Hej alla.
Jag är en kvinna på 35+ och har ett riskbeteende/riskbruk. Kanske alkoholist.
Jag bor i ett vackert hus. 3 barn i mellanstadie + högstadie. Gift. Stabil ekonomi. Pluggar för närvarande på universitet igen. Bra jobb.
Jag har inte kunnat hantera alkohol på många år. Det blir alltid fel. Jag har smygt, ljugit, satt mig i konstiga situationer, bråkat med människor som står mig nära, jag har självmedicinerat med alkohol, men ibland har jag haft trevligt också. 9/10 gånger slutar ändå med total flopp. Jag kan inte dricka ETT glas, då tar djävulen över och jag vill ha ruset. Jag dricker inte varje dag, har aldrig tagit en återställare. Men jag har svår ångest, kroppen skriker dagen efter, det påverkar min man och mina barn. Vänner. Men hjärnan fortsätter att romatisera det där glittriga bubblet på fredagskvällen. Alla andra kan ju hantera det. VARFÖR KAN INTE JAG!!
Fast det vet jag ju egentligen varför. Min mamma är alholist. Min pappa är numera nykter alkoholist.
Jag växte upp med en svårt psykiskt sjuk mamma. Hon börjde gå in i psykoser när jag var runt året. Mina barndomsår innebar mycket kontroll, känna av läget, mamma inlagd LPT, LRV, LVM in och ut från psyket. Jag var ensambarn. Pappa tröstade sig med drickat men han var oxå en fin pappa. Jag hade min farmor, farfar, kusin och faster. Gick på BUP. Pappa och mamma delade på sig när jag var 12 år. Då orkade pappa inte mer, han blev förälskad i en annan. Jag valde att flytta med mamma. Vågade inte att hon skulle bo själv... Det fortsatte med in och ut på psyk. Läskiga män som kom och ssöp ner henne. Åkte hem på rasten från skolan för att titta till henne. Pappa var uppslukad av den ny kvinnan, men jag hade mina andra nära. När jag var 14,5 träffade jag min man. Han var 18 år. Han blev ju som en bror. Jag hade svårt att gilla pappas nya. Men de höll ihop i 20 år. Det var inte ett bra förhållande. Han började supa mer och mer. Mamma blev vräkt. Bröt mammakontakten. Jag flyttade till min man. Körde på stenhårt i skolan. Gymnasie, högskola direkt, min man och jag strulade lite, men hittade tillbaka. Födde 1 2 3 barn.. De åren drack inte jag alls, var ingen festprisse när jag var ung. Men när barnen började bli äldre så blev det mer och mer fest. Och jag vart oftast fullast.Min pappas drickande eskalerade, han nya brydde sig inte så värst när vi sa att han måste ha hjälp. Jag är van att prata med socialen och psykiatrin, vardagsmat...så han började med lite antabus... gick så där... Fick en bauta kris med min man, villa lämna honom, gjorde de ett tag... då började jag dricka mer och mer.
Sen har det fortsatt. Jag har tänkt på mitt drickande i 3 år. Har fruktansvärt skam och skuld. Min pappa söp nästa ihjäl sig, han fick ett dille på Psyk isamband med avgift. Men han kom till ett hem. Och nu har han varit nykter i 2 år. Detta gör att jag skäms ännu mer. Jag som har varit så arg, skrikit, gråtit etc .. och så sitter jag själv nu i samma skit. Dricker inte i paritet med de han drack... dricker vin... inte varje dag...men jag kan inte sluta när jag börjat.
Är så trött på allt mitt drama som jag själv åstadkommer... men det är så svårt. Jag tänker "jamen denna gång, då fixar jag de!"... hållt upp i 4 månader.. och så skulle jag "testa" igen. Mår ju bara skit- HUR JÄVLA SVÅRT SKA DE VARA ATT SLUTA??!! Jag har ätit antabus, tror inte på den lösningen.... jag har en kontakt med beroende men den känns så där... väldigt löst. Men jag kanske har hållt upp mitt fina skal lite för bra vid besöken...
Jag vill verkligen lägga av nu.