa honom och fråga hur han mår.. Känns som jag bara har lämnat utan nånting, vem ska han prata med nu, hans barn är vuxna så när han blir full då åker de därifrån, han har typ ingen, inte ens några direkta vänner eftersom han beter sig som ett svin när han dricker. har pratat med min familj några av dom säger att han ska få 2 chanser, andra säger stopp!! Dumma mej ,är inne på 2 chanser, kanske han inte är alkolist på riktigt, kanske överdriver jag, kanske kan han sluta eller kanske han har supit bort sin hjärna med alla bib? En riktig man har ju kontroll, en riktig man kan sluta när han vill en, . En riktig man som bär runt på sin bib som en snuttefilt och snackar om hur dåliga alla andra är. Det är en riktig man det!! Nu tog det Arga och bittra över..

KBT! Har kommit fram till att jag inte skall förlåta samma sak mer än en gång! Förlåter man en gång till så har man ju börjat vända andra kinden till så att säga! Det ska jag försöka hålla mig till i fortsättningen! Kanske är du som jag, en väldigt förlåtande människa! Bra att kunna förlåta om den man förlåter GÖR förlåt! Men om man förlåter någon som fortsätter i samma spår blir det ett osunt förlåtande! Sett utifrån tycker jag att det är ditt ex som ska ringa dig och fråga hur DU mår! Att han är ensam har han ”jobbat” på så att säga!

Foppalop

Höll mig från mina planerade sms och Messenger. Känner mig lite starkare nu på morgonen efter att jag har läst ditt inlägg. Han har ringt ex antal gånger men har inte vågat svara, vill inte bli tillbaka kastad i sorg tårar och smärta, jag vet vad han kommer att säga, halvdana förklaringar om varför han måste dricka beskylla mig för att vara kontrollerande, att jag tror att jag är någon ren levnads människa, och att jag minsann också är beroende av godis och äter skräpmat. KBT låter som en bra idé, jag har varit halvt handlings förlamad och tänkt att det är inte jag som har problem men tydligen så har jag uppenbarligen det. Har ju läst din tråd med många kloka tankar och hoppas att jag som du kan ta mitt liv vidare och bestämma mig för att jag är nr 1 i mitt liv. Tack för dina kloka tankar och reflektioner. Tar med mig dom under dagen. Kram

Foppalop

Och så skickade jag iväg ett kärleks sms om löften och kärlek, inget svar än. Men vet hur han fungerar, han vill att jag ska längta, han vill att jag ska förstå att det är jag som har fel, han vill dra ut på det för att visa att det är han som bestämmer. Egentligen, så känns det inte som jag väntar eller längtar efter ett svar, jag inser ju egentligen djupt nånstans där inne att det är dömt att misslyckas, tar fram minnen av hur elak han har varit och hur ensam jag har känt mig i förhållandet. Hur han bara tog mig föregivet. Hur många gånger jag har suttit brevid honom och sett hur han har fyllt sina Ikea glas till bredden med rödvin och blivit så full då han pissar på sov rums golv och fotpallar.

Foppalop

Hur kan det komma sig att jag får dåligt samvete när jag åker in till stan och tar en drink? Känns som dubbel moral. En vän sa till mig att när man slutar att kämpa för det man verkligen vill ha, och börjar ta något för givet då finns det inget mer.. Han menade att jag skulle sluta kämpa för att det fanns ingen mening precis som nordäng67 har gjort i sina inlägg. Det blev bara mer mottagligt när en nära vän sa dessa kloka ord. Jag väntar jag fortfarande på hans sms men känner mig starkare nu och känner att det är försent för honom att få nån slags makt över mitt liv. Tror det är dags och gå vidare, det är inte jag som förtjänar honom utan tvärtom, han har valt bort mig. Enkelt och väldigt lättförståeligt. Hoppas jag kan ha dessa tankar med mig nästa gång han hör av dig. Hoppas inte fortsättning följer, att jag är stark i mitt beslut , jag tänker inte spendera månader, år att sörja det som inte blev( tjena mittbena)

Foppalop

Idag är jag ensam, inga barn hemma, helt ensam med min lilla hund vid min sida. Då kommer saknaden och tankarna dom få vettiga samtal vi kunde ha, en varm kropp att krama, inte den som luktade, utan den jag saknar. Har fortfarande mycket av hans saker kvar, vad ska jag göra med dom? Lämna tillbaka? Kanske få en sista stund med honom?

