Jag har alltid varit ett ängsligt barn så länge jag kan minnas. Alltid oroat mig, alltid haft ett behov att känna känslan att jag duger och är bra. Bekräftelsesökande.
Jag har inte haft en olycklig barndom. Mina föräldrar har älskat mig och ställt upp så gott de kunnat. Men de har nog haft svårt att förstå sig på mig, mitt tänkande och mitt sinnelag. Jag har alltid varit en funderare, som tänkt mycket och fantiserat. Redan som 6-åring låg jag på farmors köksgolv och tittade i kartboken, förundrades över världen med en stor nyfikenhet.

Farmor och farfar var närmsta grannar. Jag var där nästa lika mycket som jag var hemma. Det var alltid tryggt där, man var välkommen och vi gjorde alltid roliga saker tillsammans. Mamma och pappa var ibland avundsjuka över att jag tillbringade så mycket tid med dem.

Som pojke hade jag inte särskilt många kompisar, snarare en eller två. Fysiskt sett var jag inte ensam, men inombords fanns ett tomrum, en inre ensamhet. Detta försökte jag fylla så gott som jag kunde med hjälp av mitt rike inre och fantasivärld. Jag skrev berättelser, gjorde statistik över saker och ting, just känslan av att grotta ner mig djupt i saker har alltid funnits där. Alltid driven av en inre rastlöshet, precis som det fortfarande är.

Jag har inte haft fler sorger eller besvikelser än andra människor i livet. Men jag kanske inte har samma starka rustning som många andra. Är inte lika hårdhudad.

Livet har ändå fungerat, skolan klarade jag galant, hade inget direkt umgänge med kompisar, men den inre rika världen räddade mig åter.

Alkohol är ingenting som har varit särskilt förekommande vare sig i familj, släkt och i det lilla kompisumgänge jag har haft. Smakade kanske på alkohol första gången när jag var 17 och konstaterade att det var ingenting för mig. Som 19-åring flyttade jag hemifrån för att börja studera till förskollärare. Där bodde jag tills jag var 24 år. Inte heller under denna tid drack jag mycket alkohol, kanske någon enstaka gång i månaden. Hade inget direkt umgänge, 1-2 kompisar och vi gjorde andra saker. Efter studierna flyttade jag tillbaka till min hemstad.

Från 25 års ålder fram tills nu när jag är 32 år har det hänt en del personliga tragedier som har påverkat mig djupt. Farmor och farfar är döda. Jag har flyttat runt 5-6 gånger, bott i andrahand pga svårigheterna att få lägenhet. Jag har fått sluta två arbeten pga att jag blivit trakasserad. Jobbar sedan 3 år tillbaka som vikarie på olika förskolor inom kommunen samt studerar strökurser vid sidan om. Vet inte vad jag vill i livet, är splittrad. Men jag vet att jag är så älskad och omtyckt i mitt arbete både bland barn och pedagoger. På senare tid har även min mormor börjat bli dålig, med orolighet, sviktande minne och många telefonsamtal. Eftersom jag bor närmast av släkten har det ofta blivit jag som fått ta hand om henne i de svåra stunderna.

Visst har vi en själslig sårbarhet i familjen. Mitt enda minne av morfar är att han var galen, högljudd och svor mycket och man var alltid en gnutta rädd när man åkte tid som barn. Däremot fanns det inget missbruk och ingen alkohol med i familjen. Mormor dricker inget och är hypokondriker. Det enda fokus i hennes liv är sjukdomar och krämpor. Det finns inget större intresse för oss andra.

När jag var 26 år hittade jag en vän på internet som jag började chatta med dagligen. Vi kom bra överens och hade liknande intressen. Han är något äldre med mer erfarenhet. Vi började laga mat tillsammans, gå promenader, se filmer. Något år senare flyttade jag in i hans 3:a mitt i stan vid stationen. På så sätt kunde vi spara pengar och dessutom var vi två ensamma själar som behövde sällskap. Jag blev introducerad till vinets värld. Vi drack vin till maten, gick på vinprovningar. Dessutom började vi resa runt i Europa och världen, med restaurangbesök och hotellövernattningar, där vin och alkohol var en självklar del. Även hemma drack vi allt oftare. Detta pågick rätt kontrollerat under några år. Men när jag var runt 30 och tiden fram till nu, har det successivt eskalerat. Det senare året har det inte funnits många nyktra dagar. Har behövt en allt större mängd alkohol för att få samma effekt.

