Ni som minns mig vet att jag valde att gå ut på banan igen.
Jag kan säga med handen på hjärtat att jag är förvånad av att jag lever.
Händelsen som triggade igång valet av återfall är fortfarande aktuellt men förhoppning finns ett ljus långt där borta.
Ni förstår kära vänner att det enda jag såg var mörker, ett famlande utan botten.
Jag började för en vecka sedan att läsa allt jag kommer över om KBT, förändra tänket och förstå hur hjärnan har skapat genvägar till riktigt usla quickfix.
Jag tror att många av oss är hudlösa och a har gett en falsk form av extra skinn, för att bli "normal".
När jag förstår hur hjärnan funkar kan jag intellektuellt förstå min känsla av en extra hud.
Jag vilar i känslan, den är inte farlig och det går över.
Att fly eller skjuta upp det som känns så jobbigt är min största trigger.
När jag tar tag i små eller stora problem försvinner känsla av att fly.
Det mina vänner är jag tacksam över. Jag andas, vilar i känslan och fejsar det jobbiga.
Räknar dag 4.