Jaha, då sitter man här då. Nu är det slut. Han fick välja mellan alkoholen och mig. Naturligtvis valde han alkoholen. I november flyttade han ut och sen har hela vintern gått åt till att packa ihop hans saker och få iväg. Och hans barns saker. Och fira jul och nyår ensam. Och lära sig hur allting i huset fungerar, vedpannan inte minst. Och snöslungan. Och bilen. Jag har lyckats bemästra det hela hjälpligt, men efter två veckors influensa har jag börjat inse att det inte håller i längden. Jag måste byta liv. Från stort hus på landet till lägenhet i stan. Från renovering, trädgård, grönsaksodling, djur, vedhantering, norrlandssemester, fiske och friluftsliv till.....ja vad? Vad ska resten av mitt liv innehålla nu när jag inte längre kan ägna min tid åt drömmen om att det ska bli bättre? Att han ska bli frisk? Att vi som par ska hitta tillbaka till varandra? Och leva det där drömlivet vi pratade om i början? Hur ska jag få mitt hjärta att glömma honom, nu när hjärnan har insett att jag inte kan eller ska ha en relation med honom? Hur ska jag orka leva ensam resten av livet? Det är lika troligt att jag hittar nån ny som att han slutar dricka...... Hur ska jag hitta en lägenhet att trivas i efetr alla år i eget hus? Vad ska jag göra av all tid? Vad sjutton ska jag göra nu??????

Louise1

Jag går även till en terapeut och det ger mig väldigt mycket. Hade en tid idag och jag får alltid med mig något därifrån som jag känner att jag kan jobba vidare ifrån. Tyvärr har jag inte råd att gå så ofta jag skulle vilja men jag tar mig råd då och då. Det kan jag varmt rekommendera.
Jag tror det det löser sig med jobb, det brukar det göra, Lägenheten löser sig nog med så småningom. Jag tror på lösningar för det mesta, det är braa ibland jag ramlar ner i hålet och har svårt att se lösningarna. En annan sak jag tror på är kvinnokraft. Det är så himla härligt att hänga med goa tjejer. Att flamsa och pusha varann och bjuda på sina tillkortakommanden. Så go girls! Ni är bäst allihop!

sådär kände jag också och känner fortfarande: kan han inte bara bli frisk! Kände och känner mig fortfarande ensam. Inte ensam i livet men i vardagen! Man vaknar själv, äter frukost själv, ingen att prata om dagens jobb med! Så lätt att bara gå tillbaka av fel skäl, åtminstone har jag gjort det flera gånger! Utan att han egentligen hade gjort ett dugg för att vi skulle få bättre förutsättningar att må bra ihop! Har inget råd men ville bara säga att du inte är ensam om ensamhetskänslor! Försöker (lyckas inte alltid) lägga energi på att jobba med mig själv istället för att längta efter någon och något som troligtvis aldrig kommer att hända! Sorgligt men ju förr man accepterar fakta är det nog lättare att gå vidare! Försöker också (lyckas inte alltid) se positivt på framtiden: istället för en ocean av ensamhet försöker jag känna att framtiden ligger för mig och bara jag bestämmer vart jag skall sätta mina fötter!

Håll tummarna nu. Imorgon har vi bestämt träff för att skriva under skilsmässopappren och stänga gemensamt bankkonto. Håll tummarna för att han dyker upp. OCH jag har hittat en lägenhet som jag kanske har råd med... :) Så trots att jag fortfarande är trött, sjuk och slut och kanske inte orkar jobba imorgon så känns det lite lite lättare. Idag vill jag bara få ut honom ur mitt liv....nej det vill jag inte, jag vill att han blir frisk och att allt blir bra igen. Men det kommer inte att hända.

Kliver i en stor vattenpöl i vardagsrummet när jag gör mig i ordning på morgonen. Det droppar från taket. Nånstans läcker det. Idag blir det inget jobb, det blir försäkringsbolag och jaga hantverkare. Börjar hata det här huset nu.......vill bara härifrån och börja ett nytt normalt liv. Så jävla arg på mannen som försatt mig i den här situationen med sitt drickande och alla sina lögner! Hoppas hoppas han dyker upp idag och skriver på pappren så jag äntligen blir av med honom. Så svårt att klippa känslor och funderingar när vi fortfarande är gifta.....han är ju min man! Och han säger att han älskar mig. Men visar det ju inte och allt annat så nej, nu ska jag ur den här smeten! Ska bara få tag på hantverkare först......*svärord* Det är fan synd om mig idag.

