Hej!

Jag ska börja det nya året vitt! Jag tänker mig detta som en dagbok för mig själv och för andra att se hur det går för en som dragit på sig ett beroende att bryta det. Jag tycker om att skriva så det kan nog vara bra för mig att få skriva av mig till andra som förstår hur jag har det.

Jag har sakta men säkert trillat ner i alkofloden. Jag erkände det hela på jobbet, ingen visste något för utåt sett var jag ju alltid glad och jobbade mycket. Jag fick terapihjälp, fick gå på djupet med barndomskänslor och bearbeta dem. Jag förstod att jag handlade som när jag var liten, för att behaga alla andra. Och till hjälp för att orka tog jag vin, eller sprit, så kände jag inget, orkade lite till. Jag har man och två barn. Mannen förstår inte allvaret och har en annan spärr än jag. Det är väl bara att skärpa sig tycker han. Barnen märker troligen inte mycket, jag blir glad och trevlig. Och trött, det är allt. Men skammen, och all bakfylla tar kol på mig. Efter terapin skyllde jag på att mannen inte ville hjälpa till och därför kunde jag bara sluta dricka på vardagar. Men...fram och tillbaka har det ökat. Bara en onsdag också, och kanske torsdag osv. Jag vet ju att de gånger jag varit helt vit någon vecka eller två så mår jag så mycket bättre.

Nu börjar jag 2018 med noll alkohol, jag säger ”obestämd tid”, men skulle bli så stolt om jag klarade ett helt år. Kanske fixar jag i varje fall en månad? Jag vill så mycket annat i livet, jag vill må bra, jag vill träna, jag vill ta hand om mig. Inte tänka på när jag ska dricka och hur mycket och om jag har tillräckligt.

Min stora fara är att vi alltid har alkohol hemma. Har haft den diskussionen så många gånger och mannen tycker inte att det är något problem. Jag har så gott som slutat att ta av hans vin, öl och sprit och köper eget. Mitt egna är nu slut. Finns inget för mig. Jag har sagt till honom att jag ska vara vit på obestämd tid. En annan fara är att dricka ensam. När jag dricker med andra behärskar jag mig, tar inte för mycket, gör inte bort mig. Men när jag är själv ser ju ingen hur mycket jag dricker så då dricker jag. Smyger gärna med att dricka här hemma.

Men som sagt, nu börjar jag på nytt med det vita livet!

Vita jordgubben

Åh tack snälla människor för alla peppande ord. Jag hade för en stund en tanke på att strunta i alltihop igen. Va fa... Idag är jag full igen. För att det var en speciell dag och för att vi drack för att fira den tillsammans och för att jag fortsatte och tog av mannens whisky när han lagt sig. Det är såklart så att det är problem både här och där men det ska sopas under mattan. Vi har haft alla möjliga samtal, bråk osv om det här. Ett tag låstes allt in men det togs inte på allvar eftersom han visade vart det fanns sen, som ett litet skämt. Det tas inte riktigt på allvar och ja, för att det finns rädsla, jag vet. Offerkofta är en vanlig benämning på mig här hemma. Jag tänker ofta att jag ska visa, jag ska ändra mig men så orkar jag inte fullt ut. Och det gör ju att det är sant, att jag är en offerkofta tänker jag, och skäms, och tycker jag är en förlorare igen och igen och igen...

Jag tar nya tag! Tack än en gång, ni kloka! Har jag klarat 18 dagar kan jag klara 19, eller fler!

Mirabelle

Du är tillbaka på banan!!! Hejja jordgubben! Det där med offerkofta stör mig... Det är inte sant! Du äger ditt lidande. Du kämpar för att må bättre. Litet jävla stöd är fan inte för mycket begärt. Och, om man inte kan hjälpa så kan man i vanlig medmänsklig takt och ton iaf låta bli att stjälpa. Din man borde fundera ihärdigt på ifall han verkligen beter sig som den livskamrat han själv önskar sig, eller ännu hellre den sortens livskamrat han en dag önskar åt sina barn. De nöjer sig med det de själva bevittnat den dagen det är dags... Kram

Ja, det går fort att lägga till nyktra dagar, som blir veckor, som blir...

Håller återigen med Mirabelle. Ta en funderare över hur ditt liv med mannen ser ut. Lite hårt, men det låter som om han mest stjälper när du behöver någon som hjälper.

