av Jeane18

Jag är 30+ och har föräldrar som är alkolister. De lever i ett destruktivt äktenskap där det förekommer mycket hat och psykisk misshandel. Pappa dricker för att supa ihjäl sig (som han själv säger) och mamma troligtvis för att stå ut med honom. Jag orkar inte ha någon kontakt med dem då de är för smärtsamt att se på detta. Men har ej brutit. Hör däremot nästan aldrig av mig eller åker dit. Om jag åker dit känns det fruktansvärt efteråt.... Min pappa bryr sig bara om sig själv men mamma däremot ringer och är martyrisk och klagar att jag aldrig hör av mig. Har sagt till henne att jag inte vill vara hos dem pga av deras drickande och bråk.

Iaf så har jag ständigt dåligt samvete mot mamma. Hatar det de gör samtidigt som jag känner en stor sorg för deras situation och våran relation. Har alltid känt mig föräldralös... Känner mig ensammast på jorden. Hur mår man bättre i något sånt här som ju är pågående. Tar detta slut när de dör? Någon som har erfarenhet vad man kan göra för att må bra i situationen?

Nordäng67
lör, 2018-01-27 - 16:28

Försöka komma till ro med att föräldrar inte alltid är personer man bör ha i sitt liv! Hemskt, smärtsamt och sorgligt! Har själv varit tvungen att skaffa stort avstånd till min mamma! Har inte gjort något stort, drastiskt eller dramatiskt av det! Slutade helt enkelt att höra av mig och att hälsa på! När någon bara suger kraft och energi ur en hur man än gör är det dags att rädda sig själv! Förstår ditt dilemma, kluvna känslor och samvete som pockar!

Jeane18
sön, 2018-01-28 - 20:15

Tack för svaret. Skönt att höra att någon sitter i samma sitts. Även om jag önskar att ingen behövde ha det så. Ja, du har helt rätt. Ibland känner jag att jag kommit till ro med mina föräldrars problematik men andra stunder känns allt bara helt förjäkligt... Just nu är en sån där förjäklighets period.

Medberoendemannen
mån, 2018-01-29 - 06:10

Äntligen är det jag känner just nu. Har läst era inlägg och inser att jag Äntligen vill och ska göra förändring av mitt medberoende. I hela mitt vuxna liv har jag varit slav under mammas alkoholism och destruktiva beteende. Nu är jag både lättad men mest rädd för vad detta ska innebära. Att ha en mamma som ständigt jagar en och konstant får mig att få ångest över att jag inte finns för henne, men i själva verket trycker hon ner mig och får mig att känna mig värdelös som människa. Rädslan att bryta upp eller att ta ställning och kontroll över detta är stor. Tänk om mamma väljer att ta sitt liv, är det mitt fel då. Jag är det käraste hon har
säger hon till mig.... ibland mellan raderna då jag är värsta avskummet som gått i ett par skor. Jag skyddar min familj genom att stänga ute mitt mörker, är rädd att de ska se mig som den värdelösa och betydelse lösa människa som mamma säger om mig, jag som aldrig bryr mig... nu har jag berättat för barnen, utvecklat mer om helevetet för min fru. Talat med mina närmaste vänner om vad det handlar om, jag släpper handbromsen nu och ska förändra det jag måste för att få en helhet, harmoni och mer ljus i mitt liv, utöver det min familj ger mig.
Jag tror på framtiden. Stor kram till er alla

Jeane18
mån, 2018-01-29 - 15:58

Härligt Medberoendemannen:). Helt rätt! Gillar det du skrev om känslan att vara slav under någons beroende. Det är ju precis så det är/känns. Ibland tänker jag att den oron som jag känner mot mina föräldrars alkolism finns nog inte hos mina föräldrar. De är ju oftast bortdomnade i någon slags berusning. Så varför ska jag (vi medberoende) gå runt och må dåligt när brukarna lever i en bubbla och oftast bara bryr sig om sig själva:/.. Kul, att du tagit steget. Grattis! Nu blir det nog bara bättre:).