Han kom som avtalat och gav mig kuvertet med skilsmässoansökan (som jag gav honom i höstas med uppmaningen att posta) och jag kollade bara att det låg ett färskt persombevis där. När jag frågade om han ville skiljas nu då, när han flyttat ut i november, avbrutit all behandling, dragit till Danmark där han förmodligen försörjer sig på att smuggla öl mellan tyskland och sverige samt skaffat sig kriminella kontakter, blockat mig från facebook, träffar andra och aldrig svarar när jag ringer...då säger han NEJ?!?! Han vill inte skiljas, han hoppas det finns en väg tillbaka.....men han tar inga steg på den vägen, bara på vägen bort......och så när jag kommer hem och tar fram blanketten är det inte en gemensam ansökan (utan betänketid) utan en ansökan från honom att skiljas från mig, som han INTE skrivit under!!!!!!!!! Jag kan ju fixa en egen blankett och skicka in med mitt och hans personbevis så jag kommer att bli skild från honom på ett eller annat sätt. MEN nu sitter jag naturligtvis här med hela lösningshjärnan påslagen "Hur kan jag göra, vad kan jag säga, hur ska vi....vad ska han....vad känner/tycker/tänker han..... " Snälla ni, tala förstånd med mig! Det finns ingen annan väg än att fixa egna papper och se till att jag blir skild från denne man, sälj huset och flytta till en lägenhet. Eller?

Vad jobbigt...
Känslorna regerar verkligen över en ibland.
Finns Alanon i närheten av dig?
De har varit ett andningshål och en träffpunkt och ett vrida förståndet tillbaka på sin plats ställ för mig.

Självklart ska du skicka in papperna.
Allt i hans beteende visar ju att han redan skilt sig från dig.

Även om det är hans beroendesjukdom som tagit över honom och han kanske innerst inne önskar något annat för er.
Så måste du sätta dig med penna och papper och nyktert se på er situation.
Och vad ser du då?

Ingen vet vad som händer i morgon.
Vilka beslut han tar då.
Men idag är han i aktiv alkoholism och beter sig därefter.

Men du kan välja hur du ska förhålla dig till det.

Försöka sno sanningen till ett hopp om något bättre.
Eller konstatera fakta.
Valet är ditt.

läser mitt inlägg ovan och då är det ju inget att fundera på. Imorgon postar jag ansökan, han är nog bara rädd att jag ska försvinna ur hans liv, men det gör jag ju inte, han har mitt nummer och kan ringa om han vill.( Det gör han inte) Bara för att jag tar ut skilsmässa betyder det inte att jag försvinner från jordens yta..... Valet var ju faktiskt hans.

Vår skilsmässa.
Det tog honom ytterligare två år att ta sig ur alkoholens bojor.
Då hade jag redan gått vidare.
Men det var oerhört tufft att stå emot.
Men innerst inne hade jag nått min gräns.
Jag orkade i te med mer alkohol i vår relation.

fast av fel skäl: ensamhet mm! Bra att Du har skrivit ett inlägg som du själv kan läsa! Då blir det så tydligt för en själv! Vissa saker som jag har skrivit här om mitt liv med mitt ex gör mig nästan mörkrädd! Har jag tolererar det där? Har jag förlåtit det där? Gick jag tillbaka fast han hade gjort så där? Nej lämna in blanketterna och gör det snabbt så inte han drar in dig i någon ekonomisk skit till råga på allt! Börja ditt egna liv nu! Även om det skrämmer! Om ett år har du det bra, bor där du vill bo mm! Börja ta dig dit!

Just nu vill jag bara kommunicera med honom men försöker avhålla mig. Man är inte bättre än en alkis.....såååå svårt att stå emot "suget" efter ....vad? Bekräftelse? Kärlek? Gemenskap? Nix, det kommer jag inte att få, bara konstiga svar och lögner. När vi träffades idag ljög han för mig redan andra meningen!! Samtidigt är det ju så svårt när man vet att det beror på hans sjukdom.
Visst, jag kommer nog att posta pappren imorgon, det är ju det rätta och förnuftiga att göra. Sen kommer jag att sälja huset och sätta mig i en lägenhet i stan och ...vaddå? Dra en lättnades suck? Eller känna att det här var inte det jag ville???? (Nej ok, det ville jag inte, men ibland blir livet int som man vill.......) Fan, ikväll är det tungt när jag minns hans ledsna min, hans hopplösa ögon, hans misslyckade kamp, den lille pojkens rädsla för att bli övergiven. HUR ska jag kunna lämna honom?

