Hej!
Har varit borta härifrån under en tid.
Har hänt mycket: jag tog beslutet att jag och min son inte vill bo tillsammans med min man som är alkoholberoende.
Vi har flytttat isär och försöker sälja vårt gemensamma hus vilket inte är är det lättaste.
Jag och min sin bor själva nu och det är så befriande. Vi slipper att ständigt vara ” på tå” och försöka förhindra raseriutbrott ich kränkningar från min man som har ett missbruk av av alkohol.
Det som nu gör mig förbannat arg och ledsen är att min man VÄGRAR ta på sig sitt ansvar till separationen.
Han tar på sig offerkoffan och hatar allt och alla.
Mig kallar han för psykfall och han förnekar totalt sin inblandning.
Han vägrar dessutom att släppa mig trots att jag är totalt ärlig och rak med vad jag anser om hans drickande.
Jag HATAR förnekelse!

DetGårBättre

Tja. Klart offerkoftan passar bra. Den använder vi alla i den situationen. Oftast felaktigt men inte alltid. Dock hjälper koftan aldrig.

Gå bara vidare. Ge respekt och få tillbala. Annars klipp helt där

Livet är inte lätt från någon sida. Speciellt inte i mörker ?

Tösabiten

....som har tagit beslutet att lämna honom. Önskar att jag också kommer hitta den styrkan. Att han tar på sig offerkoftan är inget att bry sig om. Jag tror att de som lever runt er inte tror så mycket på det. Fortsätt vara stark även om han inte vill släppa taget om dig. Du har gjort helt rätt. Ingen ska behöva leva med en alkoholist som lever i förnekelse. Det är fruktansvärt. Kram

Bedrövadsambo

Du lär aldrig få honom att dela din sanning, men du vet vad som sagts och gjorts. Lägg inte mer energi på honom än nödvändigt. Låt honom hålla på, han gör bara bort sig själv. För människor som betyder något för dig ska du berätta din sanning. Härligt att du och sonen har flyttat! Kram ?

Blåklocka

Det är konstigt hur denna eviga dans-den sk Djävulsdanen får en att känna sig som att verkligheten liksom kan ara likt ett kalejdoskop.
Då man lever eller levt med en person som missbrukar gör det att verkligheten och ens ståndpunkt kan se så olika ut från den ena dagen till den andra.
Nu då jag och min man levt separerade i drygt 6 månader så känner jag mig stark och som en egen person som gör det jag vill oberoende av min mans lynniga humör.
Samtidigt känner jag sympati och tycker lite synd om honom. Det känns som om jag liksom sprungit förbi honom och tagit beslut som varit viktiga för mig.
Jag känner mig ledsen över då mannen liksom sitter fast i sina alkoholbojor. Han har ett kärleksförhållande, och det är med alkoholen. Trots att han själv säger att han har fått negativa effekter med minnet, humöret drivkrafter osv. Trots detta tycker han det är såååå viktigt att dricka.
Det är ju sorgligt i den aspekten att hans liv liksom slösas bort.
Jag har funnit ut att mitt liv och min mening har kommit i frihet.

Så befriande att läsa om att du har tagit steget och lämnat och att du känner dig starkare.
Jag vill också känna mig stark och fri igen.
Får jag fråga om ni har delad vårdnad om sonen?
Hur fungerar det i så fall?

Blåklocka

Hej Alina! Har inte varit inne på forumet på ett tag och tänkte nu svara på din fråga.
Nej, sonen har en annan pappa så detta med boende är ju inte ett problem på det sättet då jag valde att lämna min alkisman.
Däremot hade ju sonen knutit an till min man och de tycker mycket om varandra så det var faktiskt en av anledningarna att jag inte bröt upp tidigare.
Kram och lycka till

Annher01

Vet ej om det är skillnad min man fick gå behandlingshem från jobbets håll. Han blev tvingad. Nykter ett halvår sedan ville dom öppenvården men då nekade, nu nytt jobb men han ville inte p bytte jobb. Alltså drack han i smyg med oss ist. Jag blev kränkt och han flyttade ut. Alltså nu bor han själv och har jobbet kvar hjärtat sprängs. Men förnekelse ja