Jaha, då sitter man här då. Nu är det slut. Han fick välja mellan alkoholen och mig. Naturligtvis valde han alkoholen. I november flyttade han ut och sen har hela vintern gått åt till att packa ihop hans saker och få iväg. Och hans barns saker. Och fira jul och nyår ensam. Och lära sig hur allting i huset fungerar, vedpannan inte minst. Och snöslungan. Och bilen. Jag har lyckats bemästra det hela hjälpligt, men efter två veckors influensa har jag börjat inse att det inte håller i längden. Jag måste byta liv. Från stort hus på landet till lägenhet i stan. Från renovering, trädgård, grönsaksodling, djur, vedhantering, norrlandssemester, fiske och friluftsliv till.....ja vad? Vad ska resten av mitt liv innehålla nu när jag inte längre kan ägna min tid åt drömmen om att det ska bli bättre? Att han ska bli frisk? Att vi som par ska hitta tillbaka till varandra? Och leva det där drömlivet vi pratade om i början? Hur ska jag få mitt hjärta att glömma honom, nu när hjärnan har insett att jag inte kan eller ska ha en relation med honom? Hur ska jag orka leva ensam resten av livet? Det är lika troligt att jag hittar nån ny som att han slutar dricka...... Hur ska jag hitta en lägenhet att trivas i efetr alla år i eget hus? Vad ska jag göra av all tid? Vad sjutton ska jag göra nu??????

Jag vet att det är svårt att förstå och känna nu, men det kommer bli bättre!

Du har gjort ett starkt val, med hjärnan snarare än hjärtat, och det är inte alltid lätt att släppa tankar, drömmar och förhoppningar, men månfa saker är kanske också lättare nu...?

Jag trodde också att jag skulle tvingas byta ljuva livet på landet mot lägenhet - men tiden gav mig alternativ och idag har barnen och jag ett eget hus, mindre och mer lättskött! Ljuvligt!
Din tid kommer!
Kram

Min tid kommer....när då? Jag fick barn ganska tidigt och ägnade deras uppväxt åt att ensam försörja dem och hålla ihop allt och göra det så bra det kunde bli. Och jag levde ofrivilligt ensam i alla år. När barnen flugit ut träffade jag "mitt livs stora kärlek" och allt blev pannkaka. Nu är jag över femtio och har "lyckats" i livet med karriär och ekonomi. Och klarat mig undan en besvärlig relation. Men sen då? Vad ska jag fylla resten av livet med, som inte bara är "för att fylla tiden med något mer än jobb" Livet på landet är inte ljuvligt, bara ensamt.

Tösabiten

Du var stark och bröt upp. Du vågade det jag inte vågar. Min dröm är att få bo på landet men min man vägrar flytta. Han vägrar även sluta dricka. Har inte vågat ställa ultimatumet sluta dricka eller jag går, för jag vet att jag får gå. Min rädsla är precis det du går igenom. Ensamheten och att inte klara ett hus på landet själv. Jag blir 50 år om något år. Är det för sent? Att bygga upp ett nytt liv? Skaffa ett hus på landet? Sätta mig själv i centrum? Det enda jag känner nu är att aldrig något mer förhållande. Och skulle det råka bli ett nytt förhållande om jag nu får tummen ur och drar härifrån till mitt drömboende, så har jag lovat mig själv att aldrig mer bo ihop med en man. Hur skadad är man egentligen? Är jag för gammal? Är rädd för ensamheten och när jag läser om dig blir jag rädd och tvekar. Men är inte femtio mitt i livet?

50 år, bor i hus själv och det går jättebra! Visst kan det hända saker ibland men det löser sig! Ensam känner man sig ibland men än har jag inte dött! Även om man är ihop med någon kan man känna sig ensam så det blir ju inte så annorlunda! Är nog också lite ”skadad”, har jättesvårt att tänka mig att bo ihop med någon igen! Johanna51 du är ju i ett guldläge egentligen eftersom du har skaffat dig en god ekonomi på egen hand! Mångas stora rädsla att inte klara den biten på egen hand!

Jo jag vet att jag har det bättre än många andra i min situation. Men god ekonomi löser ju inte alla problem, speciellt inte ensamhet.Visst, jag har råd att resa, men det är inte så kul ensam (jag har provat) visst jag bor fint på landet, men oroar mig ständigt för den krånglande pannan och allt som måste renoveras (jag har renoverat tre hus själv, det är INTE roligt) eller att bilen ska pajja igen, det går inga bussar här ute i skogen...nej det är dags för ett bekymmersfritt boende (har alltid stugan kvar om jag känner för att oroa mig, eller renovera) men frågan kvarstår: Vad ska jag fylla mitt liv med? Det är lite samma sits som en nykter har, vad ska livet inneålla när man inte längre har alkoholen?