Louise1

Jag har också svårt att stå emot den lilla trasiga killen, samtidigt är jag trött på att vara hans "mamma". Jag längtar till att hitta en egen lägenhet för det är först då som jag kan gå vidare på mina villkor. Jag tror att även om det inte var det du ville så är ett nytt eget boende en start på ditt nya liv på dina villkor. Det kommer ju självklart ta lite tid innan det är på topp, men du kommer att ni dit så småningom. Håll ut! Jag håller på dig!. Styrkekramar!

Att göra val som endast gynnar oss själva och närstående eftersom missbrukaren inte väljer att bli fri..Så länge vi älskar, förlåter, ger närhet, delar på ekonomi, möjliggör vi missbrukarens alkoholism.. Vi tillåter alkoholen förgöra och förstöra allt friskt och levande..Till slut finns bara missbrukaren och om vi vill..., möjliggöraren kvar..Alla vänner, släktingar, nära och kära försvinner..Alkohollisten gör inte slut med sin substans förrän hen inser konsekvenser ,och vill det för sin egen skull.. För vissa missbrukare kommer aldrig den dagen..Kram

förra gången vi diskuterade om vi skulle skiljas. Han ville skiljas för min skull "Så du kan gå vidare" Jag tyckte det var en kass anledning, en feghet att inte våga säga rakt ut att han vill skiljas utan få det till att det är för min skull. Men idag kom jag på att han faktiskt kanske har rätt? En sista lilla rest av självinsikt? Att han inser att han inte kommer att bli frisk och att han vill "ge" mig en möjlighet att gå vidare? Kanske kan jag klamra mig fast vid det, att min stora starka fantaskiske man vet vad som är bäst för mig? Att HAN inser hur djup han sitter i missbruket, men att jag behöver hjälp att komma förbi vår relation? Att han vill mitt bästa? Kanske är det bara hans vanliga alkoholsvammel, men det skulle förbaske mig vara lättare att skicka in de förbaskade papprena om jag kunde tänka "Han vill inte men han vill för min skull" och så får jag lämna med en känsla att han faktiskt tog det sista avgörande (hemska smärtsammma) steget för MIN skull. (Det är man ju liksom inte bortskämd med...) Jo, jag tror jag håller fast den tanken: Han vill inte skiljas men vill att vi gör det för att jag ska få en chans att gå vidare. :) Och så synar vi inte den tanken närmare i sömmarna. :P Ibland kan det vara en hjälp att linda in smärtsamma saker i ett ulligt rosa moln........

Alla orden är lite lika, men betyder inte samma sak..Det kan hända att din mans ord”skiljas för din skull” betyder olika saker också..Skiljas så att du kan slippa hans supande, eller så att du kan gå vidare, eller så att han kan fortsätta missbruka för han klarar inte av att sluta..En mening kan ha olika innebörd.. Egentligen spelar det ingen roll..Kontentan är den samma..Han kan/vill/förmår av olika anledningar inte sluta dricka alkohol. Sen får du välja hur du vill ha det..Substansen alkohol har gett din man ett livslångt beroende.Den dagen han vill göra något åt det kanske kommer..Men många går långt ner i träsket och vissa drunknar där..Anhöriga kan tyvärr inget göra..Det är bara den beroende själv som kan bestämma sig för kursändring..Det finns ju alkoholister som supit bort flera relationer, barn, jobb, körkort .. mm mm. Kram

Att acceptera var att jag var mindre värd än spriten.
Att han valde bort mig för att få dricka utan störningar.
Men det gjorde han och så blev det.

Att han sen har gråtit bittert över det valet är en annan historia.
Men visst tröstar tanken att de väljer bort en för att de inte förmår att sluta.
Det tröstar egot.

Men likafullt är det ju väldigt sorgligt.
Tillåt dig att sörja och släppa taget.
En liten bit i taget,så snabbt eller sakta du förmår.

mitt ex! Han hade sagt till sin granne att jag har tappat känslorna för honom! Jo tjena, det var ju en sanning med modifikation ? Ungefär som man är ett lättsamt stycke som lätt går vidare! Till en annan person hade han sagt att jag är sjukligt svartsjuk! Nä jag reagerade känslomässigt mot saker som hände i verkligheten!
Bestäm dig för att gå vidare oavsett vad han har för skäl! Du har ju dina skäl, avgörande sådana! Tiden läker! Kan du hålla dig från kontakt så hjälper det dig att fokusera på rätt saker tror jag! Jag bröt all kontakt för ett tag sedan och nu är allt mycket lättare! Lätt att börja tvivla annars! Skitsamma vad andra tror eller tycker, de bildar sig nog en egen uppfattning! Och viktigast av allt är ens egen uppfattning och ens egna känslor!