Foppalop

Ditt värker i hjärtat, ex har kontaktat m min syster och säger att livet är hopplöst och att allt suger. Givetvis var han full och vad jag kan se i hans dryckesvanor så har dom eskalerat till 5 dagar i veckan, innan var det 4. Vill så gärna få honom att förstå att han inte kan dricka mer, nånsin. Vet inte ifall han fortfarande sköter sitt jobb. När kommer vändningen?

Foppalop

En dag som denna då sorgen och saknaden värker som ett spår i själen. Ser på FB att han är full som vanligt. Han Lägger ut korkade inlägg, olyckliga inlägg. Vill sträcka ut en hand, vill skicka ett meddelande (som han ändå inte svarar på) vill veta varför det är så svårt att inte välja mig? Att välja ett liv fyllt med rödvin och dagar som försvinner i ett töcken, hur kan det vara ett 1a handsval? Korkade dumma jag, varför är det så svårt att förstå.

Foppalop

Nu har det gått ca 4 månader sen avslut, det har blivit lättare, eller jag har lärt mig att leva med det. Har haft en längre period som jag har velat ringa, maila och skicka sms, men vet inte om det hjälper el stjälper. Har haft det lite jobbigt på min arbetsplats en kort period och längtar så efter hans stora varma famn och tröstande ord. När vet man att man har problem? När inser man att alkoholen förstör förhållanden familje relationer, vänskaps relationer? När slutar man att tro att alkoholen är ens bästa vän? Någonsin? Att alla andra har fel typ"jag har sällan fel, men för det mesta rätt besserwisser"

det känns lite lättare för dig nu! Starkt av dig att inte lockas att ta kontakt! Tre månader sedan jag avslutade. Vi har haft kontakt men jag märkte att jag inte tog mig vidare utan kände mig bara ledsen och deppig! Nu har jag brutit kontakten och det känns bättre nu! Saknar, precis som du, de där bra stunderna oerhört mycket! Vi får kämpa på Foppalop! Vet inte varför en del kan sluta dricka och en del inte! Tror dock att det är bra att en alkoholist får ta konsekvenser av sitt drickande! Blir lite som att fostra barn :-) Mitt ex verkar dock älska alkoholen mer än något annat för inga konsekvenser verkar tillräckligt hårda! Kanske har med att göra vilken typ av beroende (kemiskt eller beteendemässigt) och hur länge det pågått! Tror både du och jag gör bäst i att fokusera på oss själva! Deras beroende är en motståndare man inte rår på eller har kontroll över! Kram

Foppalop

De har sträckt ut en hand och vill ha stöd av mig till ett liv utan massa alkohol, vad gör man? Har sagt ja, men vid första tecken på äcklig fylla är det blåbandad han får vara. Jag undrar. Han vill inte gå till VC men kan tänka sig aa. Var ska jag ställa mig i denna röra?

Vilka är ”de”? Är det hans familj? Eller är det han själv som bett om hjälp? Och vad är det du skall hjälpa till med? Mitt ex bad också mig om hjälp vid flera tillfällen! Jag tänkte ”kontakta sjukvården för behandling”! Han tänkte ”uppmärksamhet , få energi från mig mm! Ringde massor med samtal till ”rätt” personer! När de sen tog kontakt med den som behövde hjälpen (mitt ex) svarade han inte! Han påstod att de aldrig ringde upp men det VET jag att minst en (troligtvis alla) visst kontaktade honom! Var rädd om din energi mm så han inte tjuvar den så att säga! Han måste hjälpa sig själv!

