Jag är nygammal här på forumet. Skrev i en tråd för ett halvår sedan. Har gjort dumheter på fyllan som jag ångrar. Ångesten förgör mej. Har väl i viss mån förnekat att jag skulle ha alkoholproblem men inser det nu. Jag blev tagen för rattfylla för 10 månader sen. Ångesten och skammen efter det var total. Löste det inte riktigt själv utan fick anti depp utskrivet. Var helnykter 3 veckor men började sen dricka så smått. Jag har lyckats hålla det på en låg nivå,oftast några öl på helgen. Men vad hittar idioten i mej på då? jo för några dagar sen gick jag ut med några vänner och drack kopiösa mängder och lyckades bli lobad. Hela tillvaron rasar,har körkort med alkolås som jag riskerar och jag har barn som kanske måste komma till soc om det blir orosanmälan. Har ingen annan än mej själv att skylla. Vet inte vad jag ska göra. Kan inte äta eller sova och hjärtat dunkar och för varje slag är det som det säjer svin,as,idiot du är inget värd. Har ingen att prata med så det fick bli några patetiska rader här.

Fått nog

Hur ska man kunnna reda ut vad som är medfödda egenskaper i ens sinne. Jag tänker på känsligheten speciellt. Fanns den där från första början eller skapades den i miljön man levde i. Jag är nog beredd att påstå att överkänsligheten är medfödd. Det som miljön bidrog till i mitt fall var att förstöra tilliten till andra människor och rasera självkänslan. Utan tillit till andra blir man till slut oerhört ensam. Det går väl ett tag att intala sej att ensam är stark, men man lurar sej själv. Människan är ju ett flockdjur. jag lärde mej tidigt att starka känslor var fel. Om jag var arg var det fel på mej. Finns så mycket ilska inom mej lagrat sen länge. Det är nog inte nyttigt. En del sätter sätter sej i muskelminnet. Det kan räcka om jag får en halvsyrlig kommentar så färdas jag tillbaka och blir den sjuårige pojken som fick höra hur äcklig och konstig han var. Ursäkta att jag ältar det här. Men jag måste få det ur mej och finna sätt att gå vidare. Det blev inte mycket tal om alkohol här. Det är för att jag inte tror att alkoholen spelar huvudrollen här. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att det är behovet av att fly och bedöva sej och då duger vilket rusmedel som helst. Hursomhelst är jag nykter nu och vem vet hur länge? Lev väl alla kämpar!

Mirabelle

Älta på! Det är bra för dig att slåss med de här tankarna. Göra upp med livet. Gällande vad som är medfött och vad som är skapat av miljö och omständigheter... Det är ingen lätt nöt att knäcka. Men jag försöker själv bryta mig loss ur den post-moderna ideologin och anlita ett konstruktionistiskt perspektiv på människans utveckling och lärande. Enligt det post-moderna sättet att tänka är tanken om det autentiska jaget, en persons "sanna kärna" en helig ko. Om vi bara skalar bort tillräckligt många lager av social polish enligt omvärldens förväntningar, så ska vi få reda på hur en person faktiskt ÄR. Det konstruktionistiska perspektivet vänder sig emot sådana absoluta sanningar. Ingen ÄR. Alla BLIR. I olika sammanhang blir vi olika, beroende på vilka verktyg vi har att hantera sammanhanget, vår motivation i sammanhanget, sociala konstellationer i sammanhanget, vår subjektiva upplevelse mm mm mm... Faktorerna är oändliga. Min tanke är att visst har vi alla olika personlighetsdrag, intressen, fallenhet mm. Men vem vi BLIR beror på vad vi möter. Med mer lyckade möten (mellan dig, andra människor, situationer, miljöer etc) i bagaget hade kanske den känslighet du nu upplever handikappande istället blivit din styrka i livet. Dina möten i livet har lärt dig vem du ÄR, och tyvärr i negativ bemärkelse. Du behöver få befinna dig i sammanhang där din känslighet är något positivt, en tillgång, och BLI till.

Låter jag utomordentligt flummig nu? Det är ganska svårt att förklara... Kram

Fått nog

Nejdå, du låter inte flummig. Förstår vad du menar Mirabelle. Det låter fullt rimligt att finna en trygghet i sej själv,sker genom goda möten med andra. Vi får leta efter ett meningsfullt sammanhang! Kram

AL

I mötet blir vi till....om man bara möter idioter så blir man kanske som dem om man inte aktivt väljer en annan väg.