Jag fick lägenheten! Eller lägenhet och lägenhet, det här är en f*ing j*vla våning!!! FEM rum och pampig trappa och högt i tak och öppen spis! Fatta? :D I ett tvåfamiljshus med trädgård, på prommenadavstånd från jobbet. :D (Att sen badrummet är pytteliten och diskhon ännu mindre skiter jag i just nu.......)
Ett perfekt alternativ till stora huset ute i skogen, jag får bo i "hus" men slipper vedpannan och bekymmer för läckande tak, det bor två andra vuxna i lägenheten under så jag slipper oroa mig för att bli akut sjuk ensam.... sa jag öppen spis? :D Om nu livet ska vara så knöligt och besvärligt med stora förändringar och hela drömmen ramponerad är jag så **** tacksam att få det så fint istället. Detta kommer jag definitivt att överleva. :D

Har legat hela veckan och vilat, bett och funderat (och netflixat). Är fortfarande matt efter influensan men det går åt rätt håll nu, imorgon ska jag orka minijobba ett par timmar. Och jag har läst hela Ullabullas lååååånga tråd och ****vad jag kände igen mig! Längtan och saknaden och alla små anledningar att ta kontakt......och därför är jag här nu, istället för att försöka ta kontakt med maken. Min instinkt var ju genast: Jag vill berätta om lägenheten, jag vill visa den för honom, jag vill att han hyr mitt hus......jag VILL involvera honom i mitt liv och mina planer. Men det ska jag inte göra. Jag ska hålla distansen nu. Han hör inte av sig till mig och har blockerat alla kontaktvägar utom mail som han läser ibland men sällan svara på, han klarar av att hålla distansen. Eller vill inte ha med mig att göra. Och jag BEHÖVER inte meddela honom mina planer eller involvera honom, vi har kapat alla mellanhavanden, alla ekonomiska och praktiska band. Men jag vill sååååå gärna berätta, så jag skriver här istället. Jag har tagit mig igenom ensamhetskänslan och allt praktiskt trassel med separationen, nu är det nog bara den här känslan av att vilja dela mina planer med honom som jag behöver dämpa. Får hålla mig i skinnet, eller sätta ett datum, typ "Efter påsk kan jag skicka ett mail och fråga hur han mår och berätta att jag ska flytta" . :D

För din skull.
Min sorgliga långa tråd är tröttsam och svår för mig att läsa,men likafullt väldigt sann.
Att man trots högskoleutbildning,hyfsat självförtroende osv är beredd att sänka sig hur lågt som helst för att få kärlek av en som valt bort en för en dryck.
Patetiskt..

är det mig du menar är patetisk Ullabulla? ;) ;) *blink* :D Jag, och du, har inte alls sänkt oss, trots vår högskoleutbildning. Vi har ju varit starka och först gett en massa kärlek och försökt hjälpa en annan människa och sen med vår nya förvärvade kunskap (tänk vad bra det skulle vara om man lärde ut om alkoholism och medberoende i ALLA utbildningar ((ja ända från grundskolan)) gjorde vi det som var rätt, vi lämnade så gott vi kunde och tog hand om vår egen problematik. Och vi var ALDRIG mindre värda än alkoholen! Jag tyckte din tråd var så bra, ibland kändes det som du levt med min man, ibland kändes det som du suttit uppe i högra hörnet på väggen ovanför min säng i förra bostaden där jag grät och grät och grät efter honom, förra gången han lämnade mig, för många år sen. DÅ förstod jag ingenting. Sen kom han ju tillbaka och då visste jag mera, kanske 50% av det jag vet idag och vi blev ett par igen. Men jag såg hela tiden till att hålla en bakdörr öppen, skyddade min ekonomi och gjorde mig inte alltför beroende, rent praktiskt. Jag har klarat mig sen han lämnade/jag bad honom flytta, det skulle gå att bo kvar i huset, men jag har insett att det har förlorat betydelse för mig, jag BEHÖVER inte kriga för att bo här, det finns ett annat liv, i stan. Och vilket liv...jösses vad jag drömmer om allt kul jag ska hitta på i nya lägenheten! :D

och kontaktade honom, messade och bjöd in till kaffe igår eftermiddag. Kl 20.30 svarade han att han skulle komma, hade chaufför (druckit alltså) men så svarade jag nej, kom inte. Han ringde upp och sluddrade en stund men jag sa inte att jag ville han skulle komma, så då la han bara på. Idag messade han och undrade om jag ville ansluta till honom på krogen, jag svarade nej på den med. Jag sitter hellre ensam hemma ännu en lördagkväll än umgås med honom när han är onykter. Det går frammåt! :)