Hej!
Ja va ska jag börja, pust! Har igentligen i huvet separerat för 2 år sedan men verkligheten kom till mig nu...
Jag och mitt ex har varit sambo i 15 år vi har 2 barn på 10 och 12 år. Vi var kompisar innan vi blev tillsammans drack vin, spelade spel hamnade i säng hade kul tillsammans. Jag är 40 och likaså mitt ex. Efter att vi hängt bestämde vi för att nu kör vi tillsammans! Livet lekte festade, jobbade på krogen, reste hade det bara super! När vårt första barn kom till världen kom jag så väl ihåg att C (mitt ex) var sååå sugen på lite vin och bara kunna chilla... jag själv tycker det är roligt att dricka ett par glas och ibland flera med vänner för att socialisera och ser vardagen utan alkohol och C till en början oxså. Barn nr 2 C hade läst man kan ta ett glas vin om dagen fastän man är gravid, ok?! känns ju konstigt men så blev det...
i denna del av livet har jag en relativ god känsla på livet, nytt hus, barn, lite knäll för att barnen tar tid med tutte mm. Allt det där förstår jag tufft m kids men C var inte alls sugen på det där med att ha "ro" i kroppen att känna att den här vardagen är bra (o visst skrattar man inte ihjäl sig med traglande små barn o allt vad det innebär)
Åren rullar på tills för 4-6 år sedan då sommaren fortsatte till året runt.. Jag själv drack kanske 2-4 dagar/vecka och likaså C. "Vi pratar om det" lite lojt... tiden fortsätter och C börjar socialisera själv med vin och cigg för sig själv... Jag snackar med vänner och släkt om att jag tycker det är på tok för mycket dricka. Blir idag påmind från flera att -kommer du ihåg vad du sa till mig? Att C dricker för mycket jag pallar inte...
Vid det här laget dricker jag "normalt" i mina ögon 1-3 dagar/vecka salongsberusning (2-3 glas) medans C "kör" på. Vi jobbar båda oregelbundna tider/flexibla jobb/studier/eget bolag så vi är hemma olika tider.
De senaste 2 åren har jag inte vetat vad jag kommit hem till och i alldeles för många fall till en avdäckad C snarkande i soffan...pust kändes som en besvikelse av dess like... När vi väl var hemma och barnen lagt sig (oftast många gånger var C berusad innan dess men aldrig morgon/lunch drickare) hade jag sådan olust känsla av att kunna umgås nykter vs berusad, pust! Jag tog mig själv ett par glas för att komma på samma nivå. Resulterade i många fall i diskusioner om allt inom familjelivet. Det var då vi pratade om våra liv, barn, mm
För 1 år sedan escalerade det fullkomligt hennes personlighet när hon drack var obehaglig, sluddrig, ja bara usch!! Barnen sa till, jag själv... Ja jag ska sluta dricka mindre...
Sen kom den där totala alkoholbomben 2 månaders varje dag drickande avslutas med 4 totala bläckor. Här kom det upp diskussioner om allt ja vill inte du ska lämna mig, jag vill inte förlora familjen... Jag själv har inte varit guds barn under denna tid låt säga senaste 1,5:åren.
Tröstat mig med att hellre stanna kvar efter jobbet, träffa ngn tjej för lite äventyr. Jag gick och hoppades innerligt att när jag kom hem skulle C vara nykter (elr iaf härligt berusad 1 glas vin max) så vi kunde ha lite mys pys, snacka, mm. Frågan kommer oxså under den här tiden kan C vara nykter 4 sammanhängande dagar så vi kan föra en vardaglig konversation? Ja absolut, va bra hoppet kom igen....
Sommaren avslutas med inläggning på psyk/avgiftning i en vecka (precis under min födelsedag, vänner skulle komma på besök och allt var för bra för att vara sant..) Allt blir uppoch ner cancelera allt, bryter halvt ihop själv o seriös jag pallar inte detta. Är detta ett liv jag vill leva? NEJ!! Brukar kalla henne C... och C...nr2 det är sjukt att 2 personligheter kan vara så olika.
Älskar så mkt C men Cnr2 fy!
Efter utskrivning hämtar jag henne och gud va fräsch hon ser ut, vi har en nykter mysig helg tillsammans med god mat skönt prat, mm vi båda tycker det är så härligt.
1 månad går helt nykter (vad jag ser) allt är tråkigt i hennes liv
En inbokad 2 veckors semester börjar (C är där ett par dagar tidigare)
Kommer ner och här har det varit fest....
Blir en alkohol fylld sem, pust
Jag hade sagt till mig själv att igentligen avslutat vår relation innan sem för att slippa fylle skiten. Men tänkte att nu är ju allt så bra och hon borde ta sig i kragen, men nej....
Inställningen för mig till förhållandet är i princip slut
1 nov beslutar jag mig nu får det vara nog!
Hon blir helt chockad nu? allt är ju typ bra?!
Hon blir såklart ledsen (jag själv ser allt det där dåliga hos henne vilket är drickat!! så för mig rullar det på)
Efter 1 vecka åker hon på sem med en kompis 2 veckor till Afrika
Väl hemma, träffas dricker, berättar att hon skött sig med drickat och att hon är sååå lycklig. Jaha då har hon träffat en snubbe på andra sidan jorden kännt honom i 1 vecka, legat och är kär!
O en sådan slapp i facet kändes det som, what!
Så börjar jag tänka på det, varför gjorde jag slut? Just d alkoholen
men jag blir såå sänkt av detta
Dagarna går och vi dricker ihop, hamnar i säng, har bra snack som separerade.
Jag tänker en hel del om att helt förändra vårt liv, flytta, AA, fam rådgiv, göra STORA ändringar för att leva ihop. Jag älskar verkligen henne som C.
Men kan ju inte se ett ljus, hon kommer alldrig sluta dricka, skulle det ske pratar vi en sådan jobbig period och bergodalbana, MEN
Jag känner att jag vill försöka,
Nu står jag här efter 3 månader separerade och sörjer och vi messar hon dricker fortsatt om att titta i backspegel "vi skulle tagit tag i oss för 4 år sedan" Blir så mindfuckad av henne, är det mig/oss/alkoholen som gjort att vi hamnat här?
Blir så besviken på henne att inte inse (i mina ögon) hur värdefullt det är med familjen. Men att kunna förstå det i sina sinnes fulla bruk för mig minst 1 månad utan alkohol. Är så säker på att hon fortfarande dricker varje dag, :(
Va skönt att skriva ett par rader eller många :)
Tänk om C hade blivit nykter och gillat vardagen så gott det går för så kul är det inte ;) jag tror vi hade kunnat haft det så bra
Blir man så focuserad på alkohol och skiter i att insee hur bra man kan ha det?
/K