Idag var första gången jag på riktigt såg mig själv i spegeln och sa ”jag är alkoholist”.
Det är även första gången jag knappade in de tre orden på Google och hittade åt denna sida.
Jag har druckit i princip varje dag i flera månader nu, många gånger ensam och nästan alla gånger för mycket. Det har alltid funnits ett problem, men det eskalerade något kopiöst sedan jag flyttade till Spanien. Allt är billigt och lättillgängligt.
Jag vaknade med blåmärken och smärta överallt på kroppen, jag hade tydligen ramlat, missade samtal och sms som frågar var jag är, vad som händer, och får sedan berättat för mig att två främlingar hjälpt mig kontakta mina vänner.
Jag hade fått tag på min pojkvän, väckt honom mitt i natten och hade vräkt ur mig allt vad skit heter på honom, och det är det som tynger mig mest. Jag skäms, och jag ångrar, och jag är så ledsen för att ha gjort honom orolig och sårat honom.
Allt detta + total blackout efter en kväll som egentligen bara skulle vara en trevlig utgång med en saknad vän.
Det smakar fortfarande skam i munnen när jag skriver detta, och idag var tanken att jag skulle på fest för ”det är ju ändå fredag”, men tanken om alkohol känns så motbjudande, samtidigt som jag vet att suget kommer tillta något oerhört när kvällen kryper sig närmre.
Jag är rädd för vad som kan hända mig, både rent hälsomässigt och vad som kan ske en ung kille som knappt kan gå själv på Barcelonas gator.
Och jag är så rädd för att mina relationer kommer att dränkas i spriten. Som sagt, detta är första gången jag ens öppnat mig om det, och jag vet ärligt inte vad jag ska göra.
Tack till dig som läser detta, bara att få skriva av sig känns skönt.