Är ny här och vet inte riktigt vad jag ska skriva men gör ett försök till något.
Behöver stöd och hjälp.
När jag och min sambo träffade för ca 3 år sedan drack vi mycket ihop. Våra lediga dagar. Vi hade roligt ihop.
Sedan började vi prata om barn och blev gravida ganska direkt. De var då allt förändrades. Jag trodde han skulle bättra sig. Jag slutade dricka men inte han. De fortsatte hela tiden. De va öl whiskey och på julen glögg också. Jag sa åt han att de va jobbigt. De va jobbigt att se han dricka sig full. Ha domdär ögonen.
När jag säger till han att jag vill att han ska va nykter med mig så sa han bara att han aldrig skulle gjort mig gravid när jag ställde såna orimliga krav.
Bet ihop och trodde att de skulle bli bättre när barnet kom. Men icke. Det har fortsatt. Jag har skällt skällt skällt, men de är tydligen mitt fel. Vissa gånger han har blivit full har han sagt att de är jag som triggat han att dricka.
Han slutar inte utan de fortsätter bara. Värst är de på sommaren och när vi är iväg utomlands.
Jag vet inte hur jag ska klara av detta. Jag vill mitt barns bästa. Jag vill att mitt barn ska kunna sova i vår säng om han vill utan att jag ska behöva va rädd. Jag är utmattad för jag tar henne många nätter för att han ej vaknar. Lyssnar han så slutar han dricka några dagar sen börjas de igen.
Jag har sagt att 1-2 öl är ok för då blir han ej full men de ska alltid vara minst 4. Gärna mer. Just för att han förtjänar de efter att ha jobbat.
Rörigt inlägg och har säkert mer att tillägga men just nu är huvudet tomt.
Har han problem eller är de jag som överreagerar?

Li-Lo

I din rubrik ställer du frågan om det är okej att lämna din sambo. Du har länge försökt kommunicera med din sambo om det som är viktigt för dig och hur du ser på föräldraskap. Du undrar även om du överreagerar. Du känner oro. Din sambos sätt att dricka får nu, i och med att det finns ett barn, andra konsekvenser som inte känns okej för dig. Vanligen bör vi ta vår oro på allvar. Om du upplever obehag är det inte en överdrift utan att symtom på att något inte känns bra för dig. Det finns naturligtvis generella svar på huruvida ett drickande är riskfyllt, skadligt eller om ett eventuellt beroende föreligger samtidigt är det endast du som bestämmer vad som är eller inte är okej för dig.

Vad klok du är som tänker på hur det kan vara för ditt barn nu och i en framtid. Om du påverkas är det mest sannolikt så att även ditt barn påverkas. Även om barn är små, inte är hemma, eller sover då eventuella konflikter eller berusning tar sig i uttryck kommer det att påverka relationen och det kommer barnet att märka. Att du tar din oro på allvar är ett viktigt steg för att du ska kunna göra annorlunda. Det låter som att du står i ett vägskäl med flertalet alternativa vägar framför dig. Lämna? Motivera till behandling? Bli särbo? Något annat? Jag hoppas att detta forum kan hjälpa dig att hitta en väg, eller ett första, steg, som känns rimligt för dig.

Välkommen igen

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Jag var själv missbrukare och jag skyllde också på min fru. Blev ju ett skäll att dricka. Sa att hon jagade mig och därför gömde jag. Det är ofta allt någon annans fel att man dricker. Ger en anledning att dricka. Han anser sig ju inte ha problem och tyvärr så kan du aldrig få din man att slut. Viljan måste finnas där från han själv. Så u måste nog börja tänka på ett val för dig och ditt barn. För detta kommer påverka dig och ditt barn ju längre det pågår.

j12345

De värsta är väl att ja alltid tillåtit han och dragit iväg med grabbarna och druckit. Fixat barnvakt till oss så jag med kan gå ut å roa mig. Men detta räcker tydligen inte.

Känner igen ditt resonemang och framför allt din oro.
Tror att man överdriver kanske....
Idag har jag lämnat min man som jag trodde var mitt livs kärlek innan alkoholen och otrohet fick mig att få nog efter flera års helvete.
Men det enda jag kan råda dig till att gå på din magkänsla.
Om det inte känns bra för dig,då är det inte ok.
Sen kan man aldrig få en annan människa att sluta dricka om den inte själv inser problemet och vill själv.
Hoppas han inser vad han kan förlora och tar tag i problemet.

j12345

Hamnar vi i diskution så säger han att jag bara reagerar såhär för att jag aldrig är iväg och gör något osv.
Å varför jag ej är iväg är för att jag ej litar på han ensam med vårt barn. När jag vart iväg på Tjej kväll vid två tillfällen som han tog barnet så har de slutat med att han vart full när jag kommit hem. Fastän de va jag som skulle få roa mig.

j12345

Sorgsen va starkt gjort av dig. Ibland önskar jag att jag kunde vara lika stark. De är svårt när man älskar den nyktra mannen och avskyr den påverkade

j12345

Jag pratade med han idag och sa att om du nu inte har nå problem. Varför var du ner i källaren å smyg drack? Svaret ja fick var: jag ville dricka öl men jag fick inte....

Du kan vara stark om du vill det så funkar det. Ja det kommer bli jobbigt men att leva som du gör är säkert ännu jobbigare. Älskar någon gör man 24/7. Att hata en full man och älska en nykter kommer ju inte hålla i längden. Hur ska du orka? Hur ska du kunna har roligt med dina kompisar? Hur kommer du må av allt kontrollerande och ovissheten?

so tired of this

Men jag måste skriva till dig. Det känns som att det är jag sjölv som skrivit den här tråden för några år sedan. Mitt liv såg ut sådär då och ser även ut så nu. Jag lever fortfarande med mannen som betedde sig så och han beter sig fortfarande så. Men vi har ett till barn idag, hur fan jag nu kunde vara så jävla dum...
hur har det gått för dig? Lämnade du eller lever du i samma helvete som jag? Eller har din sambo kanske slutat dricka?