Jag har vid flera tillfällen försökt att förändra mitt drickande, men aldrig riktigt klarat av eller velat ändra på det. Min längsta nyktra period sedan jag var 14 (är idag 30) var förra sommaren då jag fick en tarminfektion och blev sängliggandes i en månad ungefär. Jag minns hur jag kände att mina tankar började friskna till och jag fick trots min sjukdom ganska mycket gjort, lyckades fixa arbetsprover, kom in på konstskola och sa upp mig ifrån mitt jobb som jag vantrivdes på. Livet fick helt enkelt fart utan alkohol. Men sedan blev jag så dålig pga av magen och fick då läggas in på sjukhus för att få medicin och näring. För första gången på väldigt länge kunde jag äta och dricka vad som helst utan att behöva springa på toaletten efter 10 minuter. Det skulle såklart firas och jag sa till min flickvän att ta med en flaska vin till sjukhuset. Den svepte jag i smyg under en kväll tillsammans med de smärtstillande tabletterna jag fick och sedan var det igång igen.
Jag har ställt till det mycket för mig själv under åren och alla gånger under påverkan av alkohol och tillsammans med andra droger. All den skam som jag känner över mitt beteende har på något sätt följt med och jag har tagit avstånd från väldigt många sociala situationer för att jag vill inte ställa till det igen. Jag har pissat ner mig i folks soffor och sängar, varit otrogen, slagit sönder rutor, skadat mig själv och hamnat i fyllecell flertalet gånger. Men så är det ju även så att jag har haft helt fantastiska upplevelser med alkohol och den har varit vid min sida genom allt som har gjort mig till den jag är idag. Jag har identifierat mig med alkoholen och vet helt enkelt vem jag är utan den längre.
Jag började fundera över det här för flera år sedan och har även besökt ett AA-möte. Dock har det bara resulterat i att jag har kommit till slutsatsen att: Jag tror inte att alkoholen är problemet, för när jag mår bra psykiskt så har jag inga problem med drickat, men jag dricker oavsett om jag är hög eller låg. På senare tid har jag börjat dricka väldigt mycket ensam för då finns det ingen som kan döma mig, men jag skäms ändå mycket dagen efter. Jag går även upp efter att min flickvän har somnat och dricker mig berusad för att för att få ro. De enda hela dagarna som är helt alkoholfria för mig nu för tiden är dagen efter och ibland en dag till. Jag har varit borta från skolan i över tre veckor för att jag får social fobi och blir paranoid när jag är psykiskt instabil. Under den perioden så var mest ute och gick och åkte buss, och drack under tiden. Jag ringde tillslut och pratade med min lärare som efter bara några få utbytta ord ställde frågan till mig: Är det så att du har självmedicinerat lite? Hon hade märkt det på skolresan då jag drack under hela vistelsen i utlandet.
Jag känner mig förvirrad och vet inte vart jag ska ta vägen. Jag älskar att vara full, jag älskar att bara dricka en folköl för jag känner hur ett litet lugn sprider sig i min kropp. Jag bygger upp en vägg mellan mig och den obehagliga verkligheten med alkoholen. För stunden är det skönt och bekymmerslöst men det behövs mer och mer nu för tiden. Jag behöver bli fullare för att må bra och jag är inte speciellt intresserad av fester heller, jag dricker helst själv.
Om jag inte hade haft drömmar så hade jag bara fortsatt att dricka utan att se mig om, men jag har ett bekräftelsebehov antar jag och vill vara kreativ och skapa i mitt liv.
Ni som har blivit nyktra, hur har eran väg bort från alkoholen sett ut och hur upplever ni att era liv har förändrats på vägen?
Fridens.