Min trädgård har exploderat. För drygt en vecka sedan åkte jag till USA och då låg det fortfarande snö på marken men nu när jag är hemma igen går jag runt bland knoppande buskar och blommande blommor och förundras. Det är makalöst hur mycket som hinner förändras på bara en vecka. Eller kanske är det tack vare en veckas bortovaro som jag faktiskt ser hur stora förändringarna är; jag har genomlevt åskstormar, hällregn och hagelskurar, parat med temperaturer runt nollan den här veckan, så hemkomsten blev som den där första semesterdagen: jag går storögd som ett barn runt och tar in allt nytt. Där står häggen med små knoppar på alla sina grenar, där står en klase påskliljor som jag inte ens visste att jag hade, i ett hörn är marken vit av sippor. Den där läbbiga, slemmiga röda knölen som jag trodde var ett tydligt tecken på en nära förestående utomjordisk invasion och som jag snabbt grävde upp och slängde på komposthögen har skickat upp små blad och står nu att identifiera som rabarber. Inga små gröna män alltså.

Där, på komposten, kan den ligga bäst den vill. För mig representerar rabarber en fattig barndom. När jag växte upp skulle allt tas tillvara; inget ätbart fick gå till spillo, och eftersom rabarber växte överallt på vår tomt så åt jag rabarberkräm till efterrätt, bredde rabarbersylt på rostbrödet, drack rabarbersaft till maten och fann en klick rabarbergelé bredvid söndagssteken. Rabarber kräver en hel del socker för att bli ätbar tycker jag, men den åsikten delade inte mina föräldrar så ännu idag har jag muskler kvar i ansiktet som låter mig imitera ett torkat sviskon närhelst jag hör en politiker generöst dela ut vallöften. Till och med rönnbär tog vi tillvara; vem som ens kom på tanken att, efter att ha smakat på dessa små sura bär, försöka göra något ätligt av dem måste ha varit skapligt desperat. Som tur är har jag inga rönnbärsträd på tomten, min uppfostran sitter så djupt i mig att jag skulle ha dåligt samvete över att låta rönnbärsklasarna bara falla till marken och ruttna bort. Rabarbern däremot, den ska jag med nöje se förtvina där bland ruttna löv och förmultnande grenar.

Jag har haft en del sug den här veckan, det tillskriver jag två saker: en är det faktum att jag har tagit en paus från skrivandet härinne, den delen var jag beredd på. Det är som om jag har tagit två steg tillbaka i min nykterhet, jag får på sätt och vis börja om kan man kanske säga. Forumet har ju för mig blivit ett beroende i sig självt och den här reaktionen bekräftar min tanke att jag behöver begränsa mig lite för att minska min sårbarhet. Jag minns ju tydligt hur illa det kändes då när sidan låg nere vid ett par tillfällen tidigare i år. Forumet ska vara ett av flera viktiga verktyg i min verktyglåda; ett som jag behöver men inte är beroende av. Faktor nummer två var själva resan: jag åkte dit på lördagen men började inte jobba förrän på måndagen. Förr innebar det här att jag kunde börja hinka i mig redan på resan över, dra igång på allvar så fort jag kom till hotellet och sedan använda söndag eftermiddag och kväll till att försöka nyktra till igen. Det här beteendet verkar sitta kvar någonstans i ryggmärgen fortfarande, resan över blev lite kämpig, men det hela gick bra och jag kan räkna in ännu en seger för Heueh kontra demonen.

Ha en härlig dag allihop!

heueh

Jag har tillbringat några veckor på jobb, och nu känns det bra att vara tillbaka ute på landet igen. Visserligen var jag i södra USA, där klimatet tillät mig att gå omkring i kortärmat hela dagarna, och visserligen var det inte någon höjdare att komma hem till tre timmar bakom spakarna på snöslungan bara för att komma in till ytterdörren, men jag gillar ju snön. Åtminstone när den inte ligger meterdjup där jag vill promenera.