För min egen del, vilka orsaker kan tänkas finns till detta missbruk?
- En medfödd sårbarhet, en känslighet, inre rastlöshet och tomhetskänslor.
- Det ständiga faktum att livet är förgängligt och en dag finns jag inte mer. Bara det är skrämmande.
- Jag får sova. Har haft sömnproblem till och från hela livet. Sömnkvaliteten sämre, jag vet. Just insomningen har alltid varit mitt bekymmer.
- Jag får vara ångestfri på kvällarna, för det är den tiden på dagen då ångesten kryper fram.
- Jag har varken barn eller husdjur att ta hand om.
- Jag har ingen bil och är inte i behov av det.

Fördelar:
- Får somna in och kan gå till jobbet. Alkoholen har aldrig gått ut över mitt arbete.
- Minskad ångest, kortvarigt tänkt.
- Höjer humöret.
- Lättare i sociala sammanhang.
- Ökat självförtroende.
- Det är helt enkelt gott. (Dricker typ bara rödvin)

Nackdelar:
- Ångesten som visar sig oftare på morgonen. Vaknar för tidigt när jag är ledig ofta.
- Ökad aptit för onyttigheter, känslan av ”plufsighet”.
- En generell ökad ångestnivå. Känner oftare ångest när jag åker tåg, bil och flyg. Irrationell ångest.
- Minskad kreativitet.
- Oron för alkoholrelaterade sjukdomar.

Vill påtala att jag inte skulle kunna tänka mig att dricka alkohol före kvällens intågande. Dricker inte före 19:30 och är inte ens sugen. Men ser det som en BELÖNING. Att jag är VÄRD det, efter en strävsam dag på jobbet. Att ta ett varmt bad eller se en film fungerar inte för mig.

Nu har jag iaf kommit till insikt, att jag inte kan fortsätta så hur länge som helst. Måttet är rågat. Botten är nådd. Behöver få till en förändring. Framförallt behöver jag ha säkerheten och vissheten att jag får sova till kvällen, för annars får jag panik, ångest och det går ut över min inkomst. Provade en nykter kväll igår, somnade efter våndor kl 4:30 och sov till kl 9. Ledig trots allt. Men jag vet att jag inte klarar detta på egen hand. Det är lättare att vara nykter när min vän är hemma, vilket han är 3-4 dagar per vecka. Har nu skjutit upp nykterhetsstarten till på fredag. Då har han fem nätters ledighet och kan hjälpa mig i de svåra stunderna. Jag ska boka tid hos läkaren och se om jag kan få hjälp med medicin och kanske KBT.

Skönt att skriva av sig detta.

/Ron

Ron32

Det är fint och väl menat med dessa återkommande fraser som: "Nu håller vi" eller "Idag är vi nyktra"...

Men för de som inte kan känna igen sig och inte klarar av leva upp till detta?
För de som inte "håller".
För de som inte är nyktra ikväll.
Kan säkert vara lätt att känna besvikelse och misslyckande. Att inte kunna vara lika "stark" som dem.
Sen finns de säkert de som blir peppade av detta också såklart och det är ju positivt.

Oavsett om vi håller eller ej idag...Vi är bra! Idag är idag och imorgon är en ny dag och då vi kan ta nya tag.

Mirabelle

Nu är jag tillbaka och tjatar på dig ;) men jag fick en tanke... Ditt främsta uttryck har varit att skriva, yes? Har du hört "impression without expression leads to depression" förut? Det var någon filosof som myntade det iaf, och det är en tanke jag ofta återkommer till. Men jag tror att det funkar tvärtom också. Uttryck är helt beroende av intryck. Det stjäl alkoholen från oss. Dels tar vi inte in de sinnesintryck som bjuds, men vi isolerar oss också med vinet. Det blir inte många observationer gjorda och intryck att förundras över när man sitter hemma i soffan och kolkar vin... Fantasi i all ära. Folk har alltid påstått att vi kreativa människor har så bra fantasi. Men fantasin är beroende av inre bilder. Och enda sättet att bygga inre bilder är att hämta dem utifrån i form av olika sinnesintryck. Sedan gör den kreativa hjärnan sitt, med omformning och kombinationer av olika intryck, för att skapa ett helt nytt, fantasirikt uttryck. Men ändå. Inget intryck. Inget uttryck. Apati. Hängde du med? Vi behöver ställa tillbaka flaskan i skafferiet, resa oss från soffan och ge oss ut på jakt efter intryck. Yes?

Ron32

Min hjärna tänker inte riktigt i samma banor. Att ge oss ut på jakt efter intryck...Det här osar genast tävling och ansträngning hos mig. Jag måste hitta min egen väg, jag behöver inte de "rätta" svaren från någon annan även om det såklart är menat väl. Stöd och förståelse är mina behov.

