Jag har ännu inte delat med av något om min bakgrund. Det känns motigt att börja med det, men jag förstår att för mig är det viktigt för mitt tillfrisknande.
Min älskade lilla pappa var en underbar person. Med enorma alkohol och tablettmissbruksproblem….. När jag var tio år orkade han inte längre och tog sitt liv. Mitt livs stora trauma som har format mig som människa på både gott och ont. Jag har ägnat mycket kraft och energi på att försöka bearbeta detta och inte minst sagt till mig själv att jag ska inte bli som pappa. Nu inser jag att jag har följt honom hack i häl på min livsresa. Jag har klarat mig betydligt bättre än lilla pappa men hade jag inte dragit i bromsen nu så vet ingen var det hade slutat. När jag var riktigt liten och fram tills jag var ca sju år förstod jag inte att pappa hade alkoholproblem. Han var glad, charmig, hade massor av humor och alltid pigg på olika practical jokes. Mamma och pappa hade många roliga kalas med vänner. Det jag minns är att ibland sov pappa nästan hela lördagen och söndagen och han var svår att väcka. Jag förstod då inte vad det berodde på. Sen flyttade vi och pappa bytte jobb. Det var då jag började se vad som pågick. Ibland kom ambulansen och några gubbar i vita kläder hämtade pappa och så var han borta ett tag. Då hade jag ingen aning om att det var ännu ett självmordsförsök och att pappa hade varit på psykiatrisk klinik när han var borta. Min mamma jobbade hårt för att hålla ihop familjen och se till att jag och mina bröder hade det bra. Som tur var hade hon inga alkoholproblem så vi fick en hyfsat bra uppväxt om vi räknar bort pappa. Eftersom han gick bort så tidigt i vårt liv slapp vi ju leva hela vår uppväxttid med missbruk i familjen. Det var ju bra. Fast jag har hela livet längtat efter att ha en pappa. Det får bli nästa kapitel i min "roman" i pappas fotspår. Kram Skruttet.