Resan började inget vidare; jag hade en kollega med mig och vi tog till rejält med tid för att vara säkra på att hinna till flygplatsen i det hala väglaget. Halvvägs tog det stopp; en långtradare hade kört omkull och blockerade hela vägen framför oss. Lagom när vi började fundera på att vända och leta oss fram på småvägar hände samma sak bakom oss, så vi stod där vi stod. I nästan tre timmar. Så det blev att övernatta på flygplatsen och ta första bästa plan dagen därpå.

Min kollega har inte varit i detta mytomspunna land tidigare och ville fullt ut prova den livsstil som så många TV-serier har inbillat oss att en amerikansk knegare lever. Detta innebar bland annat ett barbesök på väg hem från jobbet. Jag såg inte direkt fram emot det, men eftersom jag körde hade jag en fullt acceptabel ursäkt för att sitta vid bardisken med en Cola framför mig. Eftersom jag har varit här tidigare, under mer än en av mina aktiva perioder, kände jag till den perfekta platsen. Det är den sortens bar som man bara kan komma till och från per bil, den sortens bar där man ser en och annan överförfriskad person redan vid sex-snåret, den sortens bar där man kan få uppleva ett äkta barslagsmål innan kvällen är slut.

Ett ruckel i utkanten av en liten håla, ganska anonymt: ingen skylt som indikerar att här finns ett vattenhål, bara en dörr inramad av blå lampor. Innanför dörren en stor lokal med några få bord och stolar; de flesta sittplatserna finns vid bardisken, och så förstås ett par biljardbord. Inga tappkranar, ingen sprit; här säljs bara öl på flaska från en gigantisk kyl med glasdörrar. Alla känner alla på ett sådant här ställe och skam till sägandes: ett utmärkt ställe om man är ensam och vill snacka bort ett par timmar med någon främling. Det är synd tycker jag att det ska behöva vara så, men jag har aldrig lyckats få igång en konversation på en glassbar eller ett kafé. Å andra sidan verkar det, åtminstone i USA, vara så att ingen bryr sig om vad man har i glaset, det går alldeles utmärkt att babbla på ändå. Min kollega var nöjd i alla fall, han har levt myten under några korta veckor och kunde komma hem med historier om hur det faktiskt är precis som på TV.

Ha det gott alla!

heueh

så är det inte så dumt här hemma i gamla Svedala i alla fall. Idag när jag var ute och gick med hunden lyste solen från en klarblå himmel, det var nio grader kallt och luften var torr och krispig; så där så att det faktiskt inte kändes kallt alls. När vi kom tillbaka upptäckte jag att solen kommit upp högt nog för att faktiskt värma lite; snön på biltaket hade börjat smälta och nu när jag tittar ut är den nästan helt borta. Granarna står vit- och grönspräckliga och lövträden ser inte avlövade ut alls: de har bara tagit på sig sina vinterkläder.

Morgonpromenaden lystes upp av snöns reflektion av den gryende dagens första ljus och jag kände en frid inombords; en frid som är svår att uppnå när man är omgiven av städernas saltsmutsiga asfalt, gatljusens artificiella sken och bussarnas mullrande. Än värre är det där jag just tillbringat så många dagar; visserligen är det varmt nog för att slippa ytterkläderna men träd och buskar står avlövade och dystra, gräset ligger brunt och livlöst på marken och naturen känns dammig, nästan smutsig på något sätt. Inte för att någon lägger märke till det; där råder en verksamhetshysteri som man lätt grips av och som inte tillåter att man bara lutar sig tillbaka och reflekterar.

Jag tror jag behöver det där ibland: att komma iväg någon annanstans och få en chans att jämföra. Och inte någon semesterjämförelse, är man på semester är allt för det mesta härligt, mycket för att man vill att det ska vara det, för att det måste, man har ju inte så mycket tid på sig. Nej, att åka någonstans och jobba, att se hur det är att leva som hemma; att inte ha tid att slöa eller titta på sevärdheter men ändå ha en och annan kväll ledig. Se hur det skulle vara att leva sitt vanliga liv på en annan plats. Och hittills har jag ärligt talat inte hittat någon annan plats där jag hellre vill bo och leva än här, just nu.