Spontant tänker jag att Han inte enbart missbrukar alkohol, utan även dig. Det mår förstås ingen bra av i längden. Bra att du skriver och reflekterar över din situation så han inte slukar dig helt. Han verkar ju just nu varken ha vett eller kraft att sätta stopp för sig själv.

Foppalop

Han ber mig om hjälp. Känns så svårt när jag fortfarande älskar honom. Ett försök? Eller inget? Första gången på 8 månader han hör av sig, och ber mig stötta honom. Om jag accepterar ett återfall? Tänk om han verkligen vill, på riktigt?

någon annan i det beslut du står inför! Du måste känna efter vad som är rätt och bäst för dig! Men det ska vara bäst för dig, inte bäst för honom! Kan dela med mig av mina erfarenheter runt det där att ta upp förhållandet igen efter avslut! Jag gjorde slut första gången i maj förra året! Grät floder hela sommaren! I augusti började vi träffas efter löften om nya tag och förbättring! ”Nu ska vi bara ha det bra gumman”! Gick bra i augusti, ganska bra i september, mindre bra i oktober, katastrof i november! Avslutade första advent efter en helvetetisk helg! Under december fick jag arga meddelanden och han råsöp! I mellandagarna kom förlåt-brev och han påstod att han börjar med antabus, jag blev hoppfull och gick med på att träffas i januari! När vi träffades kom det fram att han ljugit om antabus! Fylla igen i februari! Då beslöt jag ingen kontakt oavsett om han är nykter och snäll eller full och elak! Ledsen är jag fortfarande ibland men det FUNKAR bara inte för mig att åka hans berg-och dalbana! Ett år har gått sedan första avslutet och jag bröt inte helt förrän i februari! Du har inte pratat med ditt ex på åtta månader! Försök att känn efter hur dessa åtta månader har varit! Säkert lite upp och ner men helheten? Och jag har fattat att jag själv inte är frisk eftersom jag verkligen aldrig slutar att hoppas, förlåter om och om igen! Vet inte om du har någon nytta av det jag skrev men det är nog livet med en alkoholist i ett nötskal! Och så den där hemska känslan jag inte kommer bort ifrån: om han verkligen hade älskat mig hade han slutat dricka! Vet med hjärnan att det inte är riktigt så lätt men hjärtat känner något annat och det tar på kraft och självkänsla! Kram och önskar dig massor av styrka och också mod att fatta ett beslut! Tänk långsiktigt!

Jag tror att när man kommit dithän att missbruket tagit över personligheten, så är man verkligt personlighetsförändrad och sjuk. Valet att söka hjälp och bli frisk är därför svårt att ta. Man är kanske för sjuk... för att göra det? Att med yttre tvång förmås bryta det tillståndet kan kanske vara en möjlighet? Vet inte. Vad tror ni?

Foppalop

Antar att man först måste inse att man har problem, sen erkänna dom och egentligen få proffshjälp. Utifrån det skulle väl vara att arbetsplatsen reagerar? Att man åker dit för rattfylla? Jobbar själv inom vården och är en"ta hand om,det löser sig, jag hjälper och då kommer allt bli så bra, och vi lever lyckliga resten av livet"
Behöver inte man som medmänniska ge chans till, tänk om omtanke och stöttning kan vara räddningen?

Att vara medmänsklig, stötta, ge omtanke om den nu inte är alltför bränd... Javisst! Men att göra det på bästa sätt kan ju vara att ta hand om sig själv först och främst.... om man ska vara till hjälp överhuvudtaget.
(Meddelade just mannen som kom synbarligt svajig att "nu tar jag semester för första gången på evigheter...!" En kommentar jag gjorde för min egen skull. Han är bortom all kommunikation just nu.)