Mirabelle

Huvudet på spiken :) Antingen anpassar man sig för att överleva det destruktiva gruppklimatet. Blir själv idiot. Eller så utvecklar man den där "det är fel på mig känslan" och emotionella problem. Jag tänker nu på människor som inte har förmågan att genomskåda sitt sammanhang, eller makten att lämna det. Tex ett barn som lever i en dysfunktionell familj, eller går i en skolklass där läraren tappat greppet och det skett normförskjutningar i gruppen. Även vuxna kan bli så nednötta känslomässigt och mentalt av destruktiva sammanhang att de varken kan genomskåda dem eller lämna dem, även om de egentligen besitter både intelligensen och makten att när som helst välja en annan väg och gå vidare.

AL

underbart Mirabelle.
Jag är en människa av få ord och är tacksam när jag får möta dem som kan uttrycka det jag känner. Mina ord och min förmåga är förkrympt pga miljö. Jag ska försöka återerövra dessa.

AL

Har du hittat nåt bra sammanhang än? Jag vet inte ens var jag ska börja leta.
Hoppas du får en bra helg.

Fått nog

Ja AL, var hittar man sitt sammanhang och en äkta gemenskap? Jag har ingen aning. Hade varit skönt att ha vänner som man delade tankar på djupet med.
Måste passa på att tipsa om ett tv program på SVT. The work-gruppterapi med mördare. Hoppas du mår bra. Önskar dej också en bra helg!

Fått nog

Hur länge klarar jag av att må så här dåligt. Har varit helnykter ett tag nu,men mår bara sämre och sämre. Ångesten är konstant.

Mirabelle

Ångest är inget att leka med. Du kanske behöver ta dig till en läkare som kan behandla den? Om du har självmedicinerat med alkohol så är det inte så konstigt om ångesten spinner ur kontroll nu... Önskar jag kunde vara till mer hjälp... Min erfarenhet, som närstående till flera personer med svår ångest-problematik är att medicinering är det enda som hjälper och gör livet hanterbart. Stor kram till dig!

Fått nog

Mirabelle,bara tanken att någon bryr sej hjälper något. Ja du har nog rätt vad gäller behandling. Jag medicinerar redan med mirtazapin och propavan men jag måste nog ändra för jag får ingen lindring längre. Samtalskontakt vore kanske också bra då jag inte har någon att prata med. Ångesten ger mej ingen ro. Kram

Jag såg också grupp-terapi programmet i SVT, mycket intressant. Och tänk vad duktiga vi är på att stänga in känslor. Lite primalskriksterapi kanske skulle göra susen. Fått nog, du skriver så insiktsfullt att den där 7-åringen sitter därinne och tolkar det du är med om..,
Och just det är så oerhört farligt. Kommentaren du trodde dig höra var kanske inte det du hörde och det fick ändå oanade konsekvenser. En förflugen kommentar som misstolkas, eller förstoras för att vi är olika. I min värld är det väldigt få personer som är elaka och ute efter att skada andra. De finns såklart, men människor som mår bra behöver inte bete sig så och händer det andra så är det inte avsiktligt och inte illa ment. Kanske kan man börja i att fundera över varför den andra sa som den gjorde. Vilken var avsikten? Obetänksamhet? Ja, då kan man faktiskt fråga vad personen menar. Elakhet? Ja... som sagt, men de är få. Och det är mest synd om dem om de måste ge sig på andra. Att den andra känt sig sårad och vill ge igen? Ja, men då finns det ytterligare en 7-åring att ta hänsyn till hos den andra parten.
Kort sagt alla borde nog lägga ner lite mer tid på att förstå andras känslor och ageranden. Det är så oerhört sällan andras ageranden handlar om någon utanför dem själva.

