För ett tag sen fick jag nog. Han drack igen och dessutom inne i garaget, han somnade tidigt och jag hade en familjemedlem här som såg hur han höll på. Han "råkade" ha sönder möbler men stod och skrek på mig att han inte gjort nåt och "alla skyller alltid på mig".
Jag packade en väska, skrev ett brev, skrev ner alla gånger han varit "för full" sista tiden eftersom jag skrivit ner sånt på min telefon och dator. Sen tog jag barnen klockan 7 på morgonen och smög ut genom dörren och åkte hem till mina föräldrar. Han ringde efter några timmar, hotade mig med att ringa polisen och att han skulle åka efter och hämta barnen. Jag var helt lugn och sa " det gör du inte alls, tycker du att barnen har det bättre med sin arga alkoholiserade far än med sin mamma som det är just nu?".
I 4 dagar höll vi oss borta, han söp ALLA. Han hörde inte av sig så enda kontakten jag hade med någon i hans liv var med hans familj som uppdaterade mig om hur det gick. På fjärde dagen kom ett sms att han ångrade sig, längtade efter oss, ska sluta dricka.
Då två barn fanns hemma med honom nu, hans barn sen tidigare, så åkte jag hem.
Han är helt förändrad och han har tagit kontakt med socialtjänsten som ska hjälpa honom. Han har sagt att om han dricker en enda gång till så ska jag lämna honom och då ska han INTE få ha barnen förrän han blir nykter igen. Jag vet hur jag känner inför allt detta, egentligen. Men jag känner att jag måste försöka för barnens skull. Jag ger det ett par månader och känner efter. Problemet är att jag helt tappat tilliten för honom och vet inte hur jag känner för honom längre men det har jag varit helt öppen med så det vet han om.