Kanske beror det på att jag är född och uppväxt här, kanske beror det på att jag är en gammal gubbe med djupt rotade vanor eller kanske, kanske, beror det på att Sverige är ett förbaskat bra land att bo i.

Ha en bra dag!

Läser gärna mer reflektioner kring ditt liv i andra länder och i Sverige med för den delen. Älskar dina beskrivningar av människor och miljöer.

...du är en pärla! Jag läser dig innan jag läser morgontidningen! Snart har du det där med a-missbruk bakom dig, och det är en värdefull del av din historia. Att ha gått igenom det helvetet ger många bra insikter och värdefulla relationer. Visst är det så? Det verkar finnas en mening med allt.

heueh

lär en gång ha sagt: Det är när en mygga landar på ens ena testikel som man inser att det alltid finns ett sätt att lösa problem utan att använda våld.
Klok gammal man det där.

Jag vet inte vad det beror på, men jag verkar ta en annan väg. När man åldras ska man ju enligt gängse traditioner bli vis och full av frid och välvilja; jag tycker jag svänger mer i riktning mot sur, bitter och missundsam. Ibland när jag läser om våldtäkter, rån och misshandel blir jag till den värsta sortens hämnare; jag drömmer om fängelser vid polcirkeln där fångarna får varsin liten plastspade och själva får skotta sig fram till matsalen hundra meter bort var morgon, om domar som döms ut i hur många ton malm dom måste hacka fram ur urberget innan frigivning, eller ännu värre saker.

Någonstans inuti vet jag ju att det knappast lönar sig att möta våld med mer våld, USA har ju försökt i så många år utan att lyckas bättre än vi har. Tvärtom så verkar ju den norska modellen vara den mest framgångsrika hittills. Kanske är det alkoholen som har stuvat om i min hjärna, eller så är det min tid i Den Stora Staden som placerade mig lite för nära händelsernas centrum, eller kanske det ohämmat negativa nyhetsflödet men jag är inte särskilt förtjust i den person jag är på väg att bli.

Så det är med en viss tillfredställelse jag noterar att livet på landet har börjat få en positiv inverkan på mitt sinnelag; jag är inte lika fylld av negativa tankar numer. Det och det faktum att jag inte tittar på nyheterna längre.

Ha en trevlig kväll!

heueh

efter en vecka ihop med en av mina gamla vänner och kollegor. Vi har varit parhästar i många projekt, sedan mer än trettio år tillbaka. Vi jobbar i samma bransch, bara inte för samma företag, men ibland har vi ändå hamnat på samma sida av staketet. Det har hänt att det har gått ett halvår, ibland mer, mellan gångerna då vi har selats framför samma epikage med uppgift att se till att alla drar åt samma håll. Varje gång vi träffas och kavlar upp ärmarna är det som om ingen tid alls har förflutit sedan sist. Vi kommer omedelbart in i samma lunk som vi alltid har hållit och jobbet blir gjort utan avvikelser eller överraskningar.

Jag kommer osökt att tänka på Statler och Waldorf från Mupparna; vi är dom där två griniga gubbarna som häcklar ungarnas tafatta försök att åstadkomma något vettigt, vi vet minsann hur det ska göras; vi har hållit på länge nog för att ha gjort alla tänkbara misstag även om vi inte alltid har lärt av dem. Hursomhelst har jag haft kul, det är inte helt fel att vara The Grand Master, speciellt om man har en teamkamrat som spelar med samma kort och gör det minst lika bra.

Fast den här gången gick vi nog lite för långt. En Rookie, en av de nya killarna, blev så rädd för oss att han inte tordes be om hjälp när han körde fast. I stället gav han sig på att försöka fixa till sina misstag på egen hand, vilket fick till följd att han körde fast än värre. Till slut var han så långt nere i dyn att vi gick in och tog över och rätade ut det hela. Och det var slutet på det roliga; man känner sig inte särskilt stolt över sin insats om den har skett på bekostnad av andras. Så vi får nog tona ner vår överlägsna attityd en aning i fortsättningen.