Mirabelle

Hur menar du? Vad är det mer exakt du är ute efter? När jag läser din tråd tycker jag mig se att du ofta slår ifrån dig andras tankar med att du inte behöver några svar och måste hitta din egen väg. Vad vill du att vi skriver i din tråd då? Du är dig själv helt tillräcklig om det bara är dina egna tankar som är av vikt för din utveckling.

Ron32

Mer tröst, uppmuntrande ord. Förståelse. Som tex: "Du klarar det här, du är stark. Du kommer hitta din väg". "Vi finns här för dig".
Det här är en kamp som jag ska fixa, men tillvägagångssättet måste jag hitta själv, gärna med stöd härifrån.

Mirabelle

Alltså... Du vill ha endast ospecificerade hejja-rop. Ingen annans erfarenheter eller tankar är önskvärda? Ingen annans upplevelse av, eller tankar dina inlägg väcker är önskvärt? Ingen annan får lämna avtryck? Det är din resa, bara din. Ok. Uppfattat.

Ron32

Jag läser gärna andra tankar och erfarenheter i andra trådar. Då kan jag välja vilka jag tycker är intressanta och meningsfulla. Jag kan säkert lära mig mycket av det.
Jag behöver dock inga fixed solutions eller provokationer i min egen tråd. Bara tröst, förståelse, värme och omtanke. De som inte gillar det jag skriver behöver inte läsa mer av när jag lägger in nya inlägg.

Sånt här händer ibland på Forumet, att man har olika åsikter och strategier. Och när man som du (och jag för den delen) väljer att inte avstå helt så blir det ibland svårare att vara här. Vi kan inte skriva dagar och få de hejaropen. Ingen härinne jublar riktigt över att det blev tre glas istället för sex. Du har fått mycket respons i din tråd och bara det är en bedrift. Du berör folk med dina inlägg. Och jag tycker att det är intressant att läsa, eftersom du på sätt och vis liknar mig. Jag kan ha fel, men det känns som att varken du eller jag dricker för att få en kick, snarare för att stänga av tankarna, få ro.
Att skriva och läsa härinne har för mig varit oerhört nyttigt. Jag började med en längre, nästan nykter period (8 mån) där jag aldrig drack hemma och inte mer än 2 glas när jag drack. Den perioden var helt fantastisk. Då kom livet tillbaka. Jag hade då druckit mig till ångest, oro, skam, rädsla. Livet kretsade kring alkohol på ett sätt som var oerhört tröttsamt. Har inte vänt tillbaka dit, halkar däremot till ibland och medicinerar med alkohol för att få lugn, ro och tystnad. Har insett att jag behöver hitta andra vägar, men det är svårt. Yoga (har jag inte provat) träning, avslappning, spikmatta, bad, naturläkemedel.. ja, allt det testar jag. Alkohol funkar ju bäst för att komma till ro, men när jag nu dricker så sällan så blir de negativa effekterna, som dålig sömnkvalite, planering, fixering och oro, så påtagliga. Ibland undrar jag också om vi härinne som inte riktigt får den där kicken som andra får, har det gemensamt att vi också har en oroskänsla i kroppen som vi vill lugna. Det finns några som beskriver det här och jag känner igen mig i det. Det och i nåt annat som just du beskriver, grubblandet, tankar som blir stora. Jag skrev också när jag var yngre, målade, pysslade, läste. I det fanns kanske den ro jag söker. Och träning förstås, som lugnar ner obehaget i kroppen. Som sagt, inte så enkelt att hitta sin egen väg och vad som kan fungera. Tror säkert att det är lättare och kanske bättre att helt avstå helt, men jag är heller inte där. Jag vill liksom inte acceptera att det inte ska kunna fungera att ha ett normalt förhållande till a. Dock har jag en enorm respekt för a, där jag var för tre år sedan, dit vill jag aldrig mer. Hoppas du stannar här och hittar din väg ut ur det här.

Ron32

Ett stödjande inlägg som jag uppskattar mycket!

Vi är olika individer även här på forumet och precis som i verkligheten klickar man bättre med vissa människor och mindre bra med andra. Så är livet, inget konstigt egentligen. Samtidigt är det lätt att det blir missförstånd i text jämfört med ett samtal i verkliga livet. Jag andas, behåller lugnet och svarar på de inlägg som jag anser meningsfulla.

