Min dotter fyller snart 6 år. Jag lämnade en passionerad relation till hennes pappa för snart två år sedan när han ännu en gång blev redlös trots löften om annat. Han var så full så han inte kommer ihåg att han träffade våran då 4-åring.
Efter att ha varit ordentligt medberoende i 5 år där vi sprungit runt på diverse familjerådgivningar och sexmissbruksstudier som efter ett tag framgick innefattade även alkohol...så lämnade jag honom med en förhoppning om att han skulle ta sig i kragen på riktigt. Det gjorde han inte. Han tog chansen att äta kakan och ha den kvar under några månader. Festa, ligga runt med andra och komma hem till mig och våran gemensamma (plus min äldsta dotter som är i tonåren) för familjemys och middagar. När jag till slut sa nej på riktigt så dröjde det ungefär en månad så introducerade han en ny kvinna med två små barn i min 4-årings liv. Straxt därefter flyttade de ihop och den lilla prioriterades inte särskilt högt. Hon reagerade som förväntat. Förskolan larmade och det blev kuratorsamtal för oss alla. Och den lilla klagar ständigt över ont i magen.
Vi har besökt familjerätt och har kommit överens. Men i missbrukarens värld så finns bara här och nu. Det vi kom överens om för en vecka sen, en månad sen el ett år sen...är så länge sen så det kan ju inte gälla. Vi var överens om att han inte skulle ha henne på högtidsdagar när alkoholen flödar så som midsommar och nyår...men nu ett halvår senare så gäller det inte längre...när jag tar upp några tillfällen då han blivit jättefull vid sådana tillfälllen så får jag bara höra att jag är bitter över att han är lycklig och han har minsann inte blivit full en enda gång det senaste året. Hur ska jag kunna tro på det? När mina fem år tillsammans med honom var kantade av fylleslag? Till och med hans mamma undrade om det var otrohet eller alkoholen som till slut fick mig att lämna honom...
Nu sitter jag och läser på om ensam vårdnad och undrar om och hur jag ska orka!? Hur ska jag kunna skydda min älskade lilla tjej!? Den oron äter upp mig inifrån!