Jag måste bara lätta på trycket innan jag blir galen.
Sedan många år har min man i perioder smygdruckit alkohol. Jag hittar de tomma burkarna, flaskorna, dunkarna på alla möjliga ställen. Till en början bara förnekelse från maken, numera erkänner han att han druckit men inte alls den mängd han hällt i sig. Han säger att han sköter arbetet, han arbetar på annan ort och är borta från hemmet måndag till torsdag. Min och barnens frizon. Jag vill inte ens veta vad han gör utanför arbetet måndag till torsdag, troligen planerar för hur han ska få till drickandet från torsdag eftermiddag till söndag utan att nån ser. Alla runt om honom vet när han druckit, han lurar bara sig själv. Jag har gått under i detta flera gånger men nu skiter jag i om det blir hans undergång, jag vill bara överleva och komma ut på andra sidan och kunna fortsätta leva mitt liv.
För två år sedan lämnade jag honom, då lyckades han övertala mig att han skulle sluta och leva nykter, vi hade en bra sommar och höst och han lyckades också få mig att tro att allt var så bra att vi köpte ett hus. Nu sitter vi med miljonskulder och ingen av oss klarar av att bo här ensam (tror jag)
Igår var barnen och jag hemifrån hela dagen och när vi kom hem på kvällen var han kanon, sluddrade, fumlade och irriterad så fort jag sa nåt. Upprepar saker tusen ggr. Även fast jag vet att jag inte ska fråga om han druckit så frågade jag: "Hur mycket har du druckit?" Han svarade: "Massor!!!!" när jag då frågade om han druckit öl eller vin så sa han "Ge dig Nu!!" och sen var det slut på diskussionen. tack och lov, för han brukar alltid vända det så att det är jag eller barnen som gör att han mår dåligt.
Förra veckan gick jag igenom alla skrymslen och vrår och hittade massor, säkert hundra tomburkar, några vinflaskor, spritflaska, tomma vindunkar och två tomma plastdunkar. Idag ligger det säker 20 tomburkar och en tom vinflaska innanför inspektionsluckan till husgrunden och de fanns inte där i fredags.
Va ska jag göra? Han går inte med på behandling, han har ju inga problem, han mår bara inte så bra just nu..... Ska jag låta honom hållas och vänta till den dan han är så redlös och i dåligt skick att jag kan kalla på ambulans? Oftast somnar han när kvällen kommer och sover ruset av sig. Sen ska vi låtsas som att vi är fina, normala familjen när morgonen kommer. Mina känslor är så långt borta att jag idag inte kan förstå hur det är möjligt att jag en gång älskat honom, jag stannar på grund av ekonomi och för att jag inbillar mig att barnen ändå mår gott de bra dagarna vi har tillsammans.
Tack för att du läser.