Ha en trevlig fredagkväll alla!

heueh

Den gångna veckan har hunden och jag tagit våra morgon- och kvällspromenader i stadsmiljö, resten av dagen har vi vandrat på ett industriområde. Jag tänkte väl inte så mycket på det just då, men nu när jag har kommit hem förundras jag över att snön är så vit. I den stad vi var hade snön antagit en brunröd färg redan ett par dagar efter att den fallit. Här är snön kritvit, till och med plogvallarna är vita och rena. Här saltas inte, här sandas inte, här plogas bara; sedan får man anpassa sin körning till underlaget. Jag undrar jag; hur många människor får aldrig uppleva hur snö egentligen ser ut.

Kanske är det därför man tycker så illa om vintern som stadsbo. Kanske är det en liten del i det som orsakar stress och dysterhet; när man vandrar på hala trottoarer omgiven av smutsiga vallar vill man bara komma fram, in i varma och upplysta lokaler. Jag tyckte mig märka det, både hos mig själv och hos hunden, när vi gick vår runda där nere. Det handlade mest om att ta sig runt och komma tillbaka inomhus, till och med hunden verkade ha bråttom. Här uppe kan han ta sig tid att gräva sig ner i snön för att försöka jaga fram en sork och jag står lugnt bredvid och tittar på. Ingen brådska; vi har all tid i världen.

Det är ju vetenskapligt bevisat att naturen har en avstressande inverkan på det mänskliga psyket, så det är väl ganska naturligt att de flesta behandlingshemmen ligger ute i obygden. Det är väl inte heller så konstigt att den största utmaningen för en alkis som just gått igenom en behandling är att komma tillbaka till sin vanliga miljö. Inte bara för att tillgången på drycker är så överväldigande i städerna, jag tror att själva tempot har en stor inverkan.

Så jag är så glad för de oaser som fortfarande finns; i Malmö till exempel har Länkarna ett hus mitt i stan; lätt att ta sig till och omgivet av tät bebyggelse men ändå avskilt. Trädgården är omringad av grönska så även om stadens brus är ständigt närvarande finns där en frid som gör att man känner sig lugn och avstressad. Många gånger har jag under mina besök där suttit i trädgården och druckit kaffe och snackat bort någon timme. Avslappning utan kemiska medel, det är något det.

Ha en bra dag!

heueh

i flera dagar nu. Det handlar om en ganska elak förkylning med alla tillbehör; feber, snuva och hosta. Det har inte varit några direkt upplyftande dagar, hunden måste ju få komma ut oavsett så jag har pulsat i snön på darriga ben och med kallsvetten rinnande i ansiktet, flera gånger om dagen. Normalt brukar min taktik vara att rulla ihop mig i ett hörn och bara sova tills det går över men även om det är en metod som jag har kopierat från just hundar, har min lilla kompis ingen förståelse för det när behovet tränger på.

Ett annat problem är att övertyga min familj och mina vänner om att jag faktiskt är sjuk. Av naturliga skäl går ju deras första tankar i riktning mot att jag har tagit ett återfall. Det får jag leva med; jag har ju tagit åtskilliga fler återfall än jag har varit sjuk i min dag så jag är väl medveten om problematiken. Tyvärr får det till följd att jag i min iver att få dem att tro på mig när jag ringer dem, överdriver det hela så till den grad att det får drag av skämtteckning. Jag målar upp en bild av mig själv med vattenflaska på huvudet och febertermometer i munnen, nerbäddad i en säng med tredubbla täcken, rödmosig i ansiktet och med en näsa som droppar oavbrutet.

Och dom blir helt övertygade om att jag dricker igen, och så ringer dom vid alla tider på dygnet för att kolla om jag sluddrar eller så. Människor med andra kroniska sjukdomar, som till exempel diabetes, tillåts bli förkylda men är man alkoholist så anses man tydligen immun mot allt. Och kanske är det så; när jag drack så var jag väldigt sällan förkyld. Eller så var jag för full för att märka det.