Lycka till! ♡

Vita jordgubben

Ni har så rätt. Ja... Har läst allt. Tack! Jag håller ju med. Jag får ingen direkt hjälp i det här, och har aldrig fått. Kanske beror det på våra båda fäder som sitter i var sitt hus och dricker alkohol och "Tycker synd om sig själva". Han jämför det med "offerkofta". Ingen vill ju hamna där. Hade min man inte varit så stöttande i många andra saker så hade jag ju såklart inte varit kvar i den här relationen. Men just i det här är det stopp och jag tror att det har en del med mig själv att göra. Jag ser mig ofta som ett offer, har med min uppväxt att göra. Jag tänker ofta att i vår relation är det oftast jag som har problem. Jag mår psykiskt dåligt, eller har svårt att hantera stress, eller dricker för mycket, eller är sänkt utan att veta varför. Medan han är mer jämn och om han har problem så blir han mer sluten och pratar inte. Vilket jag såklart stör mig på eftersom jag vill öppna upp och prata om allt! Vi har varit tillsammans i 17 år men det tar väl ett helt liv att lära känna en människa. Vi har gått igenom många saker tillsammans och till och med funderat på att separera men det har slutat i att vi ändå har en grundkärlek som vill fortsätta så vad tusan ska alkodjälvulen få förstöra för!

Jag har köpt nytt nu, en typisk sak jag gör. Köper nytt av det jag har tagit av honom för att han inte ska märka och sen dricker jag upp det jag tagit själv. Nu var det ju en whisky jag tagit ur så jag köpte en ny och några halvflaskor vin till sig själv, dock vitt vin istället för rött som jag föredrar. Jag tänker dricka denna helg. Sen djävlar ska jag ta mig i kragen! Ja jag vet hur ni tänker, "Nästa måndag", men jag tänker göra så nu. Ingen alkohol, inget godis eller mackor för att tröstäta. Jag vill gå ner i vikt, träna, må bra, möta våren glad och med energi! Men jag tänker dricka denna helg...

Det är klart att jag känner mig skamsen, att jag inte klarar det, att jag är någon sorts "Skurk". Jag känner mig skyldig, varför vet jag inte för ingen säger väl åt mig vad jag ska göra, bara mig själv. Men jag vet väl innerst inne att jag borde rapportera en dag 20 och låta som att allt går så bra, Välkommen till verkligheten säger jag. Såhär kan det också se ut, för en som försöker få till det i livet men misslyckas ibland.

Återkommer. Med mer energi, efter helgen. Jo, jag lovar!

Mirabelle

Måndag it is. Vi väntar på dig. Skurkar känner vi oss nog som alla litet var till mans sådär... Alla har sina orsaker. Så tror jag att det är iaf. Det här är din resa. Du håller i spakarna och bestämmer vad som är rätt för dig. Önskar dig en fin helg och ny energi!

Vita jordgubben

Så trött på mig själv då det bara gått utför igen. Men jag har börjat ställa krav på mannen att han måste stötta mer. Han kan ha öl hemma för det tycker jag inte om men jag vill inte att han dricker på vardagar för det triggar igång mig. Vi får se, han har sagt det förut men inte lyckas hålla det...

Vita jordgubben

Tack Poppins!

Jag känner mig som en dålig människa och mannen blir ju inte glad när jag druckit för mycket och inte tar hand om mig. Ja jag är trött på a, men blir trött på att jag låter mig förstöra för mig själv.

Jag vet inte vad jag tänker just nu. Har tänkt hela dagen på hur jag ska göra och vart jag står. Jag tror jag håller på med för mycket samtidigt. Alkoholen, vikten, träningen, kosten, vem jag vill och hur jag vill vara. Det blir ingenting av något. Tänker att jag ska ersätta alkoholen med träning men jag orkar ju inte ens träna. Jag ska byta kost och äta bra saker, men orkar inte ta tag i det heller. Jag har förstoppningsproblem och orkar inte ändra på saker för att det ska bli bättre. Jag sätter på mig koftan, den blöta och tycker att det är för att relationen är så tråkig, jobbet är så tråkigt. Jag orkar inte skylla på mig själv, för jag vet att det är mig det handlar om. Men det orkar jag inte höra just nu...

