Hej, jag är ny här.
Det är så klart inte första gången jag bestämmer mig för att lägga sponken på hyllan. På 20år av missbruk har jag hunnit hälla ut en och annan flaska samtidigt som jag för mig själv deklarerar att nu får det vara nog. Jag har alltid sett till att fungera i livet trots att jag alltid egentligen druckti för mycket och för ofta. I 20årsåldern var det ju accepterat och i 30årsåldern oxå ok. Men till slutet av 30 hände något. Då fick jag börja låtsas att jag drack mindre medans jag så klart fortsatte att vårda mitt missbruk.
Nu är jag 44. Förra året var jag nykter första kvartalet men trillade dit igen. Visste väl från start hur det skulle gå men började lura mig själv att det var nog ok med några glas vin några dagar i veckan och visst fick man bli berusad en dag i veckan? Så var jag snart där igen.
Jag älskar att laga mat, det ger mig stor sinnesro och glädje. Men så klart hänger det ihop med att jag oxå dricker när jag gör det. Jag är mycket kompetent i köket, mycket. Utan alkoholen är det fortfarande kul men dansen i det försvinner lixom, det blir mera ett hantverk. Så det är mera som försvinner ur mitt liv när alkoholen gör det. Stort hål.
Alkoholen har för länge sedan slutat skänka mig glädje, så klart är den där första kicken enorm men efter den är det bara en jakt. Har alltid sett till att nyktra till över natten så det pågår inte i dagar. Men det kan ju vara varje dag. En liter vin kanske. Där den enda glädjen kommer från de första två glasen, sedan handlar allt om att smussla, om ångest och hopplöshet.
Nu har jag varit nykter i 15dagar. Det har varit och är väldigt fysiskt jobbigt men går. Jag är ganska trött och håglös, medicinskt har jag säkert tagit mycket stryk. Allmänskicket är sådär. Inte jättedåligt, väger tvåsiffrigt och är 180, kan springa en mil på 60 min. Ganska stark. Men håglösheten, allt jag gör känns som en slakmota, jag vill ha min glädje tillbaks. Hoppas den kommer.
Jag har fru och två små barn som är de finsate barn i världen, de förtjänar en pappa som både är vid liv och att räkna med.
Det är första gången jag öppnar upp, jag behöver stöd och hjälp, alla tips är välkomna. Ännu vågar jag inte gå till doktorn. Inte så mycket stt säga om det, skammen är för stor. Till min fru har jag bara sagt att jag inte tänkte dricka på ett tag. Planen är att sluta helt.
Tacksam för tankar och stöd och tips, det kommer behövas. Och om någon vet en privatläkare och eller stödgrupp i Malmö/Limhamn som jag kanske kunde få stöd av är det oxå tacksamt. Säg bara till så hittar jag på något sätt som du kan förmedla namn utan att göra det i klartext här. Jag orkar inte missa målet igen.
Bästa Hälsningar
En som kämpar just nu