Jag är nygammal här på forumet. Skrev i en tråd för ett halvår sedan. Har gjort dumheter på fyllan som jag ångrar. Ångesten förgör mej. Har väl i viss mån förnekat att jag skulle ha alkoholproblem men inser det nu. Jag blev tagen för rattfylla för 10 månader sen. Ångesten och skammen efter det var total. Löste det inte riktigt själv utan fick anti depp utskrivet. Var helnykter 3 veckor men började sen dricka så smått. Jag har lyckats hålla det på en låg nivå,oftast några öl på helgen. Men vad hittar idioten i mej på då? jo för några dagar sen gick jag ut med några vänner och drack kopiösa mängder och lyckades bli lobad. Hela tillvaron rasar,har körkort med alkolås som jag riskerar och jag har barn som kanske måste komma till soc om det blir orosanmälan. Har ingen annan än mej själv att skylla. Vet inte vad jag ska göra. Kan inte äta eller sova och hjärtat dunkar och för varje slag är det som det säjer svin,as,idiot du är inget värd. Har ingen att prata med så det fick bli några patetiska rader här.

Fått nog

precis MIrabelle. Jag läser in känslor i omgivningen och sedan förstärks dom i mej. Tyvärr gäller detta enbart negativa känslor. Tack för rådet!ska läsa på om NPF. Kan det vara det man lidit av hela livet, som gjort att man dövat sig? Kanske en av pusselbitarna iallafall. Kram

Jag fick remiss av min beroendeklinik för att göra NFP utredning (min terapeut tyckte nog att jag hade svårt att sitta stilla den timmen vi pratade, typen som far upp och ner) Han föreslog att vi skulle kolla upp det. Jag dricker inte på sorg, ångest utan har tagit mina perioder och fylleslag när jag har mått som bäst. Glad, lycklig och full fart framåt. Då ska jag in och sabba det med A. Hur som helst så fick jag diagnosen för ca 2 månader sedan och fick då concerta utskrivet.

Känslan att kunna stänga av, stänga ute är helt otrolig. Nu förstår jag hur en "vanlig" hjärna känns. Hur det ska kännas. Jag flippar inte av oro för minsta lilla, jag kan hantera livet på ett annat sätt.

Hur mycket proffs vi än är härinne så kan man behöva hjälp med denna bit. Utredas kring vad som är fel och att man får rätt
medicin. Livet kan förändras genom det.

Jag hittade den pusselbiten jag har sökt så länge. Jag har aldrig kunnat förklara, jag har inte förstått själv vad som går snett.
Nu förstår jag. Bristande impulskontroll och ett icke existerande konsekvenstänkande. När hjärnan kokat över av alla känslor så har
jag tagit till alkohol.

Hoppas du får en hyfsat lugn kväll

Kram

MM

Mirabelle

Det finns många vuxna med odiagnosticerad NPF. Många av dem har utvecklat missbruksproblem, depression, ångeststörning... De emotionella problemen utvecklas över tid eftersom man kompenserar sitt "handikapp" på sätt som gör att man i längden blir utbränd. Att hela livet kämpa i motvind, i stort som smått, får konsekvenser... Det är heller inte ovanligt att ha blivit utsatt för mobbning och utanförskap under uppväxten. Barn med NPF mognar senare (tänk bort 1/3 av barnets fysiska ålder, säger BUP). Det får konsekvenser för hur de bemöts av såväl sina jämnåriga som av vuxna. Tyvärr ofta ödesdigra sådana. En person med ADHD är känsligare än andra för stimuli och även känsloströmningar i omgivningen, och för sk "affektsmitta". Hjärnan filtrerar inte. Och man blir överväldigad av både sina egna och andras känslor, eftersom förmågan att reglera affekt sitter i frontalloben, vars funktion brister hos en person med ADHD. Det är även vanligt med en svag självuppfattning, en slags gränslöshet som gör att man inte intuitivt vet var man själv slutar och andra börjar. Överaktiv empatisk förmåga. Och personer med ADHD är extra känsliga för att fastna i snabba belöningar (tex alkohol, spel, överätande mm) pga bristande konsekvenstänk och impulsstyrning. Oförmåga att reglera sin aktivitetsgrad (rastlöshet osv) kan också lätt leda till substansmissbruk.

Det är inte ovanligt att hitta vuxna med ADHD i den yrkesgrupp du verkar tillhöra... Det kan vara värt att göra en utredning som vuxen om livet haltar på något vis, som det tex gör när man har alkoholproblem. Boven i dramat kan vara obehandlad ADHD, och det går i dag att få superbra hjälp.

Fått nog

Var rastlös och utåtagerande i tidig skolålder. Då fick jag göra en utredning om jag hade MBD(minimal brain dysfunction) Det som idag kallas ADHD.Kommer inte ihåg riktigt men jag fick iallafall inte diagnosen. Läste om HSP(highly sensetiv person)på nätet i dag och gjorde även test. Så gott som full pott. Extra känslig person. Tydligen ingen diagnos utan ett karaktärsdrag som ca 20 procent av befolkning har. Ha en bra kväll. Uppskattar era inlägg!

Fått nog

"Ingenting förringar och drar ned en människa,så som medvetandet att icke vara älskad" Det skriver Hjalmar Söderberg i doktor Glas. Gäller väl kanske i ännu högre grad när man har obefintlig självkänsla. Om inte någon annan kan se något värde i dej och du själv håller med,Vad finns då kvar? Ett stort svart hål...

Mirabelle

Bara att tänka sig en människa som inte är älskad och värderad av någon, alldeles ensam, gör mig alldeles tom i bröstkorgen...

