Först nu när jag sitter här och reflekterar så är det första gången som jag verkligen tar på mina känslor som jag under en längre tid gömt undan inom mig i ren förnekelse och inser hur ohållbar vår relation är. Trodde inte i min vildaste fantasi att jag skulle hamna här och få inblick i så många tragiska historier som bara har en gemensam nämnare - Alkoholen. Det som en gång var en normal del i sociala sammanhang har nu blivit min värsta fiende.
Förutom den här delen av vår 3-åriga historia som jag kände att jag ville skriva av mig om finns det så mycket mer som jag har brottats med som barnen, husbygge, resor, jobb, så mycket historia, bagage som hon inte blir av med och allt är relaterat till alkohol.
Träffade en underbar kvinna med 4 barn (Jag har 2) där allt verkade så bra i både tankar, ord, moral och framtidsplaner. Känslan över att ha hittat någon att tillbringa många år tillsammans med var helt underbar. Bestämde att leva som särbo och flytta ihop då barnen flyttat.
Redan när jag befann mig i den första underbara känslan började magkänslan göra sig påmind om att det inte riktigt stod rätt till när vi berättade om vem man är och vilken historia man bär med sig. Jag förstod snabbt att det här var en kvinna som gillade att vara på krogen och hade ett stort socialt nätverk. Alla krögare i staden kände till henne mer än vad man gör med en "vanlig" kund men min tanke var att alla har en historia så jag bortsåg från allt. Rätt fort började det spåra ur med alkoholen och hon kunde öppet flirta med gamla kompisar som i min värld var sådana hon lärt känna via krogen och det gjorde mig obekväm och kände mig kränkt. Även hennes väninnor reagerade ett antal gånger och sa att det här är inte ok . Påtalade och det blev bättring men ändå mot det håll att det var inte fel det hon gjorde utan det var i hennes ögon bara bra kompisar och att jag var svartsjuk och hade kontrollbehov men visst hon gör det för min skull. Försökte prata om det men landade ofta i att jag hade problem medans det för mig inte handlade om svartsjuka eller kontroll utan om enbart respekt. Tiden gick och efter en AW på hennes jobb berättade hon att en man från jobbet (bara vänner) följde med hem och de pratade om hur ledsen han var på alla olika sätt. Hon beskriver det som " vi satt i soffan och kramades men när han ville mer så sa jag att förstör nu inget som finns mellan mig och min man" Han sov över och då hon varit så ärlig mot mig så hade jag överseende för det hade säkert inte hänt något men jag mådde dåligt, riktigt dåligt då det i min värld bla är hon som bestämmer grad av förstörelse och inte han. Sedan har det fortsatt med historier om vilka hon legat med och att de inte är vänner för att i andra stunden kunna säga att "jag tänker åka och hälsa på honom med eller utan dig" Droppen var när jag på väg hem kl 00:00 med 1 timme kvar efter en lång resa och hon ringer jättefull och säger att hon vill att jag skyndar mig hem för hon har gjort något verkligen dumt, jag blir orolig och frågar vad som har hänt men samtidigt får hon ett annat samtal som hon prioriterar och lägger på med orden att jag ringer dig men skynda dig hem....Den natten kommer jag inte in pga av låst dörr och hon finns inte ute på stan utan efter 25 SMS/samtal och 3 timmar eftersök ger jag upp med tanken att nu är det slut. Men,,,,,efter ytterligare samtal om hur vi tycker att ett förhållande ska vara, att hon är ångerfull men att ingenting hände utan hon ville inte visa hur onykter hon var samt med gemensam syn på att det är för mycket alkohol och det måste dras ned fortsätter vi träffas..... Hon halkar snabbt tillbaka i gamla spår och det blir på något sätt som att hon inte klarar av framtiden utan vill fly till sitt gamla liv. Hon börjar kränka mig mer och mer oftast med sexistiska vinklar om vad hon gjort och inte gjort under sina 8 år innan mig och jag börjar känna mig äcklad. Även lögnerna börjar krypa inpå där jag inser att hon inte kan hålla rätt på vad som gjorts och inte eller med vem men klarar inte att bara lämna henne utan stoppar huvudet i sanden och tror att det ska bli bättre med tanken att om jag bara gör si eller så så slutar det. Hon kan ena stunder prata om vad hon mår bra av och inte för att andra stunden göra allt hon själv inte vill drabbas av med ursäkten att jag är överkänslig. Jag slits nu mellan att jag är allt, vi har det så bra, vi är perfekta till oron för när det börjas dricka.
Efter något år tillsammans har det gått så långt att jag söker mig till en psykolog för att försöka hitta rätt verktyg och få höra om det är mig det är fel på eller inte. Hittar en väg efter ytterligare familjesamtal men det spårar snabbt tillbaka till det gamla. Ringer en stödlinje för anhöriga till missbrukare och förstår att min älskade särbo är alkoholist, det var som ett slag i ansiktet men ändå inte. Summeringen (min) var inte "svårare" än att du har 2 alternativ, lämna eller acceptera hennes beteende tills hon själv inser behovet av vård. Innan jag tog beslutet bestämde jag mig för att kartlägga hennes tidigare vanor och anteckna de vi var i nu. Vi hade gemensam tillgång till våra konton så jag inventerade hennes utgifter för systembolaget och krogbesök....jag var chockad....orden som att hon varit ute mycket men inte året innan hon träffade mig var en ren lögn, Systembolaget 1 gång i veckan o varje gång summor om 300-700:-. Krogbesök Onsdag-Fredag-Lördag. (Dessa alkoholrutiner o 2-3 barn hemma får mig att må riktigt dåligt) Under tiden vi var på varsitt håll under veckorna lärde jag mig genom telefonsamtalen känna igen när hon drack och inte. Det var fler onyktra dagar än nyktra per vecka och under tiden 12-17 glas vin/V. Det tillsammans med lögnerna och kränkningarna fick mig att gå vidare utan henne.....men.....efter 2 veckor var vi tillbaka med varandra för jag älskade den här kvinnan när hon var nykter och åter igen var det fina ord om att det kommer bli bättre.
Under senaste veckan har det varit destruktivt beteende, kränkningar, lögner, vin varannan dag och jag har bara stått där, lyssnat, försöka förstå, blivit ledsen, arg, åkt på jobbet, suttit kvar i bilen efter jobbet för jag mått så dåligt vid tanken av att öppna dörren till huset, vetat att det här är så fel.
Jag slängde ut henne i fredags då hon stank gammal fylla och inte kunde köra min dotter som missat bussen samt sjukskrev sig från jobbet.
Efter det ville hon prata om att "hitta tillbaka" så när jag besöker henne för att lyssna är hon "lätt" onykter och hinner under 2 timmar kränka mig, hennes barn och lägga skulden helt på mig men samtidigt säga hur mycket hon älskar mig.
Det som gör mig så ledsen i allt det här är att jag älskar den här kvinnan över allt annat men kan inte leva med henne och alkoholen.
Jag lämnade under tystnad henne igår och den här gången kommer jag inte tillbaka.
//P