Det här är mitt första inlägg på denna tråd. Jag har tidigare skrivit i tråden -förändra ditt drickande, men det var länge sedan nu. Jag har ett eget riskbruk som jag jobbar på men, det är svåret då jag behövet ett stabilt lugnt liv. Det ser inte ut så.
Igår kom min mamma hem efter att ha legat på sjukhus och sedan eftervård i nästan 4 veckor. När hon åkte in var hon katatonisk och kroppsvätskor hade släppt, hon var inte kontaktbar. Ett långvarit hårt drickande gjorde att kroppen inte orkade mer. Båda mina föräldrar dricker och de dricker mycket och nästan varje dag. De kan inte sköta sin hygien, byta kläder, laga mat. De bara dricker. Jag har försökt att hjälpa dem i så många år med allt praktiskt men nu orkar jag inte längre. När mamma åkte ambulans in till sjukhuset hade jag inte varit där på nästan 4 månader. Jag behövde skydda mig själv för att inte gå under, men det har gnagt i mig hela tiden och jag har oroat mig. Så rasade då allt och mamma hamnade på sjukhus i ett förfärligt tillstånd. Hon hade säkert inte duschat på 6 månader eller mer, full och helt okontaktbar. Efter alla undersökningar konstaterade det att det var ingen stroke, utan kroppen orkade helt enkelt inte. Undernärd, sönderdrucken och i en helt annan värld. Min mamma kände inte igen mig, trodde att det var 1972, frågade efter sin mamma....
I 3 veckor har jag gått igenom deras obetalda räkningar, ringt hyresvärd, Intrum Justisia, Kronofogden, flera Biståndshandläggare, telefonbolag, kreditbolag mm. Jag har ägnat hur många timmar som helst åt att deras ekonomi, för att de inte ska bli vräkta. De har pengar men det hjälper ju inte om räkningarna inte betalas. Min pappa har köpt massor på kredit då flera affärer inte har kontanthantering. Han har inte förstått att han kan betala med sitt bankkort, suck.
Efter att min mamma varit nykter i 3,5 veckor började hon bli sig själv igen. Pigga ögon och ett busigt leende på läpparna. Hon mådde bra av att få varit på sjukhus och eftervård. God mat och många att prata med. Hemma är hon isolerad och har bara pappa. Jag hade velat att hon skulle få en plats på ett äldreboende och att pappa skulle kunna hälsa på henne. Men så lätt går det inte. Igår kom mamma hem och allt är nu som vanligt igen, såklart. Det enda som hänt är att vi alla har hjälpt henne att må bättre så att hon kan dricka igen. Om jag är bitter? Nja, snarare uppgiven och ledsen. Just nu känns det mer som -ska detta aldrig ta slut?
Det är inte bara det att de dricker, de behöver hjälp med allt möjligt. Jag har städat, lagat mat, handlat och funnits till för dem. Nu har vi ordnat hemtjäst 3 ggr/dag, men jag oroar mig för hur det ska gå? pappa kan vara jättebesvärlig och hans humör.... Hur kommer hemtjänste att ställa sig till två fyllon? som är inkontinenta och ligger för ankar? Pappa har nog inte bytt kläder på flera månader och luktar förfärligt (han vägrar).
Det kommer inte att dröja länge innan mamma är på sjukhus igen, tyvärr. Jag har sagt till pappa att mamma inte får dricka mer, att hennes kropp inte klarar mer. Han blev jätte arg på mig och skrek -hon kan väl tänka själv. Tja, det kan hon faktiskt inte. Det är han som serverar henne vin, det är han som handlar. Han kommer att döda henne! Båda är sjuka i alkoholism, jag vet. Men idag är mamma så världsfrånvänd att hon inte skulle komma på att hon ska dricka. Hon minns helt enkelt inte och hon hade varit utan alkohol i nästan 4 veckor.
Nu släppet jag taget och låter hemtjänsten hjälpa dem. Mamma får hemsjukvård och biständshanläggare är inkopplade. Nu behöver jag ta hand om mig själv. De här veckorna har gjort mig sjuk, min kropp har sagt ifrån. Jag har (eller borde ha) ett eget liv, med familj, barnbarn som jag vill finnas för. De har fått stå åt sidan alltför många ggr. Mina föräldrar är gamla, 82 år och det kommer att ta slut någon dag. Tråkigt bara att deras sista tid ska behöva bli så eländig. Det gör mig så ont men också så arg. De har genom sitt missbruk skadat oss (idag vuxna) barn. Vi är tre döttrar och alla bär vi på sår och skador av olika grad. Vi har växt upp i ett svårt dysfunktionellt hem och lider av posttramaumatisk stress, vi har växt upp i en krigszon mer eller mindre. Med exprosiva utbrott, stryk, hot, fylla och en rädsla som aldrig vill släppa taget.
Jag har gått flera anhörigprogram på beroendemottagningen och har redskapen, men det räcker inte. Jag har även min egen sorg över ett vuxet barn som dog vid 24 års ålder av en olycklig blandning av alkohol och tabletter. Jag vill bara att allt ska vara lugnt omkring mig. jag orkar inte med dessa katastrofer...
Jag vill ha sinnesro!