AL

Du fyller din tid med dej själv. Du behöver din tid. Du kan fylla din tid med att planera ditt boende ( kvar eller flytta). Fokus dej själv...Inga barn ingen partner.... Att lära sig älska sitt eget sällskap och bara det...Det är vilsamt.

För det är det man gör..Jag har slutat dricka själv. Hade en förhoppning om att mannen också skulle göra det för gott..Tyvärr är alkoholberoendet starkare än honom..Så jag köpte ett eget hus och är stolt över det..Jo, jag är också orolig emellanåt för saker som går sönder och ekonomin..Nu super ingen upp mina pengar i alla fall..Eller sina och jag får stå för matkostnader..Jag är 55 år har inte känt mig så fräsch på många år..Visst har jag perioder av svajande mående..Men vill inte ha en fylleluktande man som aldrig kan köra på morgonen, som kan beter sig illa i fyllan, som blir deppig utan alkohol, ja ni vet hur det är..Listan kan göras lång med vad alkoholen gör med människors kropp och psyke..Jag vill även visa mina ungar att jag är en stark mamma som förändrar mitt liv till det bättre om det skevar..Jag är ju deras förebild då får jag agera där efter..Tror faktiskt att jag träffar på en stark och stabil Karl såsmåningom..Men då måste jag vara det själv först..Kram alla systrar?

Annher01

Låter förhoppningsfullt det ni säger/ ska lämna en alkoholist efter 13 år. Mest rädd för vad värderingsmannen ska säga och om då banken ställer upp med sin akohjärna tror han han ska bli rik med ett liv utan mej med ett liv utan mej/usch å fy ha det

Skånskan

Tror det gäller att hitta vad jag finner glädje i. Hitta nya vänner och saker att göra.
Vi håller på att sälja huset och har en fin 2:a i stan. Det är lätt att gå på bio, cykla t stan, fika m barnen, köra t skogen på helgen och vandra 3/4 Tim. Jag söker lugnet inom bords igen och det tar tid. Som medberoende så känner jag mig usel att jag inte kan förändra min man och än så länge har han lyckats sköta jobbet (missbrukat alkohol i 10år o är periodare).
Han kan va nykter eller hantera 2-3 öl i 5 v sedan kommer 4 dagar plakat fylla o bara ligger o dricker . I fredags stressade hem fr jobb o han skulle förbereda middag t gäster men tji blev att jag fick ringa o ställa in 30 min före.
Så du har gjort så rätt att leva själv, vi kommer träffas när han e nykter och det känns bra att jag kan välja??
Det gick inte på landet i vårt hus
Det är sorgligt när ens livskamrat inte vill söka hjälp. Kanske gör dom det när "kon" är ute.
Sök föreningsliv, trädgårdslärare, koloni mm och flytta närmare stan där fler folk finns

Skånskan

Tror det gäller att hitta vad jag finner glädje i. Hitta nya vänner och saker att göra.
Vi håller på att sälja huset och har en fin 2:a i stan. Det är lätt att gå på bio, cykla t stan, fika m barnen, köra t skogen på helgen och vandra 3/4 Tim. Jag söker lugnet inom bords igen och det tar tid. Som medberoende så känner jag mig usel att jag inte kan förändra min man och än så länge har han lyckats sköta jobbet (missbrukat alkohol i 10år o är periodare).
Han kan va nykter eller hantera 2-3 öl i 5 v sedan kommer 4 dagar plakat fylla o bara ligger o dricker . I fredags stressade hem fr jobb o han skulle förbereda middag t gäster men tji blev att jag fick ringa o ställa in 30 min före.
Så du har gjort så rätt att leva själv, vi kommer träffas när han e nykter och det känns bra att jag kan välja??
Det gick inte på landet i vårt hus
Det är sorgligt när ens livskamrat inte vill söka hjälp. Kanske gör dom det när "kon" är ute.
Sök föreningsliv, trädgårdslärare, koloni mm och flytta närmare stan där fler folk finns

Tack för stödet i era kommentarer! Det hj'lper. Idag är det tufft att leva ensam, jag saknar honom, mannen jag blev kär i, hans fina ögon, det varma leendet, kroppens närhet.......Istället för att gråta städar jag. Det behövs. Och när det är klart är jag lite lite nöjdare med tillvaron.