Ja vi är lika där. Söker ingen kick, flyr inte, mår inte dåligt, mitt drickande har aldrig gått ut över andra människor. Avkopplingsfaktor snarare, såklart ohälsosam i långa loppet, men när man så starkt lever i nuet som jag gör, är det svårt att tänka långsiktigt. YOLO liksom har alltid genomsyrat mitt liv på gott och ont.

Träningen, skrivandet och skapandet, jobbet, de närmsta vännerna och stöd i forumet inspirerar mig att dricka mindre. Kanske kommer vi till en punkt i livet när vi slutar helt, vem vet? Men nu gör vi det bästa av det vi har just nu. :)

Ron32

En tanke som slagit mig som kille sen jag äntrade detta forum...majoriteten av de som skriver här är kvinnor i medelåldern eller strax däröver...Några enstaka killar/män har också dykt upp emellanåt. Är det så att kvinnor i allmänhet söker sig till forum som dessa i högre utsträckning? Att män hanterar det på ett annat sätt och generellt inte har samma behov av att uttrycka sig/dela med sig/prata om det? Eller kan det vara så att många män finns här på forumet, men inte är lika benägna att dela med sig av sin historia eller kommentera andras?

Och vad är det med vin? Majoriteten av de som är här har just problemet när det gäller denna typ av dryck och inte andra spritdrycker. Är det för att det är så gott? Eller är det boxarnas fel? Eller den typiska gemensamma nämnaren mellan kvinnor och vin?

Ron32

När jag var 14 år sa min mamma till mig: ”men oj vad du har börjat bli kraftig”. Sen den dagen har det varit en evig kamp mot kalorierna. Jag snöade in mig på allt som går att läsa kring kost och hälsa, blev tidigt medveten om vad som var nyttigt och inte, hur mycket näring all mat innehåller, gjorde tabeller och statistik etc. började springa. Till slut var jag inte ”kraftig” längre. Och mamma: oj vad smal du har blivit pojken min”. Men medvetenheten och tankarna kring en hälsomedveten livsstil fanns kvar och är ännu. Inte så att det utvecklades till en fysisk ätstörning där jag slutade äta. Men jag haft dåligt samvete över när jag ätit för mycket eller något mindre nyttigt. Skambelagt mig själv. Haft perioder där jag vägt mig flera gånger om dagen och inspekterat kroppen och klämt. I vissa perioder känner jag mig normal och i bra form, men sedan kommer det alltid en period då jag känner mig tjock och ful fast jag innerst inne vet att jag inte är det. Alkoholen är definitivt något som förvanskar min kroppsföreställning. Den leder till sämre tankar om min kropp. När jag varit nykter några dagar är kroppsuppfattningen mer positiv..:

Söndag kväll. Den värsta kvällen på hela veckan. Har så länge jag kan minnas haft söndagsångest. Har ingenting med A att göra. Men det är den kvällen i veckan med högst benägenhet för ”vinlull” för att använda det interna språket. Hjärtat säger: gör det inte, du behöver det inte, skjut upp det, medan hjärnan som är urstark uppmanar: kom igen, du är värd det, du mår mycket bättre och kan slappna av, tänk inte på morgondagen”. Slitningarna mellan dessa två sidor, en ständig kamp där hjärnan oftast vinner, men jag samlar vapen och beväpnar mig och är snart redo att ta strid...

Ron32

Jag känner igen det där raka strecket som upplevs i tillvaron i nyktra perioder. Citerar Dean Martin: "I feel sorry for people who don't drink. When they wake up in the morning, that's as good as they're going to feel all day". Att få vakna på morgonen och känna, det kommer inte bli bättre än så här...

Läste också det här om att belöna/bedöva sig själv. De senaste åren när jag druckit mycket har resonemanget gått: Har dagen varit bra och lyckad, eller när jag åstadkommit nått positivt, har jag alltid känt att det såklart måste firas, i form av belöning. Har dagen varit jobbig, nästan outhärdlig har A alltid funnits där som en tröst, en sista utväg. Människor sviker, men jag har iaf A hemma och det kommer kännas bättre efter några glas.

Vi är mästare på att lura oss själva...