AL

av ett värde åker upp och ner som en berg o dalbana för mej...om jag betraktar mej utifrån med ett kritiskt öga. Värde för andra eller mej själv. Trots detta föredrar jag mej själv som sällskap när det är svåra dagar. Andras sällskap kan vara tufft att hantera. Särskilt om man är HPS.

Fått nog

Självömkan är väl aldrig klädsamt. Visst har det varit så för mej också AL. Bättre och sämre dagar och ska jag tänka logiskt så har jag två barn som jag älskar och som jag hoppas och tror älskar mej. Svårt att använda förnuftet bara när allt är kaos inombords. Hanterar på samma sätt som dej AL och drar mej undan andras sällskap. Tack för respons.

AL

Självömkan - nej det handlar om äkta sorg. Sorgen över den man blivit och en önskan av den man vill vara. Jag tänker tillåta mej sörja mej själv. Det är inte självömkan...för jag försöker förändra mitt liv. Precis som du ! En dag i taget.

Så ärligt, äkta och naket vi skriver till varandra här på forumet. Reflekterade extra över det nu i era ovanstående inlägg. Pepp, visst, men med känsla, respekt och förståelse. Önskar er stort lycka till i den ibland outhärdliga kampen mot nykterhet! ♡ Kram

Fått nog

Här på forumet kan jag vara öppen och ärlig och det är mycket viktigt för mej. Speciellt eftersom att i verkliga livet är jag introvert och delar inte tankar på djupet med någon. Tack Vinäger . Kram

Fått nog

Känner att ett visst lugn har kommit över mej. Är oerhört tacksam för det och ber att det skall få hålla i sej

AL

att du får känna lugn och ro. Läste nånstans att människans värde faktiskt består i att hon existerar..inte för vad hon gör eller inte gör...inte pga hennes egen känsla.....på tal om att känna sig värdelös. Människans värde är alltså konstant oavsett. Ha en skön kväll ?

AL

i min tråd...om att bedöva dina känslor. Vet du vilka de är ? Jag själv har ingen aning om varför jag dricker egentligen...tror det bara är en dålig vana eller är det för att känslorna är "för mkt" ...

Fått nog

Ja du AL. I grund och botten är det nog känslan av att inte ha något större värde. Jag har nog också i hela mitt liv känt ett utanförskap. Har inte känt mej som en vanlig människa. Minns att i tolvårs åldern gick jag runt hemma och letade i byrålådorna efter papper. Det måste ju finnas bevis på att jag inte hörde hemma i den familjen! Att jag var adopterad eller något. Den här känslan av utanförskap parat med min överkänslighet gjorde mej till ett lätt mobboffer i skolan vilket ju förstärkte den knäckta självbilden och gjorde mej än mer övertygad om att jag inte var som andra och att det var mej det var fel på. Kanske var och är det så? Senare kanske alkoholen gav mej ett andrum och känsla av tillhörighet. Kanske var så här det var och är. Vad vet jag?

AL

av vår uppväxt är vi och de händelser som blev fel då. Är vi dömda att fortsätta spela dessa pålagda roller eller finns där en kraft inom oss som gör att vi hittar vårt sätt att leva ?

Fått nog

Nej jag tror inte man är dömd. Det går att bygga upp sej och bli starkare. Det finns ju hur många exempel på det som helst. Problemet är bara att man är bekväm. Tar den enklaste lösningen. Det gäller hela samhället med förskrivning av psykofarmaka som en lätt lösning. Kraft inom oss finns. Livsviljan är stor.

AL

Bekvämlighet som gör oss oförmögen att fatta bra beslut för oss själva. Ja kanske det.
Din känsla av utanförskap - hur kom det sig? ( svara bara om du vill )
Inspirerad av dej ska jag skriva i min egen tråd om en händelse där kraften inombords förändrade allt.

Mirabelle

Fan vad det ställer till det! Min historia liknar din Fått nog. Ingen fungerande anknytning till föräldrar och syskon. Utanförskap, utfrysning och periodvis mobbning i skolan. Men jag var alltid favorit hos lärarna iaf, pga att jag var duktig i de flesta ämnen. Så skapades en person som fortfarande efter 40 har ett stort självförtroende, men taskig självkänsla...

Jag läste om en filosof för några år sedan (vem har jag tyvärr glömt). Han sa "Det är i mötet med andra vi blir till". Under min uppväxt och ungdom blev jag alltså aldrig till. Mitt "jag" skapades inte i möten med andras "jag". Som vuxen har jag börjat reparera skadan, och låta mig "bli till" i möten med andra. Mitt autentiska jag skapades nog för ca 12 år sedan, då vi flyttade till ett ställe som bara var rätt plats vid rätt tid. Så många underbara möten med likasinnade! Det var som att bli pånyttfödd, eller komma ut ur sitt skal, eller som att plötsligt få tydliga konturer... Sedan blev vi tvungna att flytta igen, pga jobb. Jag har aldrig riktigt kommit över det, eller lyckats bygga upp något liknande igen. Alkoholen har väl inte hjälpt saken direkt. I sammanhang där den flödar sker inga verkliga möten. Och ensamt vin-lullande hemma i soffan funkar ju inget vidare heller...

Jösses, nu har jag svamlat på så att tom jag själv har glömt vart jag ville komma med det här inlägget... Jo, jag tror att vi som har den här historian med utanförskap behöver hitta sammanhang där vi får "bli till", eller skapar en stark identitet, i mötet med andra. Med identiteten kommer känslan av värde. Alkohol är bara ett hinder i den processen. Kram

Fått nog

Så bra och insiktsfullt du skriver. Visst är det så att vi måste hitta vårt sammanhang. Det blir tyvärr ingen enkel resa när man har svårt att släppa någon nära. Jag måste ju ändra mej i grunden. Kram.