Fått nog

Tack Sisyfos för ditt inlägg. Visst har du helt rätt. Inte ska man låta sin överkänslighet ta överhand. Det var ett bra tips att fråga vad personen menade med den i mitt tycke elaka kommentaren. Eller är det så illa att min bakgrund gjort mej till en misantrop som aldrig kan lita på människan igen. Jag märker ju att det finns fina och varma människor här på forumet,i verkliga livet har jag bara mött ett litet fåtal. Hur kommer man över jobbiga känslor i det förflutna,som påverkat hela livet negativt. HSP och anknytningsstörning en spillra till människa som ändå försöker kämpa. Går till mitt jobb och lider i tysthet. Ren elakhet kan jag nog hålla med om är relativt ovanligt. Däremot förakt för svaghet är vanligt,jag möter det varje dag! Allt gott önskar jag dej!

AL

men jag försöker glida undan obehagliga människor...inte alltid lätt men det har blivit en strategi.
Och om någon säger något märkligt/elakt/dumt ...och jag finns med direkt i samtalet...försöker jag upprepa huvudorden....- "man kunde ju ha gjort på ett mer effektivt sätt" ....
- " ..effektivt sätt ?"
Detta funkar typ i två omgångar och sedan säger jag -hmmm...kanske det...eller inte...man får/kan tycka olika!

Jag vet att jag kan ha fel, men samtidigt funderar jag på varför det är så lätt att hitta människor man gillar härinne på vårt forum... vi kanske har träffats? Vi kanske har sett varandra och undrar vem den där bittra tråkiga personen är.. eller blivit ledsna eller upprörda över nån kommentar från en av "idolerna" hörinne.
Det jag tänker är att härinne får vi en helhetsbild... vi är rätt ärliga med vår bakgrund. Vi visar våra svagheter och våra brister, inte bara en polerad yta. Och såhär ser det ut irl. Men det är lättare att ta till sig varandra när man vet bakgrunden. För då kan man ha lite mer förståelse för andra. Och där kan du hitta styrkan -i dig själv. Se på dig själv med blidare ögon, Fått nog. Jag ser nåt helt annat än en människospillra. Jag ser någon som är analytisk och reflekterande och som är oerhört duktig på att utrycka sig ochsina känslor. Jag får liksom inte riktigt ihop dig... det känns som att du har kommit rätt långt i din analys av din bakgrund, dina misslyckanden och orsaker till ditt mående. Känns som att du borde kunna ta steget till att förlåta dig själv och ta dina erfarenheter och din insikt vidare.
Jag hoppas du hittar rätt dörr för du har ju nycklarna.

Fått nog

Du har så rätt i allt du skriver Sisyfos. Visst är det lättare att tycka om en människa som vågar visa sina svagheter. I verkliga livet är det för mycket polerad yta som du skriver Sisyfos. Tackar för berömmet om den analytiska förmågan som du tycker dej se hos mej. Ibland kan jag tycka det är en förbannelse med tänkandet och analyserandet. Vad hjälper det att hitta möjliga orsaker till sin psykiska ohälsa,när man inte kan hitta verktyg att bli bättre. Hur ser man på sej själv med snällare ögon? Terapi? Någon som testat?

Mirabelle

Det var rätt länge sedan nu, och då var jag inte mogen nog att ta emot de tanke-verktyg jag fick av en KBT terapeut. Men jag har haft mycket nytta av de verktygen under de senaste åren. Poletten trillade ner på något vis. Om du är i det läget att du vill förändra ditt sätt att relatera till dig själv och livets omständigheter så är du mogen. Då kommer terapi att hjälpa dig. Testa. Kram

Fått nog

Jag får ta en allvarlig funderare på terapi. Måste bryta det negativa synsättet som jag har mot mej själv. Tack för att du delar med dej av tips och erfarenheter Mirabelle. Kram

AL

Man kan också läsa sig till en massa bra saker.
Den största kritikern är ju oftast jag själv och det finns aldrig förmildrande omständigheter.
Att börja dagen med att säga högt - jag tycker om mej själv - är läskigt och jättefånigt på samma gång. Hur enkelt som helst. Först gör man det bara och till sist känner man det. Vill man göra det ännu läskigare och få en mer känsla av supertöntighet tittar man på sig själv i en spegel.

Fått nog

Jag har läst en del självhjälpsböcker. Känner mej som Stig-Helmer "Jag kan flyga" Jag är inte rädd" när jag ska stå framför spegeln och säga att jagtycker om mej själv som jag är. Det är som du skriver AL,den största kritikern är jag själv. Jag måste få tyst på den alltför kritiska rösten i mej. Är det möjligt för mej att få känna en grundtrygghet? Ha en bra dag!