Ron32

Mitt förhållande med A har kantats något sista tiden, vi är inte lika starka vapendragare numera, jag har fått mer inflytande i denna ”relation” vilket känns skönt.
Jag fyllde år i veckan. Gillar inte födelsedagar och gillar inte uppmärksamheten. Fick så klart en finfin flaska vin på jobbet, en Valpolicella. Oops inte precis vad jag behövde direkt, men på kvällen kunde den stå på köksbordet orörd. Jag hade lust! Men jag distraherade mig själv med att smida semesterplaner och till slut var klockan för mycket för att öppna denna flaska. Det handlar mycket för mig om att distrahera och skjuta upp. ☀️

Ron32

"Jag vill göra saker på mitt eget sätt". Detta synsätt har alltid präglat mig i livet ända sedan jag var barn, vet inte varför, nog retade det mina föräldrar alltid. Alltid varit självständig och avskytt när andra ska försöka bestämma över mig eller försöka lösa mina problem. Då har alltid "låt-mig-vara-attityden kommit fram, jag klarar det minsann själv. Jag inser också att detta hänger med i vuxen ålder, jag vill vara stark och självständig och klara allt på egen hand. Fast ensam är ju aldrig stark...egentligen...samma här på forumet, svårt när andra kommer med goda råd och förslag på lösningar, vill så gärna ta till mig, men blir oftast back-off-attityden, jag behöver inte hjälp, jag klarar det själv, finner ut en egen lösning. Att det skulle vara en svaghet att ta emot hjälp...

Samma med professionell hjälp, gått i KBT i vissa perioder av livet, mest för att andra tyckt att det är så himla bra. Har gett det flera chanser, men ingenting för mig. De säger: "Du måste lära känna ångesten, den måste bli den vän, våga möta den, vara i ångesten". Men så funkar inte jag, extrema flyktbeteenden så fort den gör sig påmind, det kan ta sig många uttryck, inte bara genom A. För mig finns inget långsiktigt i ångest. Det finns bara kort sikt och det är att ta bort den här och nu. Även om sättet att ta bort den är destruktivt i långa loppet. Nog om det, när jag avslutat mina KBT-timmar, har jag istället blivit förbannad och gjort en konstruktiv förändring i livet, som att bryta negativa relationer, jobb etc. Då har det konstigt nog blivit en positiv mereffekt trots allt. Så kanske det trots allt fanns något bra i dessa KBT-samtal...vad vet jag...

Emma79

...verkar som långsamma utdragna vågor- I mitt liv. Lite här lite där en konsekvens av något en aktiv förändring... har gått I terapi ett par år min man fattar inte varför tycker jag mår sämre nu än när jag började. Men jag tror att jag omedvetet ruckar på stenarna i botten allt rasar för att byggas upp på nytt. Jag litar på processen, den sköter det mesta.

Jag tror att det säkert är bra att lyssna på andra, vara ödmjuk framförallt. Sen kanske man omedvetet tar till sig något fast självständighetstaggarna petar utåt. Och så är processen igång.

Det där var lite tankar som kom när jag läste ditt inlägg. Ha en fin kväll !

Ron32

Önskar att jag hade det. Önskar jag vore bättre på ett långsiktigt tänk! Ska jobba på det! Följer dig Emma, härligt att det går så bra för dig :)

Ron32

Intressanta tankar som uppkommit i andra diskussioner kring drickandet i Sverige jämfört med andra länder, tex kring medelhavet.

Som jag ser det här hemma, dricker vi mer koncentrerat under några timmar under kvällen, mer sällan till lunch eller under dagen. Vi dricker alltså mycket på ganska kort tid. Iaf vi som har problem och inte kan sluta. Att stanna vid 1-2 glas går ju bara inte.
Man kan ju diskutera Systembolaget och dess fördelar och nackdelar, men för mig och många andra i min situation blir det alltid ett planerande av drickandet inför helger etc. Det skulle ju vara förödande att bara ha 1/3 box kvar när söndagkvällen närmar sig och den situationen utsätter man sig inte för så därför måste vi planera och beräkna. Eller när det är svårt att beräkna hur mkt som finns kvar i boxen och man häller upp på karaff istället för att känna sig säker...jag tror det ligger en del skam i det här att planera sitt drickande...tänk om andra visste...

Har en del bekanta i medelhavsområdet och de dricker mer utspritt över dagen Ett glas vin till lunchen, ett före maten, ett till maten och ett efter maten. Sen är det nog. Man sitter ute, har nära till familj, vänner, en social gemenskap som jag saknar i Sverige. Och det är delvis tack vare vår mörka årstid och vår ensamhet. Vi isolerar oss efter jobbet inomhus i våra bostäder, kallt och mörkt ute större delen av året. Vi hänvisas till att dricka där i vår ensamhet. Det finns inte så många alternativ. Jag skiljer mig kanske från många andra, men jag dricker mindre när jag är på semester i varmare länder. Utforskar, socialiserar, blir trött av värmen och lättpåverkad av enstaka glas. Finns så mycket annat som är spännande så glömmer bort och har inte samma behov.