av Sols

.

Sols
mån, 2018-02-12 - 18:56

Jag började på ett långt meddelande inatt som jag efteråt raderade. Skuldkänslor, känslan av att svika min partner. Gå bakom hans rygg. Prata skit om honom. Men jag är så ledsen, tom. Vill inte mer. Jag älskar en del av honom, den andra står jag inte ut med. Fem år, druckit sen dag ett. Jag har stått ut, vissa stunder försökt att intala mig själv att jag är glad. Blundat för sanningen. Men sanningen finns där. En 70cl rose och minst en halv flaska whiskey drack han igår.

Men den Riktiga sanningen kom för ett par veckor sedan. En gammal vän till han skulle gifta sig, jag var +1. Äntligen skulle jag få träffa hans vänner från förr, dem jag hört så mycket om. De gick väl sådär. Ingen presentation utan jag fick presentera mig själv. Fine, irriterande men ska inte sura. Han sprang iväg, ingen tankd om jag var där eller ej, kände ingen själv utan blev lämnad utanför och springa efter som en svans för att intr riskera att bli lämnad kvar. En stad jag inte känner någon i. Det gick okej ändå, jag gjorde mitt bästa för att Socialisera mig med dem vid bordet när det var dags att sitta. Osäker och introvert är jag om jag ska beskriva mig själv. Partnern hängde med en av sina närmaste vänner från förr och de drack på för glada livet. Jag var glad för hans skull och försöker att tänka positivt, det är hans vänner från förr, klart jag som han varit med fem år inte är lika viktig i stunden som dem han saknar så mycket. Kvällen rullar på, dags för tårta. Killen har väl si sådär tio meningar till mig än så lä nge under timmarna som gått. Men det är inte problemet i sig. Utan det är vad hans vän, han stod bakom mig ikön och vi småpratade. Tills han frågar: "ursäkta att jag frågar, jag är däremot orolig över hur han mår. Dricker han fortfarande lika mycket? Jag och brudgummen pratade om honom senast häromdagen, undrar om han dricker fortfarande. Vi var rädda redan då, för flera år sedsn att något inte stod rätt till. Han blev aldrig påverkad, jag har aldrig sett han spy. Vi är oroliga om han dricker likadant ännu att hankommer att supa ihjälsig. Hur dricker han nu för tiden? "

*smack!*
Kändes som en käft smäll. Min mage knep ihop sig. Jag blev alldeles kall, kallsvettades. Ville spy . Orolig, ville gråta.

Jag som inte vill ställa till med en scen och kände hur pojkvännen min sneglade och undrade vad vi viskade om så seriöst i kaffe kön, ljög så jag var troligtvis blå i ansiktet. "allt är bra, ni behöver inte oroa er,"
Jag försäkrade honom flera gånger om, jag har hand om honom, han dricker inte så farligt. JG undrar om han tror mig. Troligtvis inte men han var ju full han med och gick med lättsamma steg till min kille och de fortsatte resten av kvällen.

Det var då,. Idag har det gått några veckor. 4 flaskor whiskey har han druckit sen den 2:a februari. Det vet jag då jag slängde alla flaskor vi hade då. Flaskorna och dunkarna vin har jag inte räknat.

Vaknade inatt av att han spydde. Ovanligt, skrämmande. Han somnade däremot gott efter det, jag låg kvar vaken. Käbde doften och försökte mitt bästa för att somna. De gick inte. Här sitter jag nu efter jobbet, lovade mig själv där jag låg och grubblade vaken sen 2 inatt att idag ska jag inte köpa någon alkohol åt honom. Jag inser mitt bidragande och måste sätta stopp. Men de gick inte, så här står nu en ny flaska whiskey. Flaska nr fem på 10 dagar. Jag är så trött på mig själv. Trött som inte vågar Säga nej, rädsla för att lämna samtidigt som jag har en längtan bort. Jag vill hem, jag bor långt ifrån familj. Lämnar jag honom lämnar jag troligtvis även jobb och hem. Är jag redo för det? Slita upp mig själv från allt jag vet, nä inte än. Jag vågar inte. Jag Är rädd att ångra mig. Varför är jag så dum mot mig själv.... Varför väljer jag honom och inte mig?

InteMera
mån, 2018-02-12 - 20:03

Välkommen hit Sols!
Hoppas du ska finna det hjälpsamt att skriva av dig här och läs runt i andras trådar så kommer du lära dig mycket om dig själv och den situation du befinner dig i. Vi är många här som delar ödet att leva med någon som dricker för mycket men som på nåt sätt ändå lyckas rättfärdiga för oss själva att stanna kvar. Av en massa orsaker som vi alla egentligen vet är svepskäl för det som gör så ont att inse: att vi som du valt att leva med någon i många år utan att inse det riktiga problemet och vägrat se sanningen till varför vi mår dåligt, upplever obehag.

Att kalla sin man eller sambo alkoholist är att ge sig själv möjligheten att se saken med klarare ögon. Så skäms inte och be inte om ursäkt för att du fått ett ord på hans drickande. Det är inte dig det är fel på, dina känslor och reaktioner är riktiga och sanna. Lyssna på dig själv. Hur vill du att ditt liv ser ut om fem år från nu? Ibland är det enda vi kan göra lämna och ibland kan det vara lika självklart men svårt att stanna. Vilket som är din väg kan du bara själv veta.

Du säger det själv redan så bra: varför väljer du honom före dig själv? Ta hand om dig gör så att du mår bra, det har ingen rätt att neka eller ta ifrån dig!