Ha en bra dag alla!

heueh

och är det inte bra så är det inte slut. De orden uttalar den obotlige optimisten Sonny i filmen Hotell Marigold om och om igen. Ett bra exempel på hans outsinliga positivitet är att när en grupp engelsmän flyttar in på hans nedgångna och ödsliga hotell så sätter han upp en skylt vid entrén: "Nu med gäster!"

Som äkta svensk så tänker jag naturligtvis: jahaja, så när det äntligen blir bra så är det slut! Så jag gör vad jag kan för att skjuta upp det så länge det går. Jag tror inte att det bara är vi alkoholister som har en tendens att förstöra för oss själva, många av dem som vinner på lotteri har ju till exempel slut på pengarna inom en alldeles för kort tidsrymd. Andra människor är avundsjuka på grannar, vänner och kollegor trots att de själva har det alldeles utmärkt bra. Vi vill helt enkelt inte ha det för bra, för vad kommer att hända då? Hur går man vidare?

Att bli nykter är en stor utmaning men jag tror att många här inne kan intyga att det är en minst lika stor, kanske större, utmaning att hålla sig nykter. Vardagslivet har naturligtvis sina motgångar men de är ju förhållandevis små jämfört med vad det innebär att ta ett återfall, så livet kan ibland kännas lite tråkigt. För en alkoholist är det enkelt: ta ett återfall så blir livet eländigt igen.

Men om man nu inte vill ta ett återfall, vad gör man då? Allt eftersom åren går så lär man sig att vissa mål kommer man helt enkelt inte att uppnå; personligen börjar jag nu inse att jag aldrig kommer att äga en ö i Bahamas så kanske är det där det ligger: sätt ett ouppnåeligt mål så blir det aldrig riktigt bra och då tar det heller inte slut. Å andra sidan: kanske är det bättre att nöja sig med det man har och försöka hitta det positiva i de små sakerna. Livet behöver ju faktiskt inte vara slut bara för att man är lycklig.

Så jag tror nog att jag ansluter mig till Sonny i hans tolkning: Det kanske tar tid innan det blir riktigt bra, men med rätt attityd så blir det alltid bättre.

Ha en bra dag!

Rosen

Tack för det fina citatet! Det har blivit ett nytt valspråk hemma hos oss.Väldigt användbart!
Du kommer alltid med tänkvärda inlägg. Tack för det också.

humoristiskt och djupsinngt, som så ofta! Men så har du ingen? dam som går runt och tar ned dig på jorden dagligen,,, Bra-dåligt?

heueh

man brukar säga om månaden Mars? In som ett lejon, ut som ett lamm tror jag. Just nu hade jag faktiskt hellre hört ett bräkande än ett rytande när jag öppnar ytterdörren. Det var sexton grader kallt när jag och hunden gick ut i morse och jag börjar bli trött på att ägna en kvart åt att klä på mig bara för att kunna kliva ut ur huset. Jag försöker fortfarande intala mig själv att jag tycker om snö och så, men någon måtta får det väl vara i alla fall. Å andra sidan har jag redan fått en skymt av lammet vid något tillfälle; det var en solig dag och jag kunde sitta i en snödriva med uppknäppt jacka och känna solens strålar värma mig.

Det är en spännande tid vi går till mötes, våren är på väg och eftersom det var så länge sedan sist så vet jag att jag kommer att njuta av varenda ögonblick. Jag kommer att göra en hel procedur av varje vinterplagg jag hänger undan, jag kommer att njuta intensivt av den första gången jag kan sitta ute i skjortärmarna, jag kommer att leta reda på varenda liten blomma som poppar upp, jag kommer att lägga upp långrandiga och dötråkiga skildringar av min trädgård här inne.

Eller kanske inte. Jag åker till Mexiko om ett par veckor så det finns en chans att jag missar hela grejen. Det blir i så fall inte första gången jag åker ut mitt i smällkalla vintern och kommer hem till en fullt utvecklad vår. Det är lite som att titta på alla julklapparna under granen, gå på muggen och när man kommer tillbaka är dom redan öppnade och uppackade. Ingen höjdare. I stället får jag uppleva det tvivelaktiga nöjet att sitta på ett andraklasshotell i någon liten byhåla där jag vaggas till sömns av att drogkartellerna skjuter på varandra. Så egentligen hoppas jag nog på en sen vår i år. Häng i ett tag till är du bussig, Kung Bore.