PP

Att småle. Känns som du tänkt i "projekt "? Och nu är projektet - lycklig relation på landet- över? Kanske har jag fel, men så var det för mig..
Vände ut och in på mig själv och när det inte fungerade blev det tomt. Har sedan dess försökt massor av nya spår. Tror det är svårt att inte vilja vara själv, osäker på framtiden, samtidigt som vi inte heller alltid känner oss redo att börja om. Flytta, nya uppgifter eller kunna tro på någon på nytt. Men det kommer andra tider framöver. Ovissheten kan vara läskig, men samtidigt är den ju spännande. Hmm, kanske blev dessa funderingar lite röriga? ?
Trots allt, lycka till! Du är ju på väg!!
//PP

Du har ju så rätt, PP...projekt! :D Och lite var det ju en livsdröm, för mig som för så många andra....det röda huset på landet med fantastisk trädgård och en kull glada barn och en snygg vältänad man med snickerbrallor på. Vi är nog många som förläst oss på heminredningstidningar och Mandelmanns.....
Bra tanke där, att sluta tänka projekt, vad är nästa projekt, flytta, banta, byta jobb/partner/adress/livsstil. Kanske helt enkelt bara ska låta saker och ting vara ett tag, som det är. För inget är ju akut dåligt, livet och vardagen funkar ju just nu. Och sen får jag väl se vart jag tar vägen.

AL

Nu är väl den värsta tiden gjord på landet...med mörker kyla och drivvis med snö som ska skottas. Allt är minsann inte som glamorösa bo-på-landet-program. Ska man bo på landet bör man vara en fixare och ha flera goda grannar ( vilket oftast finns? ).
Men varför rusa iväg? Nu kommer snart våren och solen. Då kommer kloka tankar om framtiden. Kura lite till i ditt hus och känn lugnet...tids nog vet du hur du vill göra med resten av ditt 40 -50 åriga liv. Ålder är bara en siffra inget bevis på aktiv kompetens.

Kura och känna lugnet...ne j jag känner mig bara ensam. Varje dag. Vaknar och saknar, eldar och äter gröt, åker och jobbar, åker och handlar, ensam, kommer hem till ett tomt hus, ingen som kommer hem och tjoar i hallen, eldar och känner mig desperat ensam, det var ju han som skulle sköta vedpannan.....försöker laga mat till en, äter ensam med klumpen av gråt i halsen, får tvinga mig att svälja. Glor på Netflix tills det äntligen är dags att sova, ensam. Det gnager hela tiden i mig och jag saknar honom varje minut. Men jag ska skicka in papprena vilken dag som helst, för han vill inte leva med mig och jag vill inte leva med en alkoholist. Men jag saknar honom så.....

Louise1

Jag känner igen stora delar av det du beskriver. Blev också lämnad i november och tycker det är så svårt att hitta sin roll som singel efter så många år tillsammans. Jag saknar inte nödvändigtvis min man för vi har haft det väldigt jobbigt under väldigt lång tid, men jag saknar tvåsamheten, beröring och närhet. Jag gör som du jobbar, kollar på tv och hänger med min yngsta så mycket jag kan utan att hon får spader på mig. Ovanpå detta så är jag arbetslös om 4 veckor, måste lämna huset om 4 månader och har ingenstans att bo. Så jag har lite jag måste lösa rätt omgående. Jag försöker hitta nya vänner och upplevelser. Övar på att säga JA istället för NEJ när det dyker upp saker. Ska börja sjunga i kör nästa vecka t.ex. har varit ute på afterwork med helt nya människor och det är rätt spännande. Mina känslor är blandade, en stor rädsla över hur det ska bli med mitt liv, men även en väldig nyfikenhet på vad som finns där runt hörnet. När längtan slår till så försöker jag fokusera på vad jag slipper leva med nu, bl.a. genom att gå in här och läsa. Det är nyttigt att minnas vad som fick mig att må så dåligt i vår relation. Vi kommer att gå vidare både du och jag och många andra med oss. Det måste bara få ta den tid det tar att sörja det som inte blev. Ta hand om dig!

Idag orkade jag inte till jobbet....sovit som en sten hela natten, gick upp men kände att det här går inte. Ringde och sjukskrev mig. Somnade om. Vaknade efet tolv och vill bara fortsätta sova. Känner mig så trött och nere. Vill bara att han ska bli frisk från alkoholismen och komma tillbaka och att allt ska bli bra. Men det kommer inte att hända. När ska jag begripa det??

Att när det var för tungt så låtsades jag.
Gick in i lite av ett drömland när allt jag ville blev sant.
Var där ett tag och "kände" mig hel.

Sen när jag grejat klart så flyttade jag ut i verkligheten igen.
Men hela tiden var jag egentligen helt övertygad om att jag gjorde rätt.
Jag orkade inte leva längre i alkoholism.

Så det är ju lite av pest eller kolera.
Leva kvar och må dåligt,Men ändå få ha den man älskar nära.
Eller kliva av när man innerst inne vet att det inte funkar i längden.
Svårt mycket svårt.

Jag känner igen mig i allt du skriver.
Läs gärna i min tråd om du vill.
Jaha och nu då,här under anhörigsidan.
Och håll ut,till slut lättar det även om det känns oövervinnerlig ibland.