Vill skriva ner min historia. Inte hela, såklart…det skulle bli som en bibel. Men the highlights… Inte säker på varför någon skulle bry sig, men ser att många har gjort så här och kanske kan det hjälpa. Vill göra ett ärligt försök snart, detta kanske är en början? Ska försöka förklara, och jag kommer behöva dig i slutet.
Då jag nyligen fått veta att någon jag känner börjat jobba på det systembolag som jag helst handlar på måste jag planera mina inköp väl. Lyckades luska reda på några dagar hen inte jobbar för att i veckan kunna passa på och göra mina inköp då. Blir tvungen att handla för flera veckor framöver just dessa dagar, för att undvika misstankar. Jag brukar annars dela upp mina inköp mellan olika bolag så att det inte ska bli för märkligt. Vill inte vara den återkommande kunden de ser varje dag. Jag har till och med åkt till en annan stad för att handla, bara för att de jag brukar handla hos fått för täta besök av mig. Jag är vad man kanske skulle kunna referera till som en ”fungerande alkoholist”. Men i verkligheten är jag inte fungerande. I verkligheten kan jag inte referera till mig själv som alkoholist heller. Men det är mitt problem…
Jag växte upp med alkoholism i mitt barndomshem. Jag blev omhändertagen av socialtjänsten, och jag levde min ungdom i totalt mörker. Jag hamnade dock aldrig i något missbruk eller olagliga aktiviteter. Det var jag stolt över. Kände mig nog lite bättre än andra i min situation. Lite sådär lagom arrogant liksom.
Jag blev mycket sårad av alkoholen under min barndom. Jag älskade min *** vad hen än gjorde, men bitterheten följde mig länge. Jag fick egen lägenhet tidigt och träffade snart någon som jag kände mig så hemma med. Tryggheten var viktig. Den jagade jag. Den trygghet jag inte kände som barn. Denne man fick mig att känna så, men han hade stora problem. Samma problem som min *** och återigen undrade jag hur man kunde välja spriten framför vänner, familj och framför allt -sina barn!!!? Jag var medberoende från första stund. Detta var en situation jag kände mig hemma i, hur hemsk den än var. I mycket korta drag slutade historien med att han dog. Jag fick post traumatisk stress uppe på en redan existerande depression. Ett antal mediciner, psykologkontakter och känslor av att inte förstå syftet med livet senare skedde något där jag var väldigt nära att stryka med. Det var en olycka och det var ett under att jag överlevde.
Att överleva olyckan gjorde att jag för första gången förstod efter min fästmans död att jag VILLE leva. Jag hade gått som i ett dunkel i flera år och fastnat i känslan av att inte vilja vara kvar här. Inte att jag ville ta mitt eget liv men någon sjuk vilja av att en olycka skulle ske, en som jag inte hade kontroll över. Men det som hände fick mig att inse att jag faktiskt VILLE leva. Att allt det där jag känt var inte sant längre.
I MYCKET förkortade drag hände samtidigt en massa annat hemskt i mitt liv som jag valde att rymma ifrån. För att överleva. Det ångrar jag faktiskt inte. Men under min ”rymning” träffade jag min man. Han var den mest oskyldiga, naiva människa jag någonsin träffat. Det är delvis därför jag älskar honom så mycket, men också delvis därför jag inte kanske känner den samhörighet jag så desperat eftersökt i mitt liv. I början av vårt förhållande hände något ytterligare hemskt. Detta hemska hände samtidigt som jag träffade min mans familj, som använder alkohol på ett helt annat sätt än jag varit van vid i mitt tidigare liv. De lever i lyx (inte min man men hans familj) där det är helt normalt att öppna en flaska champagne bara för att man får besök (istället för kaffe), man tar ett (eller flera) glas vin när man stryker/viker tvätt osv. Detta beteende hade inte rört mig ryggen tidigare (mer än gjort mig orolig för de som besatt det), men just i den situation jag då var då jag träffade dem gjorde att detta sätt att leva hade stor inverkan på mig. Det började med lite för mycket champagne som fick mig att kunna slappna av och sova på kvällarna när jag mådde som värst när jag just slutat med antidepp och insomningstabletter. Idag har det utvecklats till att jag skäms så över min konsumtion att jag köper 6 flaskor vin men visar bara 2, så att jag kan få det att se ut som om jag bara druckit en halv flaska och att det finns en kvar när jag egentligen druckit 4 ½.
Idag skulle jag uppskatta att jag i genomsnitt dricker ca 2 flaskor om dagen. Det är svårt att säga exakt hur mycket då jag ibland börjar med någon flaska vitt vin, det känns ju så oskyldigt, somrigt, lätt. Och sen fortsätter med biben i skafferiet. En BIB håller ca 2 dagar om jag har något annat att dricka vid sidan om. Så kanske 1 ½ dag, i ärlighetens namn.