Ha en bra dag alla!

heueh

att det är vår. Vi kom just hem efter en längre tid borta, på var sitt håll, och han började med att springa runt på tomten som en total stolle. Det syntes tydligt att han var mäkta förtjust i att snötäcket nu är så tunt att han får fotfäste igen, det måste vara första gången denna vinter som han de facto kan springa i snön och komma någonvart. Glädjen var total och det syntes tydligt.

Själv känner jag mig innerligt glad över att nu är våren på gång, jag hittade några grusplättar exponerade där snöslungan tagit lite extra djupt tidigare under vinterns hårda arbete. (Ha! säger ni som skottar, köra snöslunga är inte hårt arbete! Det må vara hur det vill med den saken; för mig är det hårt arbete i alla fall, faktum är att alla uppgifter som involverar tyngre verktyg än en datormus faller under den kategorin). Hård som ett stengolv var marken att gå på så det tar nog ett tag till innan tjälen går ur, men nu har det börjat, ingen tvekan om det. När väl Kung Bore tvingats på reträtt brukar han som bekant inte mäkta med mycket mer än några ilskna puffar över axeln.

Runt en eller annan trädstam har solen gjort sitt jobb: snön har smält undan nästan ända ner till marken, åtminstone på sydsidan. Just en sådan hittade hunden när han så småningom lugnade ner tempot från helgalen till hysterisk. Han dök ner med huvudet först som om det gällde att få tag i en ubåt och kom så småningom upp till ytan igen med en grästuva i munnen. Den delade han omsorgsfullt upp i småbitar som han spred ut på snön; sedan rullade han sig med stort välbehag i den, fram och åter, fram och åter.

Jag får medge att jag var sugen på att göra detsamma.

Ha det gott alla!

heueh

en sextonårig yngling att köra bil, per telefon. Så har de senaste dagarna känts för mig, i någon mån. Jag har en kund på andra sidan jordklotet (eller på undersidan av jordplattan, om man ska tro The Flat Earth Society). Denne kund har köpt en maskin som de aldrig sett förut och än mindre kört, men har lik förb.. bestämt sig för att försöka ta i drift på egen hand, med mig som backup vid min dator här hemma. De har en dator med kamera med sig så jag kan se vad de gör, men på grund av bullret i fabriken kan jag inte prata med dom, jag får kommunicera via tangentbordet.

Internet i all ära men det finns vissa saker som man fortfarande kanske borde göra på plats. Det är förfärande att sitta vid datorskärmen och se dem göra helt fel, jag kan skriva med hur stora bokstäver som helst men det får dem ändå inte att vända sig om och titta på skärmen. Kanske om de anslöt en siren till sin dator som jag kunde aktivera härifrån och på så sätt få deras uppmärksamhet, men jag tvivlar. Jag har ju gjort sådant här på plats så många gånger förut och vet av erfarenhet att det är svårt att få folk att lyssna även om man står bredvid dom och slår dom i skallen med en påk.

Så jag har ett par frustrerande kvällar bakom mig, med den nyss gångna som den hittills intressantaste. Kvällen avslutades vid midnatt med att de, efter att ha trasslat till det så till den milda grad att maskinen stannade helt och hållet, skrev "vi har gjort en del justeringar", varefter de släckte ner för dagen. Med fjärilar i magen kom jag i säng vid ett-tiden och hann lagom komma till ro när en timmerbil körde fast i backen utanför min tomt. Bärgningsarbetet tog dryga timmen och ackompanjerades av att hunden sprang från fönster till fönster och skällde som om det gällde att varna mänskligheten för jordens undergång.

Så nu sitter jag med tungt huvud vid datorn och väntar på att få veta vad "en del justeringar" kan tänkas betyda och hur det kommer att påverka resten av min dag.

Ha det gott alla!