Mirabelle

Det är nog aldrig bra att försöka förändra för mycket samtidigt. Man blir överväldigad och fastnar i passitivitet. Det är ju rätt stora förändringar du försöker göra dessutom. Välj den som är enklast att "ta i" och ta på dig skygglapparna gällande allt det andra. Du behöver inte enns lösa hela det problemet, utan kan lugnt koncentrera dig på ett enda delmål. Om du tex vill lägga om din kost, så är det ett rätt stort uppdrag. Överväldigande. Välj bara en liten enkel "ovana", tex att sluta äta vitt bröd (vad vet jag, jag är rudis på just kost) och ersätta med knäckebröd. När du lyckas med ett delmål växer självförtroendet och motivationen. Passiviteten försvinner och det rullar automatiskt på med fler förändringar, en efter en. Vem vet, det kanske slutar med att du byter ut det tråkiga förhållandet eller det tråkiga jobbet också när du ändå är i farten... Ju bättre man mår, desto mindre benägen är man att acceptera omständigheter, förhållanden, vanor mm som inte leder till att man mår ännu bättre. Kram

Vita jordgubben

Jag är tillbaka! Och den här gången ska inte A få förstöra för mig!

Tack Mirabelle, jag vet ju allt det där egentligen, att ta små steg, inte gå ut för stort. Jag tror det är min personlighet. Jag är ofta allt eller inget, jätteglad eller jätteledsen, känslorna virvlar omkring där inne trots att jag på ytan är en lugn person som är stabil.

I helgen bråkade jag med mannen, jag tände till över något han var arg på och sa helt onödiga saker. Barnen 6 och 10 satt med vid matbordet, tysta och försökte göra sig osynliga. Jag lovade mig själv när jag fick barn att aldrig bråka framför dem. Och så händer det igen och igen. Och bara när jag har alkohol i kroppen. Jag har bett om ursäkt till alla, sagt att jag går tillbaka till vitt (trodde några dagar att jag kunde hålla mig till helger igen, och det kan jag men det blir för mycket när väl helgen kommer).

Jag har bett om ursäkt till barnen och sagt även till dem att jag inte kan dricka vin för då mår jag dåligt och blir på ett annat sätt än jag vill. Att jag inte ska göra det. Jag tänker att det blir svårare för mig att dricka ju fler som kan hålla koll på mig. Då måste jag smyga och det känner jag sån skam för varje gång, som att till och med grannarna vet om det, man blir ju knäpp, törs knappt gå ut med sopor "för tänk om de vet att jag smygdricker idag". Usch, det livet vill jag verkligen inte leva mer. På jobbet vet de också och det ger mig mer skamkänslor för de frågar ibland när det gått snett och då kan jag inte ljuga. På ett sätt är det skönt och på ett sätt inte. Klart att det märks när någon är bakis om man vet att personen har problem.

Så, dag två idag. Har inget datum eller så, tar dag för dag och idag ska jag vara nykter. Mina orosmoment är helgerna, då mannen ofta tar en öl (som tydligen är viktig). När vi ska åka på kryssning på Sportlovet, jag har aldrig åkt kryssning utan att dricka. Andra festliga tillfällen och när mannen åker på jobbresor och jag är själv. Tänkte att jag kan ha forumet att gå in och skriva på när jag känner mig sugen. Innan det går snett så ska jag in och läsa här, jag tror det kan vara en sorts bromskloss.

Nu kör vi!

jessi75

Har läst din tråd och jag startade oxå nyktert efter nyår, höll i 12 dagar, sen höll jag det måttligt och sällan men så som för alla andra eskalerade det fort.. har varit på beroendemottagning och fått campral och ska gå på ett antal samtal.
Idag är det dag 3 för mig så nu kör vi!!!
KÄMPA!!

Mirabelle

Nu kör vi!!! Och så bromsar vi varann så det skriker om det innan någon hamnar i diket :)

Vita jordgubben

...vilken dag jag är på. Det har gått bättre så, att jag inte bestämmer något utan bara är i nuet och är nykter nu. Förra veckan var det mycket sug, dock inte så jag behövde övertala suget. Jag har hört att ett sug håller i sig i ca 10 min. Så jag väntade i 10 och då gick det oftast över. Stämmer nog alltså. Vänta i 10 min innan man ens funderar på att ta något. Drack alkofritt i helgen och det gick bra. Den här veckan har det inte varit mycket sug alls, däremot börjar jag fundera mer och mer på vår kommande kryssning som blir om ca en vecka. Hur kommer jag att reagera, ska jag tillåta mig att ta ett glas vin då osv osv. Sen viftar jag bort det och tänker att det behöver jag ju inte ens bestämma på något sätt. Det blir som det blir, men just nu är jag nykter.