Att min man inte tröttnat är ett mysterium. Jag har världens finaste son (och ja, jag höll upp under graviditeten) som jag egentligen verkligen vill umgås med men som jag skickar i säng med min man som ”nattare” för att få tid att dricka, för mig själv. Jag som VET hur det känns att vara barn till en alkoholist. Jag som VET konsekvenserna. JAG sitter här inför er, inte ett dugg bättre än någon annan. Snarare sämre. Jag vet baksidan för alla närstående och ändå förändrar jag inte. Jag är rädd. LIVRÄDD faktiskt! Tror hela tiden att jag ska bli sjuk. Hjärtinfarkt, stroke och cancer är återkommande rädslor. Pga alkoholen och allt det för med sig. Ena stunden sitter jag och är helt säker på att någon av dessa inträffat och jag ber till Gud i fullkomlig panik att hjälpa mig och jag LOVAR att NU (!!!) minsann är det slut på detta, om Han bara hjälper mig så ska jag förändra allt. Nu är det slut!!!
…men 2 timmar senare sitter jag där igen. Efter 1 ½ flaska vin är ångesten hanterbar igen… Sen dricker jag en flaska till för att kunna somna i lugn och ro. Någorlunda ångestfri…
Som ni förstår är jag verkligen en av de värsta, värsta… Jag VILL INTE!!!! Men ändå fortsätter jag! Som jag skrev i min första tråd, jag har tusen anledningar att vilja sluta, men bara EN att vilja fortsätta! Jag kan inte förstå att den enda anledningen ska få överskugga mina andra tusen. Att det är tillräckligt för att fortsätta. Min fina son… åh vad jag gråter över honom… Älskar honom över allt annat. Är så ledsen för varje dag, för varje dag är en del av den tid som bara rinner förbi. Vill stanna tiden. Vill bli frisk. Han är värd en bra mamma, en bra uppväxt. Han har inte gjort något för att förtjäna en mamma som sover hela dagarna när hon får möjlighet (vilket är det främsta sätt mitt problem märks).
Jag är rädd att mista honom, min man, min hälsa ( som i ärlighetens namn inte är mycket att prata om i nuläget), mitt sociala liv (samma sak där), arbete osv. De förstnämnda skapar dock störst rädsla. Jag är påläst. Vetenskap är mitt ämne och JAG VET vad alkohol gör med människan. JAG VET vilka konsekvenser det har, synliga och osynliga! ÄNDÅ sitter jag här som ett fån…. Mina tidigare arroganta tankar, om hur dumma alla var som valde denna väg…de känns inte så smarta längre…
Jag romantiserar alkoholen. Precis som jag gjorde med cigaretter när jag slutade röka. Jag VILL sluta, men tanken på att aldrig kunna dricka igen är för mycket (vilket är löjligt för nästa fråga är ju varför i helsike det är så viktigt?!). Så många goda stunder jag och alkoholen haft… Sådana härliga vänner vi varit, som delat glädje och sorg…
För en tid sedan lyckades jag med 30 dagars avhållsamhet. Det var en STOR bedrift för mig som druckit kopiösa mängder VARJE DAG i 6 års tid bortsett från under graviditeten. 30 dagar verkade omöjligt. Men så en dag kände jag mig ovanligt inspirerad och motiverad och började med flit läsa en blogg från anhöriga till alkoholister. Kände så väl igen mig i beskrivningen, både som barnet som behövde ta hand om sin förälder , syskon och hushåll på daglig basis pga alkoholen men också som den vuxna alkoholisten och som partner till någon som betedde sig på detta sätt. Jag läste också om skadorna på kroppen (som jag i och för sig känner till men var bra att bli påmind om) man ådrar sig efter en tids drickande. Jag streckade dag för dag och första veckan trodde jag verkligen inte att jag skulle klara den utmaning jag satt upp för mig själv. Men det blev lättare och lättare och till slut gick det!!! MEN, till motsats av vad jag från början tänkt så resulterade detta inte i ett mer hälsosamt förhållande till alkohol, utan då de 30 dagarna var över var det som om jag skulle ”ta igen” den tid jag missat då jag inte druckit.
Nu känner jag att jag vill försöka igen. Har inte utarbetat någon plan än och vet inte exakt vad eller hur jag ska göra. Vet bara att jag är så ofantligt trött på mig själv. Behöver några dagar att förbereda mig. Så tänker typ måndag… Någon som är med mig? Som vill börja tillsammans? Peppa varandra? Älska, hata, spotta och fräsa tillsammans?
Inser att detta var en väääldigt lång och ibland osammanhängande historia. Om du läst såhär långt måste jag tro att du är väldigt engagerad. Och väldigt sympatisk. Vill du prova att göra detta med mig? Jag behöver dig!
Alkohol konsumerad i skrivandets stund -massiva mängder!