Jag har börjat fundera mer på beroende och vad det är som gör att jag vill fly från situationer. Försöka göra något åt själva situationen istället för att fundera så mycket på hur jag ska klara mig utan alkohol. Det känns bra, som att jag kommit lite djupare med just det.

Fortsättning följer. Tack för alla fina ord!

Mirabelle

Att ställa sig frågan - Vad är det jag vill fly från, in i ruset? Ibland behöver man inte enns förändra speciellt mycket, bara sätta tummen på var skon skaver liksom. Det blir så mycket lättare att hantera suget när man vågar möta de tankar och känslor som triggar head on.

Vita jordgubben

Bakis idag. Vad är det med mig? Vill jag inte tillräckligt?

Har känt mig spänd som en fiolsträng den senaste tiden med stresskänningar i den stela kroppen. Det enda jag kan koppla det till (förutom beroendet då) är situationen på jobbet som jag vantrivs med och att jag halverat min antidepressiva i några månader nu.

Att vara påverkad blev en befrielse. Nu får jag betala med illamående, huvudvärk och skakningar.

Jag har två veckor framöver med festligheter, jag orkar inte kämpa emot de helgerna just nu. Men jag ska försöka att dricka måttligt och inte hälla i mig som i går. Efter det ska jag försöka igen.

Som jag sa till min chef: ” Huvudsaken jag vill och försöker”.

Ser mig åka pulka som liten. Först är man på toppen och allt känns spännande, sen går det utför snabbt och det är så kul. Men så kommer guppen, de är roliga i sig men gör rätt ont när man slår i rumpan. Trots det vill jag klättra upp på toppen igen, och igen, och igen...

Mirabelle

Jag tänker på det här med att börja fasa ur antidepressiva... Ibland kommer depression som en blixt från klar himmel, utan någon vettig anledning, och då bekämpas den lyckat på kemisk väg. Mediciner. Om det däremot finns omständigheter som utlöser depression, tex en ohållbar arbetssituation, så är mediciner bara tillfällig lättnad. När man tar bort medicinen ramlar man ner i depression igen, för problemen som orsakar den finns kvar. Har du fått någon samtalsterapi i kombination med medicin? Det brukar ge bättre resultat för ett äkta tillfrisknande... Kram

Vita jordgubben

Tack för tankar Mirabelle! Min depression kom i samband med förlossning trots att det var en bra sådan. Bluesen gick liksom aldrig över och efter ett halvår var jag helt utmattad av att låtsas som att allt var bra. Då fick jag medecin, som hjälpte bra. Efter ett år provade jag att sluta men bara några månader efter kom det tillbaka ännu värre. Panikångest och sömnlös. Jag har fått terapi och lärt mig mycket om hur jag ska hantera stress och relationer både hemma och på jobb samt familj. Nu har jag ätit i 4 år och har läst att alkoholberoende kan ha med antidepressiva att göra. Så jag tänkte att det skulle vara bra att fasa ut dem.

Nu i denna stund när jag skriver det här så ser jag ju hur det ser ut. Jag försöker kanske med för mycket på en gång igen. Kanske blir det för mycket för kroppen att sluta med både alkohol och medecin samtidigt?

Kanske vore det smartare att sluta med alkoholen först samt ersätta med träning. Och efter det fasa ut medicinen då jag redan har träningen som stöttning...

Nu har humöret gått ned, axlarna och käkarna börjat värka (första tecken för stress för mig). Och det börjar jag dämpa med alkohol. Jag går rakt i min egen fälla!

Tack för tankarna. Jag tror jag måste tänka om.

Mirabelle

Nu slog du nog huvudet rätt på spiken :) För mycket samtidigt. Tänk scaffolding. Medicinen är din byggnadsställning. Du måste få nya stöttor på plats innan du avlägsnar den. Kram